Slutet för Manns 662 sidor

Så till slut rann alla 662 sidor ut. Familjens förfall som blev ett faktum fick nu även ett slut. Ett mycket annorlunda slut. Nu har man lagt alla familjemedlemmar bakom sig. Utan att egentligen ha accepterat att Hanno inte fick en framtid eller en far som brydde sig. Thomas, grå och självisk, gav han upp livet och tog emot döden som kom emot honom. Han kunde kämpat och motat bort döden, det tror jag, men han var svag och kunde inte ta de hårda slag som livet gav honom. Men Tony hon stod stark och tog emot alla slag utan att vika sig förrän till i slutet, då det även knäckte henne.

Temat som jag har dragit ut ur boken är ett förfall, familjen eller livets misslyckanden. Hela boken är ju ett förfall men samtidigt är det alltid familjen som det fokuserar på. Och på grund av misslyckanden blir det ett förfall för familjen.

Thomas Mann skrev denna bok innehållande flera livs fall och misslyckanden. Man tycker kanske att det vore trevligt om en av dem lyckas, men inte en enda gör det. Thomas lyckas där ett tag då han blir senator, gifter sig och får en son. Men det dras snabbt en grå dimma över honom. Han visar likgiltighet mot sin son och sin fru. Tony, hon misslyckas med vad hon än gör, till och med hennes dotter gifter sig med ”fel” man. Hanno kan inte leva upp till en enda förväntning, minst sin fars.

Först när jag har ett par sidor kvar i boken känns det inte meningsfullt att läsa om personer som faller och dör. I böcker ska folk råka ut för hemska saker och må dåligt men de ska lära sig något av det. De ska bli bättre människor, utvecklas eller få ut någonting av det. Alla kan givetvis inte lyckas men det ska åtminstone finnas en tro på att lyckas. Jag tycker om annorlunda slut där huvudpersonerna kanske dör, men de ska ha lämnat efter sig något. Något som andra kan använda eller minnas, men Buddenbrook lämnar efter sig tomma hus och inte mycket saknad.

Men då de sista sidorna var avklarade blev mina tankar lite ändrade och det kändes genast lite klarare med vad jag tror att Mann vill få ut med boken. Jag tror att han vill få fram kampen om att få vara den man är – Hanno och Kai – och få älska musik eller att skriva även om man föds in i en präktig och rik familj som ägt en firma i fyra generationer. Thomas Mann själv var född i en köpmanfamilj och kanske har han själv fått ha den kampen. Han vill visa i boken att det inte hjälper att tvingas in i ett liv. Till och med när Hannos far är död frågar folk saker som ”vad ska du bli?” och ”vill du ta över din fars firma som har funnits i fyra perfekta generationer?” och pressen på Hanno som bara vill leva ett simpelt liv bland tonerna av musiken blir för mycket eftersom han är så ömtålig och själv vet att han aldrig kommer bli som sin far var klarar han inte av det.

