De kom. De segrade. De föll.

Äntligen!
Det blev verkligen inte att gotta sig i de sista 130 sidorna som jag trodde, utan mer tragiskt och näst intill jobbigt att ta sig igenom dem. I slutet blev jag väldigt trött på romanen och det kändes nästan som man visste hur det skulle sluta. De väntade förfallet kom och både Thomas och Hanno Buddenbrook nådde sin slutpunkt och lämnade jordlivet. Hela tiden har det känts som att det var kvinnorna som fick stå lite i bakgrunden och titta på, men ändå var de tillslut dem som överlevde och fanns kvar när männen gick bort. Jag undrar om Thomas Mann ville säga någonting med det, eller om det bara var en tillfällighet?

Det var i och för sig två ganska oväntade dödsorsaker tycker jag. Att Thomas avled i stort sett på grund av en tand, blev så gott som skrattretande. Hela hans levnadsbana och karriär slutade väldigt hastigt. Hannos död var också plötslig och jag blev ganska snopen när jag läste det. Jag undrar varför Mann valde att även låta Hanno gå bort. Personligen tycker jag att det var ett dåligt slut på boken och det kunde inte bli mycket mer elände. Men samtidigt fanns det ingenting kvar att kämpa för i familjen, så kanske var det lämpligast att avsluta verket på det sättet.

Buddenbrooks relevans idag är ganska bred om man tänker efter. Det finns fortfarande förnäma familjer som lever i en hyfsat sträng miljö där kvinnor är hemmafruar och männen sköter arbetet och ekonomin. Givetvis är det inte som på 1800-talet, men man kan dra vissa likheter.

Att ha framgång och pengar är ännu något som nästintill alla människor strävar efter i vilken branch som helst, men det innebär inte att man blir lyckligare, vilket Thomas Mann också får fram. När familjen låg på topp, kändes de ändå inte sorgfria. Hela atmosfären omkring dem var grå och besvärad ändå. Alla de relationer som de hade till varandra uppfattade man som relativt ansträngda och det finns inte många glada stunder som framstod av kärlek eller förbindelser. De belåtna ögonblicken var när de gått bra för någon inom arbetet eller när någon utav kvinnorna lyckats gifta sig rikt. Det är ganska gräsligt egentligen.

Ett annat samband tycker jag att man finner i religionen. Kristendomen var betydande för släkten och man bad till gud om man lyckoönskade något eller någon och det framstår väldigt tydligt i texten. Som t.ex "Gud straffe mig", "gud kan inte vilja det" o.s.v. I vår tid är det inte lika vanligt att vara riktigt så formell som våra fäder var och vi kan ofta missbruka sådana ord som "herregud" och "guuud va äckligt" m.m. och det skulle vara fasansfullt i deras öron. Så det finns både likheter och skillnader.

I det hela tycker jag att budskapet är nätt och jämt en familjs förfall. Det känns som de har börjat surfa från en hög våg och sakta glidit hela vägen ner till havsbottnen. Som ett diagonalt streck har färden gått och det finns knappt några upp och ner svängar alls. Jag försöker tänka på om Thomas Mann vill få fram något mer budskap eftersom mycket av de han skriver relaterar till hans eget liv, men allt hänger i grunden på förfallet och att vägen dit är knagglig och problematisk.


Från toppen till botten.

Sammanfattningsvis tycker jag att intrigen, karaktärerna, miljön, berättartekniken och allt de andra, bidrar till att temat är "olycka" eller kanske helt enkelt "otur". Enligt Tony handlar det mer om oflyt och dåliga val av män. Medans Thomas Buddenbrook levde i olycka. Visst, han hade en vacker fru och en musikalisk son. Men man märkte av att han faktiskt var missnöjd med sitt liv. Den ständiga stressen och påtryckningarna utifrån tog kol på honom och han brydde sig inte ens när han visste att hans fru var otrogen mot honom. Det slutade inte bara i misär, för det har hela tiden i skuggan omkring dem varit de från början.

