Jämför här Thomas Mann med Dan Brown... Obviously I'm going mad.

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig läst någon 1800-talsbok innan. Inte ens i närheten, faktiskt. Spontant vet jag inte någon enda bok som jag har läst, som påminner mig om Buddenbrooks, på något sätt. Sådana ingående beskrivningar har jag aldrig mött, inte heller en sådan total avsaknad av kärlek. De flesta böckers tema kan man på något sätt få till ordet Kärlek. Det kan i alla fall inte jag göra med Buddenbrooks, inte på något sätt.

Buddenbrooks - inte direkt en kärlekshistoria.

Intertext. Hört det ordet förut? Det betyder att man ska jämföra en bok genom att relatera till en annan, och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas göra det med Buddenbrooks. Kanske ska jag nämna att när jag under Budden-projektet kom att läsa en annan bok, I Cirkelns Mitt av Dan Brown, såg jag bokens karaktärerna lika tydligt som om dom skulle sitta mittemot mig, och att sidorna flög iväg med en hastighet som liknade ljudets. Med detta vill jag ha sagt att Manns beskrivningar ofta blir så ingående att jag inte kan se personen. Jag ser gester, kroppsform eller sätt att tala, inte påtagliga människor. Detta, och att Buddenbrooks för mig är en evighetslång bok, jämfört med en bok av nutida Dan Brown, och att den blir minst tre gånger längre av alla dess beskrivningar.

Raskt över till bokens tema, många har svarat ”förfall”. Jag vill inte hålla med, boken har både uppförsbackar och nerförs. Fram till slutet det vill säga, då det går käpprakt åt de brinnande eldarnas hemvist. Själv vill jag få temat till ”främling”, eftersom jag anser att det är så karaktärerna ser varandra. Ett exempel är Thomas Buddenbrook, som till och med inför sin familj behåller sitt stenansikte och aldrig genom hela historien låter någon veta hur han inombords slits mellan två världar – en kamp som gör att han mår mycket dåligt. Dessutom säger familjen Buddenbrooks aldrig något elakt till varandra, och när de råkar göra det, ungefär två gången sammanlagt under bokens gång, är det något skamligt och oanständigt – någonsin hört talas om syskonkärlek? Jag skulle själv inte vilja kalla familjen Buddenbrooks för en familj – och det är därför boken för mig har temat ”främling”.

Budskap. Boken har sagts vara halft självbiografisk och jag tror att Manns budskap är att berätta hur det är att tvingas in i ett yrke som man inte gillar. Att likt Thomas Buddenbrook bli tvungen in i familjeföretaget och därmed sätta på sig en mask som man aldrig tar av inför folk. Att aldrig riktigt se till vad man själv vill göra med sitt liv.

Kanske kan budskapet vara att visa hur rikedom inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lycka, detta grundar jag på det faktum att i princip alla av karaktärerna mot slutet innerst inne är olyckliga.

Ett tredje förslag till budskap kan vara att visa samspelet mellan den känsliga konstnärssjälen och den arbetskraftiga vardagssjälen. Detta samspel kan man hitta överallt i boken och som jag har skrivit i tidigare inlägg tror jag personligen att detta var en kamp som utspelade sig i författaren själv - denna kreativa författare med tidiga krav på sig om att likt sin familjs föregångare ägna sitt liv åt handel och affärer.

Jag vet att Buddenbrook är en saga jag alltid kommer bära med mig. Den har gjort det lättare för mig att se Tyskland, ja världen, så som den var under 1800-talet, främst ur de rikas perspektiv. Jag tror att alla kan ha nytta av att ha läst en sådan bok.

Ur historiaperspektiv har den gjort det lättare för mig att lära mig fakta om 1800-talets konflikter och uppror. Jag är inne i historian när jag läser Buddenbrook, jag är inne i en annan värld än denna. Och det är det som är så bra med böcker – de ger oss intryck, känslor och vetskap om en värld bortom vår egen.

"de fattiga är mindre värda"

Tidsandan. Tyskland har varit ett kristet land väldigt länge, detta finns även med i Buddenbrook. Särskilt i Johann Jean Buddenbrooks åskådning, samt hos hans hustru när han senare går bort.

Rika borgarfamiljer under 1800-talet var mestadels konservativa, detta ser vi även i familjen Buddenbrook. Likt konservativa tänkare under detta århundrade tänkte Thomas Buddenbrook inte bara på de individer som levde – i familjeföretaget tänkte man ofta med ära tillbaka på föregångare, lika självklart som att syftet med företaget mest handlade om att kunna lämna över det i obruten förpackning till nästa generation.