Ett antal gånger genom boken upprepar Sesemi Weichbrodt ”bli löcklig nu mitt bårn.” trots att det aldrig sker. Inte för Tonys första äktenskap, inte för hennes andra, inte för Erikas äktenskap. Det är bara så fel och det känns som om den meningen finns där för att allt ska kännas värre. Men jag kan inte hjälpa att jag i slutet bara älskar boken av någon mycket skum anledning. Då Sesemi säger säger emot Tony. Tony säger att man ibland kan tvivla på godheten och rättvisan och i hennes fall förstår jag det. Hon som fått så mycket slag av livet men hela tiden stått upprätt utan att falla ger upp i slutet och inser att hon varit stark men hela tiden gått mot ett fall och hon ger upp då hon säger ”om det vore så” när hon talar om ett återseende med alla älskade hon förlorat. Jag älskar det sista stycket då Sesemi säger ”det är så!” och som det stod i boken står hon där som en segrarinna i den goda strid hon kämpat. Hon var övertygad och trots att det i de sista sidorna inte är mycket annat än död får man en konstig känsla av att boken slutade lyckligt. Den gör ju egentligen inte det men Sesemis starka och obrytbara tro på att det inte är slutet och att godheten segrar gör den meningsfull. Klyschigt givetvis, men underbart. Själva boken eller slutet är inte klyschig då godheten på jorden inte segrar på ett sätt som syns, i och med att döden inte känns som en seger. Men det lilla avgörande slutstycket förgyller boken på ett sätt som gör att man ser familjens misslyckanden som nödvändiga, som naturliga. Folk dör för att de inte ens orkar kämpa för att leva och det hela är så misslyckat och tragiskt att man inte riktigt vet vad man ska tro, men är det inte också så här som många liv är? Var och en i familjen bär en sådan prakt och självsäkerhet bara genom att tillhöra familjen, vilket sänks generation efter generation, att det inte känns som om de kan dö. Hanno till exempel dog då man precis hade börjat sätta sig in i karaktären och känna för honom – vilket säkert var ett knep av Thomas Mann för att det skulle bli extra sorgligt – men på något sätt är inte Hanno död. Han var resultatet av de andras misslyckanden och var dömd att falla själv. Men på något sätt finns Hannos kärlek till musiken och sin vän Kai kvar.


Den skrevs för hundra år sedan och utspelar sig för ungefär hundra fyrtio år sedan. Buddenbrooks är alltså en bok som man i första tanken ser som helt onödig för oss 2000-talare. Kanske är den onödig. Det beror på hur man tolkar boken och eftersom alla tolkar lite olika betyder givetvis den olika för oss nu. Men varför har den blivit en klassiker, ett ”måste i bokhyllan”? Om man fokuserar på personernas klädslar, beskrivningen av omgivningen, personernas handlande och samhället då är det svårt att hitta likheter med vår tid och den känns då så långt borta, som om den inte kan beröra oss. De tänkte på ett annat sätt och hade andra förväntningar av folk. Men om man ser till känslorna av att vara misslyckad, av att inte nå upp till förväntningar, att inte få gå sin egen väg och att livet kan ge en mycket hemskt, men också bra kan man genast hitta så mycket fler likheter. Deras känslor är inte olika våra bara för att de levde på en annan tid, de kände också hat, avundsjuka, glädje, tvivel på sig själva. Även om man tänker att nu förtiden är det accepterat att älska musik och att saker och ting är mer accepterat av samhället idag så finns det många normer som stoppar en från att vara den man är. Vi kan känna igen oss mer än vi tror av Thomas Manns delvis självbiografiska bok om en släkts öde.

Boken är skriven på ett sätt som både inspirerar en men också får en att inse hur dålig man själv är på att skriva. Så som Mann skriver är nästan inte mänskligt. Hur kan någon lägga ned så mycket tid och tankar bara om hur en person ser ut? Hans extrema beskrivningar om allt och alla är chockande. Att han inte tröttnar, utan kan skriva en hel bok full med så mycket. Varenda mening är sprängfull av ord som verkligen betyder något. Han skriver aldrig en ”tom” mening utan allt är rikt. Vem kan inte låta bli att beundra Thomas Mann åtminstone lite? Eller ganska mycket...

Förhoppningsvis får man inspiration av att läsa boken, förhoppningsvis får man förstående för den tiden, förhoppningsvis får man nya perspektiv på saker. Kanske blir man arg på den eller glad av den. I värsta fall passerar man den utan att beröras, men det tror jag inte att någon någonsin kommer att kunna göra. Vare sig man vill det eller inte står man där paff och undrar hur det är möjligt. Hur mycket det skrivande ordet egentligen kan åstadkomma. Det är nog mer än vi förstår.

Förfallet är nära...

Nu när man har läst mer än halva boken börjar man på riktigt kunna sätta ihop pusselbitarna och se förfallet. Alla dessa smådetaljer som förlorade pengar, misslyckade äktenskap, slösaktiga bröder, döda mammor och annorlunda söner bygger tillsammans upp något som kommer att bryta ned en mycket viktig, rik familj till ett förfallet, sönderrivet och sorgset pack som inte kan hantera världen.

