Vem överlever?

1901 – året då allt hände?

August Strindberg gifter sig för tredje gången, man kan för första gången skicka en radiosignal över Atlanten och man börjar ge ut Nobelpriset den 10 december.

Inte ett mycket betydelsefullt år för världen, men nog för Thomas Mann.

Men allt inträffade verkligen inte 1901. Det som hände var att boken Buddenbrooks såg ljusets dagar. Varför skriver då Mann likt han levde ett sekel tidigare?

Vi har alla någon gång önskat att vi vore en del av en annan tid. Kanske var det just det som Mann nappade på, att få en illusion av att leva en annan tid. Thomas Mann var fascinerad av allmänmänskliga samt världspolitiska händelser. Han vill skriva om det verkliga livet, så som han såg det. På det sättet kan man tydligt se hur han blivit influerad av realismen. Man kan se att han tycker att det är viktigt att beskriva både personer, miljö och händelser som om de faktist existerade på riktigt.

På något sätt känns det som om Thomas Mann upplevde mycket olika saker i sitt liv. Kärlek, att fly från kriget. Karriär men ändå familjefar. Nobelpristagare. Den extrema tävlan, vilken faktist ständigt pågick mellan Thomas Mann och hans bror Heinrich Mann, som även han var författare.

Det lite smått ironiska skrivsättet är någonting med Thomas Mann som jag personligen uppskattar. Den fina gränsen, att kunna skriva om ett sådant allvarligt fall likt en familjs förfall, men ändå kunna hålla huvudet över vattenytan.

Ändå är det ganska tydligt att Mann drar paralleller till sitt eget liv i historien. Många av de namn vilka förekommer i texten är snarlika med de som hans egen familj hade. Han är själv uppvuxen i en köpmannafamilj, dock med en familjefar utan lika extrema önskningar att hans barn ska ta över firman. Thomas Manns far valde nämligen att vid sin död, sälja firman och låta familjen leva vidare på räntorna. Stor skillnad.

Död, död och åter död. Vi kan nog alla hålla med om att den tredje delen av boken inte riktigt fått oss att skratta. Konsulinnans död beskrivs på ett sätt vilket påverkar alla. Ändå är det precis som Bokcirkeln tog fram, att Hannos besök vid den döda farmodern som påverkade mig mest. Sättet han såg och beskrev sin farmors bleka kropp, tanken ”det där var en främmande vaxdocka, och det låg något fasansfullt i att upphöja och fira den på detta vis”, fick mig att må dåligt. Borde man kanske ifrågasätta vad egentligen en människa är?

Är det en kropp? En levande varelse? En själ? En Thomas Mann?

/Emma Andersson

Första intrycket av Buddenbrooks

Hallå ärade Thomas Mann-fans. Jag heter Frida Krantz, ny medlem i denna grupp. Anledningen till att ni inte hört från mig förut, är för att jag för några veckor sedan genomgick operation. Men nu är jag här. Hyfsat återställd och med ett rykande färskt första inlägg om Buddenbrooks. Det handlar om de första 170 sidorna, och främst ska jag behandla första intryck, karaktärsanalyser samt berättarperspektivet.


Förnäma Familjen Buddenbrooks. Foto från filmatiseringen från 2008.

Mitt första intryck av Manns mästerverk var, att här har vi en riktig utmaning. Över 600 sidor, detta skrivet på 1800-talet. Ett helt annat språk än det man är van vid, med en hel del ord och formuleringar man bara kan gissa sig till innebörden. Bokens inledning fann jag extra förvirrande - man slängdes in i en trevlig liten familjesituation, men innan man lärt sig vem som är vem ska denna välbärgade lilla familj ha en stor inflyttningsfest. Karaktär efter karaktär introduceras och allt blir ett enda virrvarr av personbeskrivningar. Det tar ett tag innan jag ens har koll på den närmaste familjen, och 50 sidor in i boken undrar jag vem Thomas i boken är. Tonys bror så klart, säger nån. Jaha.