Under 1800-talet var klassamhället aktuellt och de som levde i överklassen hade en tendens att se ner på övriga samt undervärdera dem. Detta faktum är ständigt närvarande i Buddenbrook – roller som ”arma Klothilde” försäkrar detta. Dessutom driver boken med de fattigas sätt att tala samt deras intelligens. Exempel på detta är det enstaka upproret. Efter en replik från gamle konsuln Buddenbrook ger de fattiga efter och gå hem igen.

Man ska vara rik för att räknas i Buddenbrooks.

1800-talet var revolutionernas tid. Upplysningen skapade vetskap om människans värde. Franska revolutionen och den Amerikanska revolutionen förstärkte detta nyfunna människovärde, och överallt i Europa gjorde liberala borgare och även socialistiska bönder uppror och krävde bland annat att representeras i riksdagen samt ses som jämställda. Detta oerhört viktiga faktum syns dock ingenstans i boken Buddenbrooks, undantag det enstaka lite lama upprorsförsöket i staden.

Tre litterära ismer. I boken Buddenbrooks hittar man som läsare tre litterära ismer, alla tre kom på modet under 1800-talet. Ismerna jag pratar om är realism, naturalism och symbolism.

På 1800-talet övergick romantiken till realism, som senare under århundradet fördjupades i naturalism. Realism är att man försöker skildra verkligheten som den är, naturalism är mer att man försöker vara objektiv och vetenskaplig. Som en motreaktion till dessa skapades under 80- och 90-talen symbolism, som var ett sätt att pånyttföda romantiken. Symbolism går ut på att strunta i verkligheten för att i stället skriva abstrakt om känslor, tankar och drömvärldar.

Thomas Mann använder sig mest av realismen och naturalismen i sitt författarskap. Jag har redan berättat att han gärna gör nogranna efterforskningar om ämnet innan han skriver om det. Detta gör att han skildrat verkligheten på ett trovärdigt vis, och jag tycker verkligen att han lyckas med realismen och naturalismen i Buddenbrook. Realismen visar sig i de oerhört detaljerade miljöbeskrivningarna såväl som i det faktum att han skildrar borgarlivet så som det verkligen var i stället för hur det verkade eller såg ut att vara. Naturalismen är mer sällsynt men finns ändå med.

Symbolismen är inte lika förekommande i Buddenbrook, men på var ställen framträder den tydligt. Detta är när man får stiga in i en karaktärs huvud och dess flygande tankar. Jag tycker själv att det är dessa korta och utspridda avsnitt håller läsarna kvar. Utan symbolismen i Buddenbrook tror jag att det skulle vara enklare att förstå en komplicerad vetenskaplig avhandling om människokroppens anatomi.

Thomas är Thomas?

Författaren. Thomas Mann var en hårt arbetande författare som utarbetade varje text metodiskt och från en bred bas av fakta. Det var sällan han skrev på utfall av ren inspiration. Karaktärarna är ofta människor som Thomas själv under sina uppväxtår i Lubeck lärde känna. Det är ingen tillfällighet att berättelsen Buddenbrooks handlar om en gammal köpmannasläkt bosatt i Lubeck. Mann var nämligen själv en del av 1800-talets yttersta köpmannafamiljer i den gamla hansastaden.

Skillnaden mellan de två berättelserna är att i verkligheten så avslutade Thomas Manns far företaget i och med sin död, därmed behövde Mann andrig känna pressen som Thomas Buddenbrook i romanen ständigt känner av – pressen att vara ansvarig för att föra familjeföretaget vidare. Kanske skrev Thomas Mann denna bok för att spekulera och tänka sig in i hur det skulle vara att befinna sig i en sådan situation som Thomas Buddenbrook, för att beskriva den kontrafaktiska historian av hans eget liv om hans far aldrig hade avslutat familjeföretaget.






Thomas Buddenbrook = Thomas Mann?

Thomas Mann skildrar, så som baksidestexten förklarar det, ”konflikten mellan livskraftiga vardagsmänniskor och ömtåliga konstnärsnaturer”. Denna slitning finns överallt i boken, exempelvis är Gerda och sonen Hanno typiska konstnärssjälar medan gamle konsuln Jean Buddenbrook och Tony båda verkar vara starka affärsmänniskor. Mest självbiografisk tror jag Thomas Mann blir när han beskriver den självklare senatorn Thomas Buddenbrooks tankar och känslor. Denna Thomas, som genom boken alltid verkat vara en typisk och stark borgare, visar sig dölja en stark konstnärssjäl han också. Thomas Manns författarskap visar att han är skapande, hans familjs viktighet visar att han nog hade förväntningar på sig om att bli en seriös köpman. Sammanfattningsvis tror jag att Thomas Mann upplevde samma slitningar från två världar så som Thomas Buddenbrook gjör i boken. Jag tror, att Thomas i själva verket är, Thomas.