Jag är glad att jag läst hela boken och tycker att det har varit intressant, fast jag är så gott som säker på att jag aldrig hade valt ut denna boken själv i hyllan på biblioteket, men variation är alltid nyttigt. Detta är det sista inlägget och jag hoppas att Thomas Mann fick ett bättre slut på sin egna livssaga.

Även om det är en ganska tung och bitter bok, kommer jag samtidigt alltid att komma ihåg den som väldigt annorlunda och absolut gripande.

Tack och Adjö :)

En ny vändning

"Dop!... Dop på Breite Strasse!" är det första jag läser när jag kommer till tredje delen av boken. Ännu en liten Johann har kommit till världen och Tony är förtjust över namnet eftersom det får henne att känna att ny och bättre tid är påväg. Själv uppfattar jag det helt och hållet tvärtom när några kapitel är lästa. Det väntade förfallet hänger som tunga moln på himlen och man känner verkligen av karaktärernas ängslan.

I baktanken funderar jag hela tiden på hur det kommer att sluta med den högklassiga familjen. Samtidigt lägger jag mer och mer märke till hur boken är kopplad till Thomas Mann själv. Han tillhörde också de fina kretsarna i Lübeck och många namn som Thomas, Clara, Erika och så vidare, var även personer som fanns i hans eget liv.

Jag läser vidare om Manns barndom och uppväxt och får nästan känslan av att romanen är en självbiografi, men förstår ganska snabbt att det inte riktigt är så. Boken utspelar sig under tidigt och mitten av 1800-talet och Thomas Mann föddes 1875. Däremot tror jag att han speglar sig i både karaktärerna och miljön runt omkring dem med sina egna erfarenheter. Thomas Buddenbrooks son Johann, eller Hanno som han kallas, fann liksom författaren själv sin skoltid väldigt meningslös och istället växte andra intressen fram. Thomas Mann hade också en bror som han inte alltid kom överens med och de hade ett relativt anstängt förhållande. Det här och många liknande punkter tyder på att han har använt sig av egna upplevelser och dragit nytta av sin kunnighet.

En annan sak som man lägger märke till är hur verklighetsbetonad romanen är. Mann skriver detaljerat och lämnar ingenting utanför. Att skildra omvärlden på detta viset hör just till den litterära epoken realismen som var aktuell de åren som Buddenbrooks utspelar sig på. Naturalismen var en annan epok som beskrivs vara mer radikal form av realismen. Jag märker dock inte lika mycket av denna epoken, men han har fått med den. Till exempel när han lite smygande berättar om samhällets skuggsida och otillfredsställande tillstånd som dyker upp emellanåt.

Den tredje epoken symbolismen vill jag också nämna. De var nu man skulle börja läsa mellan raderna som det heter. Man skulle få nysta upp mycket av informationen själv och försöka lista ut vad det var som pågick. Det finns inslag av detta också, men jag tycker att man får reda på det mesta fort och den är inte speciellt gåtfull eller tvivelaktig.

Jag måste säga att det ska bli spännande och se hur allting slutar nu när man bara har sista delen kvar av boken. Kärleken, framgången och tillsist förfallet. Jag hoppas framförallt att Thomas Buddenbrook kommer sluta att vara så fruktansvärt kall mot sin son. Jag mår riktigt dåligt när jag kommer till de delar i boken då han trycker ner på honom och ser Hanno som odudlig. I och för sig märker jag samtidigt att senatorn själv inte mår speciellt bra. Han verkar vara rätt så vilsen och känner av att släkten är och kommer inte bli densamma någonsin igen. Han försöker hålla humöret uppe, men det kommer tillfällen då han lägger ut osäkerhet och ilska på sina medmänniskor. Särskilt på Hanno och Christian. Detta citatet är ett bra exempel på hans handlingssätt:

"När senatorn steg in i det halvmörka sovrummet var hans min munter och hans hållning energisk. Han var så van att dölja trötthet och bekymmer bakom ett uttryck av överlägsen säkerhet att denna mask nästan av sig självt, som reslutat av en mycket kort viljeakt, hade lagt sig över hans ansikte när han öppnade dörren."

