Är detta verkligen slutet?

Det är med ett uns av vemod jag smäller ihop boken. Min trogne men dock irriterande vän är äntligen slut. Är det skönt? Ja. Men en fin klassiker finns numera med på listan över böcker jag läst.

Precis som vi visste, gick det åt helvete tillslut. Döden besökte familjen och lämnade ingen oberörd. Att det var en tand som fick Thomas Buddenbrook att trilla av pinnen är ganska idiotiskt och får mig att skratta. Döden är inte rolig. Men var det verkligen Thomas Manns mening, att avsluta familjens historia med lite humor?

Hannos död beskrivs mycket bättre med formuleringar kring sjukdomen, vilken tog pojkens liv. Vid det tillfället kände jag mig förvånad, även då man under hela hans liv anat att någonting i slutet skulle gå fel.

Man får egentligen under hela boken följa flertalet dödsfall och hur familjemedlemmarna reagerat på förlusterna. Precis som människor är olika när det gäller smak, är vi även olika hur man tacklar känslor. Tony är ett typiskt exemplar på en karaktär som reagerar väldigt offentligt med sina känslor, gråter högljutt och skriker ut sina känslor. Det är svårare för ett barn likt Hanno att reagera på samma sätt. När konsulinnan dör reagerar han ganska oförstående och tolkar det helt annorlunda. Kanske är det just då som man får se att Hanno faktist inte är så gammal och mogen som han framstår att vara. Han är bara en liten pojke med höga krav på sig själv.

Även kärlek och olika familjeförhållanden går genom boken likt en röd tråd. Påverkar familjen egentligen en person speciellt mycket? I Buddenbrooks kan man se att så är fallet. Är temat på boken kanske djup familjesorg och olycka? Eller bara strävan efter lyckan? När slutet kommer kan man tydligt se att allt gick åt skogen, som det faktiskt ganska ofta gör.

Men livet familjen skiljer sig stort mot mitt dagliga liv. Medan de häller upp en tredje kopp kaffe har jag min fjärde lektion. På något sätt får jag aldrig bukt på om de gör någonting på dagarna. Kvinnorna Buddenbrooks ägnar dagarna åt att sitta av tiden och vänta på sina män. Vilken skillnad! Vad är egentligen bäst? Det bestämmer nog den enskilda personens lathet...

Under historiens gång inser jag att man borde skrivit ett eget inlägg bara om Klothilde, denne arma unga kvinna, förtryckt under hela sin livsgång. Jag tycker synd om henne. Vad gjorde hon fel för att få förtjäna denna olycka? Dagligen får hon utstå kränkningar över sitt utseende och beteende. Hur orkar hon? Jag hade lagt mig på golvet och gett upp.

Jag ser mig familjen framför mig en sista gång, det som återstår av den. Jag hoppas att de alla tillslut accepterade situationen, samt fick ett fortsatt bra liv (ironi).
Tack för mig!

Emma Andersson

Vem överlever?

1901 – året då allt hände?

August Strindberg gifter sig för tredje gången, man kan för första gången skicka en radiosignal över Atlanten och man börjar ge ut Nobelpriset den 10 december.

Inte ett mycket betydelsefullt år för världen, men nog för Thomas Mann.

Men allt inträffade verkligen inte 1901. Det som hände var att boken Buddenbrooks såg ljusets dagar. Varför skriver då Mann likt han levde ett sekel tidigare?

Vi har alla någon gång önskat att vi vore en del av en annan tid. Kanske var det just det som Mann nappade på, att få en illusion av att leva en annan tid. Thomas Mann var fascinerad av allmänmänskliga samt världspolitiska händelser. Han vill skriva om det verkliga livet, så som han såg det. På det sättet kan man tydligt se hur han blivit influerad av realismen. Man kan se att han tycker att det är viktigt att beskriva både personer, miljö och händelser som om de faktist existerade på riktigt.