Thomas Manns personbeskrivningar är verkligen något extra. Hårfärg, kroppsbyggnad och utseende får man gissa sig till, personens handrörelser och talfel däremot tycks Mann tycka vara väsentligt. I början beskrevs alla karaktärer som snälla, ödmjuka, blygsamma och ädla – det var då jag började ana att Mann ville måla upp en falsk bild för oss. Detta visar att berättarperspektivet förvisso är allvetande, men inte ger oss all information. Thomas Mann har full kontroll över vad som händer – och kanske är det just därför man vill läsa vidare.

Över till karaktärerna. Jag vill börja med att beskriva en karaktär jag tycker har växt allt eftersom man lärt sig nya saker om honom. Johann ”Jean” Buddenbrooks är den äldre konsulns son som tar över affärerna när den gamle dör. Jämfört med sin far verkar han vara en förutsägbar, menlös och platt karaktär som nämns genom boken men inte ger något särskilt intryck.

Karaktären förändras dock när han berättar för sin dotter Tony om den symboliska kedjan de alla i familjen är en del av. Man måste vara stark, förklarar han, och Tony känner sig viktig. Kanske är han en kraftfull och förståndig ledare av företaget ändå? Med båda fötterna fastlimmade vid jordytan är han efter detta för mig en stadig men kall karaktär, som grundar alla sina beslut på ekonomin, företagets bästa samt familjens rykte.

Boken Buddenbrooks handlar om en familjs förfall – det står tydligt på bokens baksidetext. Det ska bli intressant att se hur den alltid stabile konsuln Johann Buddenbrooks ska ta itu med dessa motgångar.

Över till den absoluta protagonisten för i alla fall första delen, nämligen den sköna Antonie Buddenbrooks, konsulns bortskämda och upproriska dotter. Oftast kallas hon för Tony, och när hon var ung var hon en bortskämd liten dam som alltid ville gnida i andras ansikten att hon var bättre än dem. Tony är den enda av karaktärerna som jag fått medlidande för och kunnat identifiera mig med. När hon gick igenom sin första livskris, att tvingas gifta sig med Grunlich, fick man följa hennes tankegångar och tyckte synd om henne. Men när hon några sidor senare accepterat faktum och lagt allt bakom sig ser man att hon i själva verket är en lika kall person som resten av familjen Buddenbrooks.

Klothilde är ingen huvudperson, snarare tvärt om – men jag tycker ändå hon är en intressant karaktär som tål att diskuteras. Hon är en fattig, mager kusin till familjen som bor i huset men ändå bara nämns i texten när hon äter(ofta massiva mängder) eller när hon inte nämns. Det vill säga som för att markera att tjänstefolket var mindre värt. Exempel på detta bidrar Grunlich med, som i början fjäskade för alla i familjen Buddenbrooks förutom Klothilde, som han knappt märkte av.

Jag tycker det ska bli intressant att se om hon kan bli en större karaktär längre fram när det omtalade förfallet drabbar familjen Buddenbrooks. Kanske blir hon då jämlik med familjen, och behandlad därefter. Förvisso beskrivs Klothilde redan nu som en nöjd person, men personligen tycker jag att hon är en ganska patetisk varelse som förtjänar att börja leva på riktigt.

Sammanfattningsvis, Buddenbrooks är en bok jag gärna och lätt fastnar i. Kanske är det en bra sak, eftersom jag snarast möjligt ska ha ytterligare 170 sidor lästa och därmed återkomma med ett andra inlägg. Det intressanta just nu är att invänta det stundande förfallet av den mäktiga familjen Buddenbrooks – hur förändras dess medlemmar av en sådan katastrof? Vilka är svaga när det krisar – och vilka står starka kvar och kämpar? Jag väntar med spänning och läser villigt vidare.

Ytterligare en söndag med Buddenbrooks...