Som Helena Henshen sa i P1s bokcirkel så har boken blivit mer beskrivande av känslor. Inte lika mycket utseende på karaktärerna utan mer hur personerna tänker och tycker vilket blir mer och mer viktigt. På grund av fallet som blir allt mer enormt blir det nödvändigt att tänka efter varje steg man tar för det kan bära iväg på en farlig väg...

Så vad fick denne Thomas Mann att skriva om en familjs förfall som inte verkar ha så mycket chans att få ett lyckligt slut? Realistiskt förstås för vem får i verkligheten ett lyckligt slut? Drömslutet tillhör sagorna.

Thomas Mann föddes år 1875 och tillhör en köpmansläkt från Lübeck. Han skrev boken Buddenbrooks 1901 och hade då ännu inte smakat på världskrigens elände. Men elände finns det gott om i hans böcker. Han skildrar i boken en rik köpmansläkts förfall från Lübeck som mycket liknar hans egna erfarenheter och man märker det när så extremt ingående ska beskriva varenda händelse inom firman som man ändå inte förstår särskilt mycket av. Han måste vara erfaren om hur det var att leva runt den tiden för när man läser boken känner man att det inte är någon nutidsmänniska som fått reda på information om den tiden utan någon som känner tiden.

Boken utspelar sig för det mesta i kring 1850 och framåt vilket är tidigare än Mann själv föddes. Men de moraliska värderingarna och de sociala förhållandena kanske är likvärdiga. Men det går emot ändrade och försämrade tider och familjen Buddenbrooks märker av detta. Jag antar att även familjen Mann kände av dessa tider. Dels för att många kallar Buddenbrooks för en delvis självbiografi och därför att han vet så mycket om ämnet. Han skriver om det på ett sätt som bara en som har varit med om det kan göra.

Thomas Mann med sina miljarder miljöbeskrivningar är väldigt realistisk. Det poppar inte direkt upp troll och älvor utan saker flyter på som det antagligen skulle gjort i verkligheten på den tiden. Hans berättande och skrivande präglas av realism, vilket är naturligt eftersom hans berättelse mycket utgår ifrån hans egna erfarenheter. Han skriver ofta händelseförloppet precis som det är utan bilder och symboler – ingen symbolism – men man måste läsa mellan raderna för att förstå hur personerna verkligen känner. Många har skal som man måste kämpa för att ta sig igenom. Naturalismen kan jag också hitta i hans verk då hans miljöbeskrivningar är ingående och många.

Kan jag kanske se en glimt av 1800-talsrealism? Jo, I Buddenbrooks avbildas verkligheten som den är och inte som vi önskar att den vore. Jag tror att det är lätt att sväva bort från det som verkligen är – känner jag igen i mitt skrivande – men Thomas Mann, han visar verkligheten. Alla kan inte få sitt sagoslut, speciellt inte i verkligheten (vi vet såklart inte hur den slutar än med det ser onekligen mörkt ut – en familjs förfall låter knappast ”levde lyckliga i alla dagar”). Varför skrev Thomas så? Kanske fick Thomas Mann inte sitt lyckliga slut...

2:a delen av Buddenbrooks

Tony och Morten från tv-serien Buddenbrooks

Andra inlägget i denna tjocka bok vi tilldelats ska röra lite andra områden - stämning och miljö - och fördjupningar i karaktärerna.

Om jag börjar med stämningen i boken måste jag säga att den verkligen är varierande. I början är det svårt att placera den men när man lärt känna karaktärerna mer personligt bli det lättare. När konsul Buddenbrook dör är det som en svart dimma dras över Buddenbrooks hus. Konsulinnan och Tony klär sig i svart och sörjer, men när Christian är närvarande och berättar om sina resor – som tyvärr inte blir uppskattade – blir stämningen i alla fall lättsam och glad. Roliga och glada ord används. Stämningen stiger bara när Thomas gifter sig med Gerda och Tony är överlycklig för hans skull. Konsulinnan är också glad men det är som om hon har passerat en fasen i livet där man är lycklig för det känns aldrig som hon verkligen är glad.