Nu lägger jag boken ifrån mig och jag måste erkänna att jag tycker det ska bli skönt att snart vara klar med romanen. Ibland kan de långa och ingående beskrivningarna bara virvla runt i huvudet och jag blir bara förvirrad. Men även om boken är rörig, så tycker jag om den. Det ska bli skönt att ha hela lovet på sig att faktiskt gotta sig i de sista 130 sidorna i lugn och ro och till sist få veta hur det kommer att gå för den förnäma famijen Buddenbrook.

Helgens äventyr - bakåt i tiden

FAMILJEN BUDDENBROOKS

Ytterligare 175 sidor lästa

Thomas Manns frustrerande långa och unika beskrivningar fortsätter och halva boken är nu läst. Man har äntligen fått lite mer kläm på boken och det är inte längre en pina att ta upp romanen och börja läsa. Buddenbrooks håller på att bli riktigt medryckande.


Det var efter Tonys skilsmässa med Grünlich och konsuln Johann Buddenbrooks bortgång som allt började gå utför i familjen. Kanske är det just den dystra stämningen som gör att boken blir intressantare. På något sätt är man mer engagerad i verket när det dyker upp problem och kontroverser. Karaktärerna blir lite risigare och det är oftast nu man kan gå in djupare i de olika personligheterna.

Den nedstämda tiden efter de olika händelserna påverkar alla i familjen Buddenbrooks. Som Lisa berättar klär sig konsulninnan och Tony i svart efter konsulns död och Tony är den karaktäreren som jag finner mest påverkad. Efter bankrutten och den påföljande skilsmässan med Grünlich hjälpte hennes pappa henne väldigt mycket och de fick på så vis en mycket bättre relation än vad de hade i början av boken. Samtidigt som saknaden är stor efter honom, känner sig Tony som en skamfläck i familjen. Släkten Buddenbrooks ska vara perfekt och att skilja sig var något man aboslut inte gjorde. Hennes klagomål forsar fram emellanåt hela tiden, men hon rycker faktiskt upp sig när hennes bror Thomas finner kärleken med Gerda, som är en gammal vän till Tony. Även hennes yngre syster Clara förlovar sig med pastor Sievert Tiburtius och de båda trolovningarna höjer stämningen en aning i familjen.

En konflikt som jag tyckte var väldigt fängslande att läsa var Thomas attityd mot hans yngre bror. Enligt Thomas var det inte Tony som var skamfläcken i släkten, det var Christian. Han tyckte han betedde sig löjligt och gjorde sig hela tiden lustig för att vara umgängets mittpunkt. Hans intressen för teater och resor gjorde honom inte heller till en värdig och respektabel man. Thomas helt enkelt skämdes över honom och förstod inte alls hur folk kunde fatta honom som underhållande. Jag hittade en ganska långt men bra citat från boken, som gör att man verkligen förstår Thomas ogillande för brodern.

"Thomas hade läst en bok, ett historiskt verk som gjort starkt intryck på honom och som han prisade i livliga ordalag. Den osjälvständige Christian, som aldrig skulle ha hittat boken på egen hand men var mottaglig för intryck och öppen för varje påverkan, läste den nu han också, på detta vis förberedd och predisponerad, fann den alldeles underbar, gav så ingående som möjligt uttryck för sina känslor... och efter det var boken död för Thomas. Han talade om den med likgiltighet och kyla. Han låtsades som om han knappt hade läst den. Han överlät åt sin bror att beundra den ensam..."

Thomas får i vilket fall sin vilja igenom när ett långt gräl bryter ut strax efter detta uttalandet. Christian reser till Hamburg för att istället bli delägare för en annan affärsrörelse och lämnar sällskapslivet på klubben där han skulle bli mycket saknad.

Stämningen i boken är nu ganska munter och miljön runt omkring karaktärerna känns trygg och lugn. Till och med Tonys skamfläck håller på att tvättas bort när en ny man dyker upp i hennes liv. En man hon träffat i München och som nu hade rest till Buddenbrooks-huset för att fråga efter hennes hand. Herr Permaneder, faller inte alls Tony i smaken utseendemässigt och hon skäms lite över hans "bonniga" sätt att prata och uttrycka sig. Men under ett samtal med hushållerskan Ida Jungmann, kvällen innan hon ska tacka ja, säger hon "det skall ju ändå bli så", och hon gifter sig för andra gången.