…Och familjen vandrar långsam den vindlande, nedåtstigande vägen mot under gång. Boken tar vändning efter vändning och jag har nästa kommit in i en vardaglig rytm i läsandet. Det maler på och man kommer in i det hyfsat vardagliga livet hos familjen Buddenbrooks, man flyter in i boken och följer karaktärerna ur deras synvinkel. Den enda skillnaden mellan läsare och karaktär Mann ger är den ständigt överhängde slöja av domedag som genomsyrar varje ord. Stämningen i boken är minst sagt mörk, även om den tillsynes kan var glad och trevlig. Det finns hela tiden det kommande löftet om undergång i varje nytt kapitel. Ett exempel är Christians lättja gällande arbetet, till början så tycker han arbetet är underbart och han flyter med den dagliga strömmen och allt verkar bra men endå så hänger ett orosmoln över den kommande sviraren och får man inte sina föraningar bekräftade, jo Christian lämnar nästan arbetet helt för att ägna dagarna till skämt och spel.

Ett annat intressant inslag är osämjan mellan de två väldigt olika bröderna, bråken varslar också de om något förekommande ont. Som jag skrev så är bröderna varandras motsatser. Christian är den obotlige sviraren och Thomas den stabile, arbetsamme och gode mannen. Thomas gör allt för att firman skall gå ihop ,liksom sin far, men tillskillnad från denne så vågar Thomas satsa mer och de köpmännen på börsen uttalar sig:
”Den unge Buddenbrooks vill känna pengar.”
Thomas får vi följa allt mer under denna del av boken. Hanns giftermål och hanns kämpande för att hålla ihop firman. Han är en man som inte tål lathet och detta är en av de grejerna som leder till osämjeskapet med brodern. Just detta sätt som Thomas Mann skapar den svarta slöjan är mycket skickligt.

Något annat som utgör ett kännetäcken för Manns författarskap, något vi också ser mycket tydligt i boken Döden i Venedig, Är de långa målande miljö- och Perssonbeskrivningarna. Miljöbeskrivningarna i Buddenbrooks är underbara. De förädlar stämningen och ger boken en fyllighet som är svår att uppnå, när beskrivningarna uppnår hela sidor då kan i alla fall jag sätta mig tillbaka och bara låtas föras i boken ström. Många skulle nog klaga på att detta hämmar den egna bilden av miljön men jag påstår det motsatta, desto mer pusselbitar desto större pussel, i och med de många detaljerna i miljöbeskrivningarna så kan man bygga upp den på ett helt annat plan, man får verkligen en hel värld i huvudet.

Buddenbrooks är mycket intressant, detta är läsning som ger nöje.

Mvh
Gustaf Uicic
yterligare

Helgens äventyr - bakåt i tiden

FAMILJEN BUDDENBROOKS

Vad är det egentligen som händer?

Frågan är inte om boken har blivit bättre. Frågan är om mina åsikter kring verket har ändrats.

Det har de. Men inte drastiskt.

När jag i denna aftontimma sätter mig med boken i famnen känner jag ett lugn sprida sig i kroppen.. Nej. Inte riktigt. Men jag tycker ändå att bokens handling börjar ta fart. Som Lisa Björnalm skrev tidigare har handlingen fått en ganska stark inriktning mot äktenskapliga relationer. Det var någonting vilket man prioriterande högt på denna tiden, någonting man behövde ta del av för att kunna försörja sig. Stor skillnad mot i dag, där man mer ser äktenskapet som ett sätt att visa sin kärlek på.

Tony är i alla fall frånskild i ett par år, ett par år då hon säkert såg sig själv som en ovärdig människa. Ensamstående på den tiden var ingen höjdare, speciellt inte för en osjälvförsörjande kvinna. Någonting jag reagerar på är Antonies förhållande till sin dotter. På något sätt känns det inte som om hon bryr sig speciellt mycket av sin avkomma i huvudtaget. Hon är mer som ett litet husdjur vilken följer henne vart hon än vill fara.
Jag tror att Tonys lycka över brodern Thomas äktenskap med stor sannolikhet var ett slags sätt att sluta fokusera på sina egna problem. Såklart att hon kände olycka i sin egen skilsmässa och att inreda, fokusera på de nygiftas bostad, fick henne på andra tankar.

