Japp

Spurten!
Sista inlägget!
Nu kommer hela knorren!
Men nej, efter ex antal veckor med Buddenbrooks så har inte mycket förändrats. Boken har inte förändrat mitt liv, berört mig eller skakat mig i grunden, jag läste inte ens ut den. Vad nu detta beror på kan man ju fråga sig. Beror det på att genom att läsa en bok i ett skolarbete så förstör du den för all evig framtid? Eller beror det på att boken kanske inte riktigt var ”my piece of cake”?
Kan nog sluta mig till att det är en kombination av bägge. Skolan tenderar till att förstöra de mest underbara litterära konstverk genom att man känner det lilla tvånget hela tiden, kanske är det jag som inte riktigt växt upp? Sen kan man komma till bokens innehåll, som jag skrev i mitt första inlägg så verkar ju inte ”En familjs förfall” så särskilt spännande men till skillnad från då så tycker jag verkligen att boken är tråkig. Om jag hade haft ett helt ledigt lov att ta mig igenom boken så hade jag förmodligen haft andra åsikter.

Men då var vi vid tillfället då vi ska gå igenom boken och se vad vi tycker om den. Vad menar egentligen Mann med Buddenbrooks? Var det hanns sätt att bearbeta sin ungdomstid eller hade han bara tråkigt en regnig söndagseftermiddag? Boken har en känsla av förfall och det är kanske därför jag tröttnar. Det ständiga förfallet är något som hela tiden finns med. Det känns inte som om boken lyfts en enda gång, den är ständigt sluttande. Jag tror att Thomas Mann skulle vilja visa att det är så här det går om man inte respekterar och aktar sina medmänniskor, Klothildes enda roll i boken är att vara ful, fattig och föraktad. Jag tror att detta symboliserar den överhet familjen känner mot omvärlden. Hela tiden så märker vi hur familjen känner sig oövervinneliga och starka, till och med så arroganta att de inte märker sitt nerfall och när den lilla Hanno kommer med i bilden så blir föraktet ett faktum. Och Thomas Buddenbrooks dör av tandverk…

Temat med boken skulle man nästan kunna säga är förakt. Det arroganta sätt som många människor även idag ser på omvärlden. Och där kom vi till punkten om varför boken är viktig idag. Jag tror att idag mer än någonsin så är föraktet för medmänniskor större än någonsin. Att skratta åt de som är lite annorlunda är en del av vardagen och jag ska inte säga inte häller jag gör det men det är fortfarande ett problem. Toleransen i samhället minskar för var dag och jag tror att Buddenbrooks är en bra ögonöppnare för många. Kanske har jag påverkats av denna bok ändå..

Hej då och adjö
Gustaf Uicic Sp08J

Sammanhang och annat

Ja, i denna tredje del av boken så till kommer det nya unga grenar till familjen medens de gamla ramlar av. I och med konsulinnans död så ser man förfallet och sammanhållningen i familjen rasa samman ytterliggare.

Sönderfallet i familjen är något vi har fått följa genom hela boken, med en stark symbolism har vi fått se hur familjen långsamt faller samman. Den långsamt slutande väg familjen går har alltid funnits där, vi har sett den genom olika antydningar i hela boken. Ett exempel på förvarningar som Mann ger oss genom symbolik är sonen Hannos avvikande väg från familjen i övrigt, mamman Gerda föreställs alltid som något lite mörkare och avvikande från familjen och ofta får vi veta att hon är den som skall föda de kommande generationerna Buddenbrooks. Stilmässigt så kan man tydligt se att boken tillhör realismen, detta ser vi genom den objektiva, nästan vetenskapliga, vinklingen vi ser i boken. Också de långa exakta beskrivningarna gör att vi får en mycket realistisk bild av karaktärerna och miljön.

Innan talade jag om förfallet i familjen och hur detta sträcker sig över hela boken och detta kan nästan ses som den sammanhållande faktorn i boken. Förfallet skildras på ett sådant sätt att det känns som om det spelar en stor roll för Mann själv. Som många av mina vänner har skrivit så återfinns namn i boken hos Thomas Manns släktingar och konflikten mellan bröderna Thomas Buddenbrooks och Christian Buddenbrooks kan liknas med tävlan och rivaliteten mellan Thomas Mann och brodern Heinrich Mann.

Jag tror boken Buddenbrooks gav Mann en chans att bearbeta sin ungdom och uppväxt och gå vidare i livet , en slags självterapi.

Mvh
Gustaf Uicic

Ytterligare en söndag med Buddenbrooks...

…Och familjen vandrar långsam den vindlande, nedåtstigande vägen mot under gång. Boken tar vändning efter vändning och jag har nästa kommit in i en vardaglig rytm i läsandet. Det maler på och man kommer in i det hyfsat vardagliga livet hos familjen Buddenbrooks, man flyter in i boken och följer karaktärerna ur deras synvinkel. Den enda skillnaden mellan läsare och karaktär Mann ger är den ständigt överhängde slöja av domedag som genomsyrar varje ord. Stämningen i boken är minst sagt mörk, även om den tillsynes kan var glad och trevlig. Det finns hela tiden det kommande löftet om undergång i varje nytt kapitel. Ett exempel är Christians lättja gällande arbetet, till början så tycker han arbetet är underbart och han flyter med den dagliga strömmen och allt verkar bra men endå så hänger ett orosmoln över den kommande sviraren och får man inte sina föraningar bekräftade, jo Christian lämnar nästan arbetet helt för att ägna dagarna till skämt och spel.