Jag tänkte lite på karaktärernas relationer till varandra. Christian som är en fri, rolig och pratsam man som intresserar sig för teater får ingen glädje tillbaka. När han berättar om sin tid i London och om människorna han träffade får han som svar av sin mamma: ”Det där intresserar oss absolut inte”. Inte heller hans bror, Thomas uppskattar hans passion till teater. Hans bror tycker att han kommer från en för bra familj för att finna nöje i simpla saker som teater eller musik. Tony, systern tycket bara att han är konstig, men Thomas tycker att han är självisk och dum. Att han inte är vuxen och han liknar Christians beteende ”som när någon har feber och yrar”. Thomas tror att han är så duktig och perfekt och att han vet precis hur livet ska hanteras och hävdar att Christian kommer förgå om han fortsätter på det okunniga sätt han håller på med. Trots att Christian inte beter sig som man borde vågar han gå sin egen väg utan att känna att han måste göra som sin far och bror. Thomas däremot, han är feg. Men Tony och Thomas verkar lära känna varandra bättre och eftersom han gifter sig med Gerda, Tonys kompis, blir Tony glad och pratar med sin bror hela tiden och vill hjälpa till.

Ju mer tiden går desto mer föraktar Thomas Christian. Han retar sig på honom, på alla sätt. Han avskyr att Christian skämtar om yrket och säger: ”Du gör dig löjlig med dina kärleksaffärer, dina harlekinsupptåg, dina sjukdomar”. Jag undrar om Christian kommer att påverkas av sin bror, glädjedödaren. ”Du som inte ens har en aning om vad arbete är, du som fyller ut ditt liv genom att med teater och frestande och narrstreck skaffa dig en rad känslor och förnimmelser och tillstånd som du kan sysselsätta dig med, som du kan iaktta och vårda, som du kan babbla om utan att skämmas...” säger Thomas till Christian. Varför ska Tom säga till vad som är rätt och fel i Christians liv? Han kallar Christian för en missbildning, en sjuk fläck på deras familjs kropp. Jag hoppas att Christian struntar i honom och gör som han själv vill. Men äldsta brodern har alltid respekt…

Just som Tony kommit närmare sin pappa dör han. Han lämnar efter sig en sorgsen familj till en början. Men som blir lyckligare. Tony som under de tio år som gått sedan Grünlich inte varit helt lycklig och glad mår bättre när hon träffar Herr Permaneder. Vid tillfället innan Tony och herr Permaneder gifter sig står det om Tony: ”...det verkade vara slut med hennes invärtes tvekan och vacklan, ty hennes min, medan hon under samtal med gästen långsamt knäppte knapparna på sina lätta handskar, var lugn, säker, nästan högtidlig... Hon hade återfunnit den stämning som hon kände så väl från forna tider.” Här tänker jag att kanske kan hon nu få förbli lycklig. Men Tony verkar vara dömd att misslyckas. Äktenskapet med herr Permaneder får även det sitt slut.

Miljön i boken är extremt beskrivande. Varenda möbel och varenda vind får en detaljrik beskrivning och Thomas Mann måste ha ägnat flera år till att bara lära sig ord för inte nog med att han beskriver allt så ingående, allt han beskriver hittar han olika ord för. Med ordvariationen blir det mer levande men på något sätt kan jag inte känna mig omgiven av det han beskriver. Det känns alltid som om jag tittar ned på personerna och miljön ovanifrån, som en åskådare. I en bra bok ska man känna vinden som beskrivs, inte se den. Jag försöker komma in i beskrivningarna och bli en del av dem, men Thomas Mann lyckas faktiskt inte få mig att göra det...