Kanske var det även sorgen som fick Antoine att gifta om sig så hastigt och lustigt men en fåntratt, Permander. Jag kan säga att den mannen får mig att må psykiskt dåligt. Han verkar fruktansvärt irriterande. Inte bara sättet han talar på, utan även faktumet att han var otrogen mot kvinnan som vi alla trodde han satte högt värde på. Dock kan jag påstå mig att jag fick ett gott skratt över utbristandet vilket avslutade Antoine Buddenbrooks andra äktenskap: "Dra åt fanders, jävvla subba!"

Det känns som om känslorna i Buddenbrook ändras drastiskt då konsuln dör. Men ändå kan man likna stämningen vid en berg-och-dalbana, där man ena dagen gråter av sorg och nästa är så lycklig att man nästan spricker. Det gör mig lite yr i huvudet, jag kan inte riktigt sätta fingret på hur familjen egentligen mår. Även om familjen värdesätter varandra högt, är inte relationerna mellan familjemedlemmarna ganska ytliga?

Huset Buddenbrook verkar vara ett typiskt 1800-talsboende. Välbärgat, såklart, säkert med stil och klass. När Thomas Mann beskriver de stilla rummen känns det som om familjen inte rör sig mycket. Kvinnorna sitter mest i sofforna och väntar av tiden. Men ändå känns det trevligt.

Jag har personligen kommit till den delen av historien där man är en del av familjen. Jag sitter där i soffan, låter en cigarill sakta vandra från ena mungipan till den andra.

Nu är frågan vad nästa ämne i boken kommer att bli, äktenskapsdelen har nog passerat för den här gången. Kanske ett baby-boom är på ingång?

/Emma Andersson

Ytterligare 175 sidor lästa

Thomas Manns frustrerande långa och unika beskrivningar fortsätter och halva boken är nu läst. Man har äntligen fått lite mer kläm på boken och det är inte längre en pina att ta upp romanen och börja läsa. Buddenbrooks håller på att bli riktigt medryckande.


Det var efter Tonys skilsmässa med Grünlich och konsuln Johann Buddenbrooks bortgång som allt började gå utför i familjen. Kanske är det just den dystra stämningen som gör att boken blir intressantare. På något sätt är man mer engagerad i verket när det dyker upp problem och kontroverser. Karaktärerna blir lite risigare och det är oftast nu man kan gå in djupare i de olika personligheterna.

Den nedstämda tiden efter de olika händelserna påverkar alla i familjen Buddenbrooks. Som Lisa berättar klär sig konsulninnan och Tony i svart efter konsulns död och Tony är den karaktäreren som jag finner mest påverkad. Efter bankrutten och den påföljande skilsmässan med Grünlich hjälpte hennes pappa henne väldigt mycket och de fick på så vis en mycket bättre relation än vad de hade i början av boken. Samtidigt som saknaden är stor efter honom, känner sig Tony som en skamfläck i familjen. Släkten Buddenbrooks ska vara perfekt och att skilja sig var något man aboslut inte gjorde. Hennes klagomål forsar fram emellanåt hela tiden, men hon rycker faktiskt upp sig när hennes bror Thomas finner kärleken med Gerda, som är en gammal vän till Tony. Även hennes yngre syster Clara förlovar sig med pastor Sievert Tiburtius och de båda trolovningarna höjer stämningen en aning i familjen.