Ett annat intressant inslag är osämjan mellan de två väldigt olika bröderna, bråken varslar också de om något förekommande ont. Som jag skrev så är bröderna varandras motsatser. Christian är den obotlige sviraren och Thomas den stabile, arbetsamme och gode mannen. Thomas gör allt för att firman skall gå ihop ,liksom sin far, men tillskillnad från denne så vågar Thomas satsa mer och de köpmännen på börsen uttalar sig:
”Den unge Buddenbrooks vill känna pengar.”
Thomas får vi följa allt mer under denna del av boken. Hanns giftermål och hanns kämpande för att hålla ihop firman. Han är en man som inte tål lathet och detta är en av de grejerna som leder till osämjeskapet med brodern. Just detta sätt som Thomas Mann skapar den svarta slöjan är mycket skickligt.

Något annat som utgör ett kännetäcken för Manns författarskap, något vi också ser mycket tydligt i boken Döden i Venedig, Är de långa målande miljö- och Perssonbeskrivningarna. Miljöbeskrivningarna i Buddenbrooks är underbara. De förädlar stämningen och ger boken en fyllighet som är svår att uppnå, när beskrivningarna uppnår hela sidor då kan i alla fall jag sätta mig tillbaka och bara låtas föras i boken ström. Många skulle nog klaga på att detta hämmar den egna bilden av miljön men jag påstår det motsatta, desto mer pusselbitar desto större pussel, i och med de många detaljerna i miljöbeskrivningarna så kan man bygga upp den på ett helt annat plan, man får verkligen en hel värld i huvudet.

Buddenbrooks är mycket intressant, detta är läsning som ger nöje.

Mvh
Gustaf Uicic
yterligare

Buddenbrooks, Del 1

När det först började talas om att läsa Buddenbrooks, en roman på 600(!) sidor, i svenska B kan jag tala om för er kära vänner att skepsismen låg tät som molnen under ett åskväder i klassen SP08J. Som den läsvana (och smått pretentiösa) människa jag är tänkte jag:
”Nobelpristagare i litteratur skriver tung, tysk, 600 sidig roman om en familjs förfall. Låter toppen.”
Ärligt talat så kan jag inte säga att familjedramatik är något som drar till sig mina ögon i bokhyllorna men Mann-snubben har ju endå fått Nobelpris. Så med hörlurarna i öronen och någon förfärlig hårdrock på högsta volym satte jag mig i de röda, lätt välvda sofforna i Bäckängs cafeteria och påbörjade den läsning som skulle följa mig överallt de närmaste månaderna.

Ja, första kapitlet, ett virrvarr av namn och franska uttryck. Andra kapitlet, ja det artar sig. Tredje kapitlet, jag är fast. Helt ärligt trodde jag att boken skulle vara något utav det tråkigaste jag läst, ur handlings perspektiv, när jag öppnade den men se så fel jag hade. I boken dras man in en värld på väg mot vårat idag så kallade moderna samhälle och det samhälle där hudfärg och kön kan döma en man eller kvinnas öde. I Boken får vi träffa på hela familjen Buddenbrooks, en köpmannafamilj som efter två generationer växt sig rik och mäktig. Vi dras direkt in i handlingen i det nyinköpta huset under invigningsfesten och får träffa ett stort antal människor men det är speciellt två som Mann beskriver ur sitt tredje persons perspektiv.

Konsuln Johann Buddenbrook d.y. och dennes dotter Antonie, även kallad Tony, är de karaktärer vi får följa mest i den första delen av boken. Konsuln är en man som lever för att försörja sin familj, ta vara på sin heder och hedra gud. Han brinner för familjeföretaget som han driver tillsammans med sonen Thomas efter faderns död. Han är den som tydligast ser de tecken på företagets snabbt annalkande undergång. Motsatt till denna rediga karl är dennes dotter Tony. Hon framställs som en förståndig och vacker ung kvinna men också som en uppblåst, bortskämd unge som inte drar sig för att se andra lida för sitt eget nöje eller trevnad. Dessa två runda karaktärer är de som huvudsakligen har uppmärksamheten i de första delarna av boken, självklart då flankerade av makar och bröder.

Som mina kamrater har skrivit här i bloggen i tidigare inlägg så är Mann något förälskad i miljö- och personbeskrivningar, inte en detalj under den allseende berättaren han låter oss se varenda scen med mikroskåp. Han hoppar också flitigt runt bland karaktärernas huvuden för att ge oss en bild som är korrekt. I och med Tredje persons beskrivningen så kan man verkligen få en bred bild utav karaktärerna och de vida målande miljöbeskrivningarna gör att landskapen målas upp i huvudet på läsaren.

Efter ca. 170 sidor är boken mer spännande som någonsin och jag ser fram i mot de kommande sidorna.

På återseende
MvH
Gustaf Uicic