Thomas Mann

Det första intrycket jag får av boken är ett mycket förvirrat intryck. Personer hit och dit. Oklokt av Thomas Mann att börja boken med en fest som är ett enda virrvarr av personer. Jag håller med emma att man knappast kan andas. Man får läsa långsamt och skriva ned all personer för att över huvudtaget få veta vilka som är huvudpersonerna. Förvirrande är också att personerna nämns ibland med deras efternamn, ibland med deras förnamn och ibland med en förkortning eller smeknamn av namnet. Det framgår visserligen efter ett tag, men i början då man ändå är tillräckligt förvirrad av alla höga herrar och fina damer blir det inte lättare att hålla reda på folk med flera olika namn.

Men lyckligtvis växer boken och när man kommit under fund med vem som är vem kan man börja fokusera på handlingen och inser då att den inte alls är dålig. Den är till och med bra och än så länge har den bara blivit bättre och bättre. Om det fortsätter så, finns bara goda förhoppningar.

Thomas Mann använder sig av invecklade och detaljrika beskrivningar om allt som händer och om alla som passerar. Dessa ibland irrelevanta beskrivningar påminner mig om en annan författare som i och för sig är snäppet extremare. Tolkien beskriver de mest onödiga saker man kan få reda på i en bok. Mycket beskrivningar gör en text levande men den dör strax efter om man går för långt. Skillnaden mellan dessa författare är att Thomas Mann är en väldigt bra och lärd författare. Han vet vad han gör och han får läsaren att fortsätta läsa med entusiasm. Tolkien däremot faller eftersom han har så mycket tankar och berättelser som han vill få ut men som han inte kan på ett intressant sätt.

Thomas Mann skriver i tredje person, vilket gör att man kan få små inblickar i allas liv. Problemet är bara att det blir opersonligt i vissa fall och känslorna får man verkligen leta efter mellan raderna.

Personerna man får följa mest är konsuln Buddenbrook och Tony. Den intressantaste att följa är helt klart Tony. Hon, den förnäma, lydiga och vackra dottern som väljer bort kärleken framför att göra sin familj nöjd, vilket jag inte kan förstå. Kanske skulle man förstå det om man levde på den tiden. Men att välja att leva resten av livet med en man som hon irriterar sig på med hans guldgula polisonger bara för att han är köpman och har fjäskat för hennes föräldrar istället för en lite mindre betydelsefull man som hon tycker om kan jag knappast förstå vilken tid det än är. Men Tony utvecklas från att vara en ung, okunnig sparv – som hennes föräldrar uttrycker det – till en mogen ung kvinna som kan ta beslut. Jag tror att det är unge Swarzkopfs förtjänst. Hon utvecklades mycket under tiden då hon var hos honom och insåg mycket. Jag tror att hon kommer att utvecklas mycket sedan.

Konsuln däremot är och kommer säkert att förbli lika förnäm hela tiden. Han manar på sin dotter att gifta sig med den lämpliga mannen och de är säkert stolta över Thomas som det går så bra för, men det känns som om han verkligen bara bryr sig om sig själv i början. Jag undrar om det var så på den tiden då allt handlade om att gifta sig med de inom samma samhällskretsar och ekonomiska kretsar. Familjen Buddenbrook är så instängda och självgoda att de missar mycket viktigt i livet. Men när Konsuln inser att det var fel att gifta bort Tony med Grünlich inser man att han har brytt sig om henne hela tiden. Han ville bara att hon skulle vara lycklig och han erkänner att han har misslyckats. Konsulinnan, hans fru som inte tar så mycket uppmärksamhet till sig däremot verkar inte ha en åsikt, för hon säger inte mycket om det och man kan undra om hon verkligen bryr sig. Kanske beror det på att Grünlichs fall hänger på ekonomi, vilket på den tiden inte var något för kvinnor att bry sig om. Tony till exempel hade ingen aning om hur det verkligen låg till med Grünlichs affärer förrän hennes pappa talade om det.

Trots en förvirrande början har jag en förväntan av att boken kommer visa sig väldigt bra och intressant. En man får väl knappast ett nobelpris och en så läst bok för ingenting!