Det enda frågetecknet jag har om boken är varför berättelsen mestadels utspelar sig i mitten av 1800-talet, medan han själv föddes 1875 och boken släpptes först vid 1901. Vill man inte som författare helst skildra sin egen tid? Hans berättelse innehåller dessutom inte mycket fakta om politiken som fördes, annat än att tyskarna verkade avsky Napoleon...

Jag kan inte relatera till någon av dem, men det gör inget.

Som de sa i radiorogrammet Bokcirkeln kan det vara svårt att relatera till karaktärerna, eftersom de visar få känslor och mest bara bryr sig om pengar. Jag tycker som de, men jag tycker inte det är något problem. Istället koncentrerar jag mig på att lära mig karaktärernas relationer till varandra samt lära mig hur de tänker – det är intressant, väcker många tankar och är för mig en godtycklig ersättning över att kunna känna igen mig och leva mig in i berättelsen.

fortsättning andra uppgiften; miljö, stämning och karaktärsanalyser.

Historien utspelar sig under 1800-talets Tyskland, närmare bestämt i den sprudlande handelsstaden Lubeck. Vi följer de rikaste kretsarna med stadens viktigaste familjer. Jag uppfattar miljön som förvirrande, eftersom varenda liten detalj blir dokumenterad i boken. Miljö- och personbeskrivningarna tröttar ut och gör att texten i stort känns tråkig. Ändå håller boken sina läsare kvar. Varför? För mig beror det på fascinationen över att utforska familjemedlemmarnas relationer till varanda samt att få tillåtelse att dyka ner i vissa karaktärers huvuden. Hela historien utspelar sig i en verklighet oerhört olik denna, och det känns exklusivt att ha en sådan värld så nära till hands. Samtidens människor såg säkerligen den blankpolerade fasaden, nu får vi som läsare av denna bok tjuvtitta bakom den.

Stämningen i boken är kall, och det verkar inte finnas någon familjen Buddenbrooks. Det finns en firma Buddenbrooks, men ingen familj. Jag tror det var Ida Davidsson som sa det först. Firman står över allt, stämningen är alltid ansträngd och formell, även om det är två syskon som samtalar. Dock får man som sagt ibland dyka in i människornas tankar, och då känns stämningen genast lite mer personlig.

Raskt över till lite karaktärsanalyser. Bröderna Christian och Thomas Buddenbrooks såg jag i början som platta karaktärer, förutsägbara och det fanns inte mycket information om dem. Halvvägs genom boken har de dock tillsammans med sin syster Tony klivit upp på prispallens topp tre. Nu lär man sig många nya sidor av de tre syskonen, till på köpet kommer man in i deras komplicerade relationer till varandra.

Thomas Buddenbrooks är den nya konsuln, och han skäms oerhört över sina syskon. Tony anser han vara barnslig då hon helst ägnar sig åt sin favoritsysselsättning att klaga, och Christian framstår i hans ögon som den hemskaste person som möjligtvis går att hitta. I övrigt verkar Thomas Buddenbrooks vara en förståndig och resonlig ung man, men mot sin bror har han så starkt förutfattade meningar att han har svårt att dölja det i sitt annars så effektiva pokeransikte.

Christian Buddenbrooks är vad man i boken kallar en ”svirare”, han bryr sig långt mer om nöjen, och framförallt teater, än om arbete och allvar. Han verkar vara en ödmjuk personlighet som inte drar sig för att bjuda på sig själv för att få omgivningen att skratta. En viktig sak som Thomas finner störande i sin brors personlighet är att han aldrig tycks ta något på allvar.

Christian har sedan länge accepterat Thomas som familjens överhuvud; men detta gör bara saken värre. Det som stör Thomas mest med sin bror är nämligen att han inte kan säga emot eller stå för sina åsikter och kräva mer. Thomas kan tydligt se att det aldrig kan bli någon framgångsrik köpman av denne bror, därför är han för honom bara en svart fläck på familjetavlan.

Tony - den stereotypiska 1800-talsborgaren...

Jaha, halva boken utläst och det är hög tid för mitt andra inlägg. Det ska behandla miljö, stämning samt fördjupa karaktärsanalysen jag påbörjade i mitt förra inlägg, men eftersom jag har svårt att fatta mig kort och sluta skriva, kommer jag dela upp uppgiften i två. Jag börjar där jag slutade förra inlägget.