På något sätt känns det som om Thomas Mann upplevde mycket olika saker i sitt liv. Kärlek, att fly från kriget. Karriär men ändå familjefar. Nobelpristagare. Den extrema tävlan, vilken faktist ständigt pågick mellan Thomas Mann och hans bror Heinrich Mann, som även han var författare.

Det lite smått ironiska skrivsättet är någonting med Thomas Mann som jag personligen uppskattar. Den fina gränsen, att kunna skriva om ett sådant allvarligt fall likt en familjs förfall, men ändå kunna hålla huvudet över vattenytan.

Ändå är det ganska tydligt att Mann drar paralleller till sitt eget liv i historien. Många av de namn vilka förekommer i texten är snarlika med de som hans egen familj hade. Han är själv uppvuxen i en köpmannafamilj, dock med en familjefar utan lika extrema önskningar att hans barn ska ta över firman. Thomas Manns far valde nämligen att vid sin död, sälja firman och låta familjen leva vidare på räntorna. Stor skillnad.

Död, död och åter död. Vi kan nog alla hålla med om att den tredje delen av boken inte riktigt fått oss att skratta. Konsulinnans död beskrivs på ett sätt vilket påverkar alla. Ändå är det precis som Bokcirkeln tog fram, att Hannos besök vid den döda farmodern som påverkade mig mest. Sättet han såg och beskrev sin farmors bleka kropp, tanken ”det där var en främmande vaxdocka, och det låg något fasansfullt i att upphöja och fira den på detta vis”, fick mig att må dåligt. Borde man kanske ifrågasätta vad egentligen en människa är?

Är det en kropp? En levande varelse? En själ? En Thomas Mann?

/Emma Andersson

Helgens äventyr - bakåt i tiden

FAMILJEN BUDDENBROOKS

Vad är det egentligen som händer?

Frågan är inte om boken har blivit bättre. Frågan är om mina åsikter kring verket har ändrats.

Det har de. Men inte drastiskt.

När jag i denna aftontimma sätter mig med boken i famnen känner jag ett lugn sprida sig i kroppen.. Nej. Inte riktigt. Men jag tycker ändå att bokens handling börjar ta fart. Som Lisa Björnalm skrev tidigare har handlingen fått en ganska stark inriktning mot äktenskapliga relationer. Det var någonting vilket man prioriterande högt på denna tiden, någonting man behövde ta del av för att kunna försörja sig. Stor skillnad mot i dag, där man mer ser äktenskapet som ett sätt att visa sin kärlek på.

Tony är i alla fall frånskild i ett par år, ett par år då hon säkert såg sig själv som en ovärdig människa. Ensamstående på den tiden var ingen höjdare, speciellt inte för en osjälvförsörjande kvinna. Någonting jag reagerar på är Antonies förhållande till sin dotter. På något sätt känns det inte som om hon bryr sig speciellt mycket av sin avkomma i huvudtaget. Hon är mer som ett litet husdjur vilken följer henne vart hon än vill fara.
Jag tror att Tonys lycka över brodern Thomas äktenskap med stor sannolikhet var ett slags sätt att sluta fokusera på sina egna problem. Såklart att hon kände olycka i sin egen skilsmässa och att inreda, fokusera på de nygiftas bostad, fick henne på andra tankar.

Kanske var det även sorgen som fick Antoine att gifta om sig så hastigt och lustigt men en fåntratt, Permander. Jag kan säga att den mannen får mig att må psykiskt dåligt. Han verkar fruktansvärt irriterande. Inte bara sättet han talar på, utan även faktumet att han var otrogen mot kvinnan som vi alla trodde han satte högt värde på. Dock kan jag påstå mig att jag fick ett gott skratt över utbristandet vilket avslutade Antoine Buddenbrooks andra äktenskap: "Dra åt fanders, jävvla subba!"