En konflikt som jag tyckte var väldigt fängslande att läsa var Thomas attityd mot hans yngre bror. Enligt Thomas var det inte Tony som var skamfläcken i släkten, det var Christian. Han tyckte han betedde sig löjligt och gjorde sig hela tiden lustig för att vara umgängets mittpunkt. Hans intressen för teater och resor gjorde honom inte heller till en värdig och respektabel man. Thomas helt enkelt skämdes över honom och förstod inte alls hur folk kunde fatta honom som underhållande. Jag hittade en ganska långt men bra citat från boken, som gör att man verkligen förstår Thomas ogillande för brodern.

"Thomas hade läst en bok, ett historiskt verk som gjort starkt intryck på honom och som han prisade i livliga ordalag. Den osjälvständige Christian, som aldrig skulle ha hittat boken på egen hand men var mottaglig för intryck och öppen för varje påverkan, läste den nu han också, på detta vis förberedd och predisponerad, fann den alldeles underbar, gav så ingående som möjligt uttryck för sina känslor... och efter det var boken död för Thomas. Han talade om den med likgiltighet och kyla. Han låtsades som om han knappt hade läst den. Han överlät åt sin bror att beundra den ensam..."

Thomas får i vilket fall sin vilja igenom när ett långt gräl bryter ut strax efter detta uttalandet. Christian reser till Hamburg för att istället bli delägare för en annan affärsrörelse och lämnar sällskapslivet på klubben där han skulle bli mycket saknad.

Stämningen i boken är nu ganska munter och miljön runt omkring karaktärerna känns trygg och lugn. Till och med Tonys skamfläck håller på att tvättas bort när en ny man dyker upp i hennes liv. En man hon träffat i München och som nu hade rest till Buddenbrooks-huset för att fråga efter hennes hand. Herr Permaneder, faller inte alls Tony i smaken utseendemässigt och hon skäms lite över hans "bonniga" sätt att prata och uttrycka sig. Men under ett samtal med hushållerskan Ida Jungmann, kvällen innan hon ska tacka ja, säger hon "det skall ju ändå bli så", och hon gifter sig för andra gången.

Men det dröjer inte länge innan hennes äktenskap hamnar i katastrof ännu en gång. En kväll upptäcker hon sin make otrogen med deras kokerska och Tony flyr ifrån München med dottern Erika, hem igen. Gråtandes berättar hon den vidriga händelsen för konsulninnan och Thomas, men herr Permaneders sista ord till henne vägrar hon berätta. Men Thomas försöker ändå övertala henne att glömma det som hänt. Jag själv blev riktigt förbannad när jag läste detta stycket! Han ber henne gå tillbaka till en motbjudande gammal gubbe, som nu till och med inte kunnat hålla sina händer i styr, bara för familjens rykte inte ska påverkas. Det var faktiskt första gången som boken fick mig att byta humör helt och hållet, vilket är väldigt positivt och uppmanar mig till att fortsätta läsa.

I alla fall så avslutades Tony Buddenbrooks andra äktenskap efter ett långt och vasst tal med Thomas. Hon berättade till och med senare vad det var herr Permaneder hade skrikit natten hon åkte. Att det var ordet "subba" fick mig att skratta till lite. Tänk vad ordens betydelse har förändrats sen dess. Om någon hade kallat mig eller någon annan subba idag, hade man knappt brytt sig eftersom fula ord är en del av vår vardag. Ganska otäck tanke enligt mig.

2:a delen av Buddenbrooks

Tony och Morten från tv-serien Buddenbrooks

Andra inlägget i denna tjocka bok vi tilldelats ska röra lite andra områden - stämning och miljö - och fördjupningar i karaktärerna.

Om jag börjar med stämningen i boken måste jag säga att den verkligen är varierande. I början är det svårt att placera den men när man lärt känna karaktärerna mer personligt bli det lättare. När konsul Buddenbrook dör är det som en svart dimma dras över Buddenbrooks hus. Konsulinnan och Tony klär sig i svart och sörjer, men när Christian är närvarande och berättar om sina resor – som tyvärr inte blir uppskattade – blir stämningen i alla fall lättsam och glad. Roliga och glada ord används. Stämningen stiger bara när Thomas gifter sig med Gerda och Tony är överlycklig för hans skull. Konsulinnan är också glad men det är som om hon har passerat en fasen i livet där man är lycklig för det känns aldrig som hon verkligen är glad.