Men det dröjer inte länge innan hennes äktenskap hamnar i katastrof ännu en gång. En kväll upptäcker hon sin make otrogen med deras kokerska och Tony flyr ifrån München med dottern Erika, hem igen. Gråtandes berättar hon den vidriga händelsen för konsulninnan och Thomas, men herr Permaneders sista ord till henne vägrar hon berätta. Men Thomas försöker ändå övertala henne att glömma det som hänt. Jag själv blev riktigt förbannad när jag läste detta stycket! Han ber henne gå tillbaka till en motbjudande gammal gubbe, som nu till och med inte kunnat hålla sina händer i styr, bara för familjens rykte inte ska påverkas. Det var faktiskt första gången som boken fick mig att byta humör helt och hållet, vilket är väldigt positivt och uppmanar mig till att fortsätta läsa.

I alla fall så avslutades Tony Buddenbrooks andra äktenskap efter ett långt och vasst tal med Thomas. Hon berättade till och med senare vad det var herr Permaneder hade skrikit natten hon åkte. Att det var ordet "subba" fick mig att skratta till lite. Tänk vad ordens betydelse har förändrats sen dess. Om någon hade kallat mig eller någon annan subba idag, hade man knappt brytt sig eftersom fula ord är en del av vår vardag. Ganska otäck tanke enligt mig.

Om de första 170 sidorna

När jag fick höra om Thomas Manns klassiska verk Buddenbrooks för några veckor sedan, kändes den ganska dyster och inte särskilt spännande. Att läsa om en familjs mognande och förfall under 1800-talet, var något jag aldrig tidigare hade gjort.
Jag måste erkänna att de första sidorna var tämligen förvirrande och man undrade hur Thomas Mann lyckats hålla ihop alla miljö- och personbeskrivningar, utan att röra till det för sig själv. Men när de första femtio sidorna var lästa, förstod jag mycket bättre och boken började plötsligt bli förvånandsvärt bra.

Berättarperspektivet är i tredje person och är i stort sett från ett allvetande perspektiv hela tiden. Man får aldrig direkt en inblick i någons "huvud", men Mann går djupare i vissa av sina karaktärer för att förstärka dem som huvudpersoner. Konsuln, fadern i familjen och hans dotter Antonie (Tony), är de personer man hittills har förstått sig på mest. Konsuln är en handelskraftig och nobel man som gör allt för att få sitt ärftliga företag stående. Efter hans mor och fars bortgång blir det hans uppgift att ta hand och driva familjen Buddenbrooks vidare, som den framgångsrika och kristna släkt de alltid varit.

För att hålla sin uppskattade berömmelse i behåll, måste konsuln vara bestämd och visa sina barn hur man ska uppföra sig bland folk. Hans äldsta son Thomas visar sig vara förträfflig och liknar sin far mycket till sättet. Även den förnäma Antonie ser högt upp till sin pappa, beter sig visserligen inte direkt skötsamt och är väldigt bortskämd, men är inte värre än sin andra bror, Christian. Han är det svarta fåret i familjen, som tycker om att göra sig lustig och finner sin egen väg i livet.

När yttligare femtio sidor är lästa i boken får man ta del av Antonies liv mycket mer. En orubblig fråga om förlovning växer fram när unge herr Grûnlich begär hennes hand. Hon trivs inte alls i detta, faller istället för en annan man, men finner sedan sig själv i det för att inte göra sin far besviken. Här märker man klart hur stor betydelse föräldrarnas, främst faderns åsikt hade under denna tiden. En annan stor betydenhet var givetvis hur förmögen dotterns framtida make var, så att det även kunde se lovande ut för familjen själv.

När de äldsta barnen flyttar från Buddenbrooks huset, blir det bara konsuln, konsulninnan, dottern Clara och Ida Jungmann kvar. Nu utbreder sig istället en stor politisk fråga för konsuln och oro bildas för en revolution om medborgarrätt ska sättas igång av folket.