Det känns som om känslorna i Buddenbrook ändras drastiskt då konsuln dör. Men ändå kan man likna stämningen vid en berg-och-dalbana, där man ena dagen gråter av sorg och nästa är så lycklig att man nästan spricker. Det gör mig lite yr i huvudet, jag kan inte riktigt sätta fingret på hur familjen egentligen mår. Även om familjen värdesätter varandra högt, är inte relationerna mellan familjemedlemmarna ganska ytliga?

Huset Buddenbrook verkar vara ett typiskt 1800-talsboende. Välbärgat, såklart, säkert med stil och klass. När Thomas Mann beskriver de stilla rummen känns det som om familjen inte rör sig mycket. Kvinnorna sitter mest i sofforna och väntar av tiden. Men ändå känns det trevligt.

Jag har personligen kommit till den delen av historien där man är en del av familjen. Jag sitter där i soffan, låter en cigarill sakta vandra från ena mungipan till den andra.

Nu är frågan vad nästa ämne i boken kommer att bli, äktenskapsdelen har nog passerat för den här gången. Kanske ett baby-boom är på ingång?

/Emma Andersson

Vad gör vi?

”Buddenbrooks”, tysk litteratur från början av förra seklet. Lübeck under 1800-talet.

Min första tanke var "intressant", en tanke vilken senare övergick till "förvirring".

Boken kastar mig in i handlingen och ger mig inte tid att andas. På något sätt känns det som om Thomas Mann under de första hundra sidorna försöker kväva mig med sitt enorma ordförråd samt noga person- och miljöbeskrivningar. Detta är någonting som ger mig en fin bild av huset Buddenbrooks, men som även får mitt huvud att värka. Boken känns mycket bättre när ett par delar har passerat.

Berättaren förklarar ytligt tankarna som pågår inuti de olika karaktärernas huvud. Vissa tankar får man läsa, andra inte. Det gör mig förvirrad att man aldrig får veta vad vissa av personerna tänker på. Berättaren spelar Gud på ett sätt, men försöker ändå hålla sig utanför hjärnorna på de som inte tillhör familjen Buddenbrooks.

Herr Grünlich är ett exempel på en ganska platt karaktär, vilken man egentligen inte får uppleva så mycket tankar av. Däremot får man uppleva hans misstag samt dåliga uppförande. En rund karaktär som man noga får följa under den första delen av boken är Tony, eller Antonie som hennes riktiga namn är. Antonie framställs som en förnäm ung dam vilken tvingas in i äktenskap med en man hon från första stund föraktat. Flickan är ett tydligt exempel på den äldre tidens trolovning, vilket vi i dag kallar för tvångsäktenskap. "Så gammalmodigt!" tänkte jag då jag läste denna bit av boken. Senare kom tankarna på att denna sortens försoningar fortfarande existerar i den undre världen.

Antonie gör mig mycket förvirrad. Hon framstår på ett sätt vilket får mig att tycka om henne, med det oskyldiga utseendet och de smarta kommentarerna, men egentligen är hon bara en bortskämd liten snorunge. Hon utnyttjar tjänstefolk och kräver pengar samt saker av folk som inte är skyldiga henne någonting. Det är ändå intressant att se hur fader Johann Buddenbrooks förhållande till sin dotter ändras drastiskt direkt efter flickans skilsmässa. Han hade tidigare sett henne som sin dotter, men kanske inte sin älskade dotter. Det var inte förens efter äktenskapet som Buddenbrooks faktist insåg att han inte gjorde det bästa för sin dotter. Kanske för stunden, men inte för hela livet.

Jag tycker att det är bra att Johann Buddenbrooks får avsluta sin historia som en kärleksfull far. Om alla familjens medlemmar är det inte mycket man fått reda på ännu, boken är ganska utdragen. Troligen kommer man få reda på mer om vad som händer med de andra karaktärerna senare i boken.

Jag ser mycket fram emot fortsättningen.

/Emma Andersson