Jag tänkte lite på karaktärernas relationer till varandra. Christian som är en fri, rolig och pratsam man som intresserar sig för teater får ingen glädje tillbaka. När han berättar om sin tid i London och om människorna han träffade får han som svar av sin mamma: ”Det där intresserar oss absolut inte”. Inte heller hans bror, Thomas uppskattar hans passion till teater. Hans bror tycker att han kommer från en för bra familj för att finna nöje i simpla saker som teater eller musik. Tony, systern tycket bara att han är konstig, men Thomas tycker att han är självisk och dum. Att han inte är vuxen och han liknar Christians beteende ”som när någon har feber och yrar”. Thomas tror att han är så duktig och perfekt och att han vet precis hur livet ska hanteras och hävdar att Christian kommer förgå om han fortsätter på det okunniga sätt han håller på med. Trots att Christian inte beter sig som man borde vågar han gå sin egen väg utan att känna att han måste göra som sin far och bror. Thomas däremot, han är feg. Men Tony och Thomas verkar lära känna varandra bättre och eftersom han gifter sig med Gerda, Tonys kompis, blir Tony glad och pratar med sin bror hela tiden och vill hjälpa till.

Ju mer tiden går desto mer föraktar Thomas Christian. Han retar sig på honom, på alla sätt. Han avskyr att Christian skämtar om yrket och säger: ”Du gör dig löjlig med dina kärleksaffärer, dina harlekinsupptåg, dina sjukdomar”. Jag undrar om Christian kommer att påverkas av sin bror, glädjedödaren. ”Du som inte ens har en aning om vad arbete är, du som fyller ut ditt liv genom att med teater och frestande och narrstreck skaffa dig en rad känslor och förnimmelser och tillstånd som du kan sysselsätta dig med, som du kan iaktta och vårda, som du kan babbla om utan att skämmas...” säger Thomas till Christian. Varför ska Tom säga till vad som är rätt och fel i Christians liv? Han kallar Christian för en missbildning, en sjuk fläck på deras familjs kropp. Jag hoppas att Christian struntar i honom och gör som han själv vill. Men äldsta brodern har alltid respekt…

Just som Tony kommit närmare sin pappa dör han. Han lämnar efter sig en sorgsen familj till en början. Men som blir lyckligare. Tony som under de tio år som gått sedan Grünlich inte varit helt lycklig och glad mår bättre när hon träffar Herr Permaneder. Vid tillfället innan Tony och herr Permaneder gifter sig står det om Tony: ”...det verkade vara slut med hennes invärtes tvekan och vacklan, ty hennes min, medan hon under samtal med gästen långsamt knäppte knapparna på sina lätta handskar, var lugn, säker, nästan högtidlig... Hon hade återfunnit den stämning som hon kände så väl från forna tider.” Här tänker jag att kanske kan hon nu få förbli lycklig. Men Tony verkar vara dömd att misslyckas. Äktenskapet med herr Permaneder får även det sitt slut.

Miljön i boken är extremt beskrivande. Varenda möbel och varenda vind får en detaljrik beskrivning och Thomas Mann måste ha ägnat flera år till att bara lära sig ord för inte nog med att han beskriver allt så ingående, allt han beskriver hittar han olika ord för. Med ordvariationen blir det mer levande men på något sätt kan jag inte känna mig omgiven av det han beskriver. Det känns alltid som om jag tittar ned på personerna och miljön ovanifrån, som en åskådare. I en bra bok ska man känna vinden som beskrivs, inte se den. Jag försöker komma in i beskrivningarna och bli en del av dem, men Thomas Mann lyckas faktiskt inte få mig att göra det...