Konsuln har dött – men strax innan han gjorde det lärde jag mig ännu en sida av honom. När Tony och Grunlich skilde sig, insåg konsuln att hans dotter varit olycklig under hela deras äktenskap. Han visar stor ånger, och tar form av en skyddande far som räddar sig dotter undan demonerna. Denna scen är också en av de mest rörande genom boken än så länge, då man för ovanlighets skull får se lite äkta kärlek.

Arma Klothilde har inte fått någon vändning, nu bor hon ensam men är fattig och har ingen att gifta sig med. Katastofen i stort verkar långt avlägsen för familjen Buddenbrooks, men jag anar att den inträffar när som helst nu, eftersom ekonomin är på topp och allt verkar oroväckande lugnt.

En intressant sak med boken Buddenbrooks samt Thomas Manns personbeskrivningar, är att man fortfarande får nogranna beskrivningar av huvudkaraktärerna. Detta verkar i och för sig nödvändigt eftersom de åldras genom boken och det kan vara svårt att hålla koll på hur gamla de är. Exempelvis så är Christian nu runt 30-årsåldern, men jag ser honom fortfarande som den sjuåriga lilla pojken som gör komiska imitationer av sin lärare.

Antonie Buddenbrooks är fortfarande bokens huvudkaraktär, även om det kommer inslag av hennes bröder Christian och Thomas. Ett flertal gånger, säkert 5-6 gånger, står denna meningen med i boken: “Stackars Tony!”. Det är hon som går igenom varje tragedi, det är i hennes huvud vi finner de få känslorna som är de enda man kan hitta i boken. Varför lät Thomas Mann just henne gå igenom alla tragedier?


Kanske är det för att hon är den enda karaktären stark nog att klara sig obruten genom sådana situationer, kanske är det för att man ska lära känna henne som person bättre. Min gissning är dock att Thomas Mann försöker skapa debatt – rika borgare under hans samtid var oerhört svåra att knäcka, eftersom de likt Tony växt upp med tanken att de är viktigare än alla andra, och därigenom fått en styrka i sig själv som är svår att komma åt. Känslorna ligger så djupt begravna bakom fasaden att motgångar som skilsmässor och dylikt inte kommer åt en. Giftermål i stort mellan de rika på denna tid verkar vara väldigt känslolösa – man gifter sig för att ”göra ett gott parti”, det vill säja tjäna på det ekonomiskt, samt ge ett gott rykte åt familjenamnet.

Motgångarna tycker jag var ett effektivt sätt för mig att lära känna Tony, nu tycker jag att hon är en platt karaktär, det vill säga en förutsägbar sådan. När hon möter en motgång, tar hon tag i den, gråter ut i den, blir arg och frustrerad i stunden. Nästa stund är hon helt återställd, men klagar gärna högljutt ändå eftersom hon älskar uppmärksamhet och ser sig själv som universums medelpunkt. Jag hittade ett perfekt exempel i boken på hur Tony hanterar sorg, exemplet utspelar sig när konsuln precis har avlidit. Jag citerar detta stycke eftersom det jag just i denna stund jag lärde känna Antonie Buddenbrooks på riktigt:

“Den svarta klänningen gjorde hennes figur flickaktigt slank, och trots att hon kände störst smärta av alla över att konsuln, som hon under den sista tiden stått så innerligt nära, var död, trots att hon också idag två gånger brustit ut I bittra tårar vid tanken på honom, förmådde utsikten till detta lilla familjeråd, denna lilla allvarliga överläggning som hon med värdighet ämnade delta I, sätta färg på hennes vackra kinder, ge liv åt hennes blick, göra hennes rörelser glada och viktiga...”

I nästa inlägg ska jag berätta mer om karaktärerna Christian och Thomas – Tonys bröder. Där ska jag även behandla hur miljön och stämningen är halvvägs inne i boken. Detta inlägg kommer förmodligen i veckan.

Första intrycket av Buddenbrooks

Hallå ärade Thomas Mann-fans. Jag heter Frida Krantz, ny medlem i denna grupp. Anledningen till att ni inte hört från mig förut, är för att jag för några veckor sedan genomgick operation. Men nu är jag här. Hyfsat återställd och med ett rykande färskt första inlägg om Buddenbrooks. Det handlar om de första 170 sidorna, och främst ska jag behandla första intryck, karaktärsanalyser samt berättarperspektivet.


Förnäma Familjen Buddenbrooks. Foto från filmatiseringen från 2008.

Mitt första intryck av Manns mästerverk var, att här har vi en riktig utmaning. Över 600 sidor, detta skrivet på 1800-talet. Ett helt annat språk än det man är van vid, med en hel del ord och formuleringar man bara kan gissa sig till innebörden. Bokens inledning fann jag extra förvirrande - man slängdes in i en trevlig liten familjesituation, men innan man lärt sig vem som är vem ska denna välbärgade lilla familj ha en stor inflyttningsfest. Karaktär efter karaktär introduceras och allt blir ett enda virrvarr av personbeskrivningar. Det tar ett tag innan jag ens har koll på den närmaste familjen, och 50 sidor in i boken undrar jag vem Thomas i boken är. Tonys bror så klart, säger nån. Jaha.

Thomas Manns personbeskrivningar är verkligen något extra. Hårfärg, kroppsbyggnad och utseende får man gissa sig till, personens handrörelser och talfel däremot tycks Mann tycka vara väsentligt. I början beskrevs alla karaktärer som snälla, ödmjuka, blygsamma och ädla – det var då jag började ana att Mann ville måla upp en falsk bild för oss. Detta visar att berättarperspektivet förvisso är allvetande, men inte ger oss all information. Thomas Mann har full kontroll över vad som händer – och kanske är det just därför man vill läsa vidare.

Över till karaktärerna. Jag vill börja med att beskriva en karaktär jag tycker har växt allt eftersom man lärt sig nya saker om honom. Johann ”Jean” Buddenbrooks är den äldre konsulns son som tar över affärerna när den gamle dör. Jämfört med sin far verkar han vara en förutsägbar, menlös och platt karaktär som nämns genom boken men inte ger något särskilt intryck.

Karaktären förändras dock när han berättar för sin dotter Tony om den symboliska kedjan de alla i familjen är en del av. Man måste vara stark, förklarar han, och Tony känner sig viktig. Kanske är han en kraftfull och förståndig ledare av företaget ändå? Med båda fötterna fastlimmade vid jordytan är han efter detta för mig en stadig men kall karaktär, som grundar alla sina beslut på ekonomin, företagets bästa samt familjens rykte.

Boken Buddenbrooks handlar om en familjs förfall – det står tydligt på bokens baksidetext. Det ska bli intressant att se hur den alltid stabile konsuln Johann Buddenbrooks ska ta itu med dessa motgångar.

Över till den absoluta protagonisten för i alla fall första delen, nämligen den sköna Antonie Buddenbrooks, konsulns bortskämda och upproriska dotter. Oftast kallas hon för Tony, och när hon var ung var hon en bortskämd liten dam som alltid ville gnida i andras ansikten att hon var bättre än dem. Tony är den enda av karaktärerna som jag fått medlidande för och kunnat identifiera mig med. När hon gick igenom sin första livskris, att tvingas gifta sig med Grunlich, fick man följa hennes tankegångar och tyckte synd om henne. Men när hon några sidor senare accepterat faktum och lagt allt bakom sig ser man att hon i själva verket är en lika kall person som resten av familjen Buddenbrooks.

Klothilde är ingen huvudperson, snarare tvärt om – men jag tycker ändå hon är en intressant karaktär som tål att diskuteras. Hon är en fattig, mager kusin till familjen som bor i huset men ändå bara nämns i texten när hon äter(ofta massiva mängder) eller när hon inte nämns. Det vill säga som för att markera att tjänstefolket var mindre värt. Exempel på detta bidrar Grunlich med, som i början fjäskade för alla i familjen Buddenbrooks förutom Klothilde, som han knappt märkte av.

Jag tycker det ska bli intressant att se om hon kan bli en större karaktär längre fram när det omtalade förfallet drabbar familjen Buddenbrooks. Kanske blir hon då jämlik med familjen, och behandlad därefter. Förvisso beskrivs Klothilde redan nu som en nöjd person, men personligen tycker jag att hon är en ganska patetisk varelse som förtjänar att börja leva på riktigt.

Sammanfattningsvis, Buddenbrooks är en bok jag gärna och lätt fastnar i. Kanske är det en bra sak, eftersom jag snarast möjligt ska ha ytterligare 170 sidor lästa och därmed återkomma med ett andra inlägg. Det intressanta just nu är att invänta det stundande förfallet av den mäktiga familjen Buddenbrooks – hur förändras dess medlemmar av en sådan katastrof? Vilka är svaga när det krisar – och vilka står starka kvar och kämpar? Jag väntar med spänning och läser villigt vidare.