Ja, i denna tredje del av boken så till kommer det nya unga grenar till familjen medens de gamla ramlar av. I och med konsulinnans död så ser man förfallet och sammanhållningen i familjen rasa samman ytterliggare.
Sönderfallet i familjen är något vi har fått följa genom hela boken, med en stark symbolism har vi fått se hur familjen långsamt faller samman. Den långsamt slutande väg familjen går har alltid funnits där, vi har sett den genom olika antydningar i hela boken. Ett exempel på förvarningar som Mann ger oss genom symbolik är sonen Hannos avvikande väg från familjen i övrigt, mamman Gerda föreställs alltid som något lite mörkare och avvikande från familjen och ofta får vi veta att hon är den som skall föda de kommande generationerna Buddenbrooks. Stilmässigt så kan man tydligt se att boken tillhör realismen, detta ser vi genom den objektiva, nästan vetenskapliga, vinklingen vi ser i boken. Också de långa exakta beskrivningarna gör att vi får en mycket realistisk bild av karaktärerna och miljön.
Innan talade jag om förfallet i familjen och hur detta sträcker sig över hela boken och detta kan nästan ses som den sammanhållande faktorn i boken. Förfallet skildras på ett sådant sätt att det känns som om det spelar en stor roll för Mann själv. Som många av mina vänner har skrivit så återfinns namn i boken hos Thomas Manns släktingar och konflikten mellan bröderna Thomas Buddenbrooks och Christian Buddenbrooks kan liknas med tävlan och rivaliteten mellan Thomas Mann och brodern Heinrich Mann.
Jag tror boken Buddenbrooks gav Mann en chans att bearbeta sin ungdom och uppväxt och gå vidare i livet , en slags självterapi.
Mvh
Gustaf Uicic
söndag 25 oktober 2009
torsdag 22 oktober 2009
En ny vändning
"Dop!... Dop på Breite Strasse!" är det första jag läser när jag kommer till tredje delen av boken. Ännu en liten Johann har kommit till världen och Tony är förtjust över namnet eftersom det får henne att känna att ny och bättre tid är påväg. Själv uppfattar jag det helt och hållet tvärtom när några kapitel är lästa. Det väntade förfallet hänger som tunga moln på himlen och man känner verkligen av karaktärernas ängslan.
I baktanken funderar jag hela tiden på hur det kommer att sluta med den högklassiga familjen. Samtidigt lägger jag mer och mer märke till hur boken är kopplad till Thomas Mann själv. Han tillhörde också de fina kretsarna i Lübeck och många namn som Thomas, Clara, Erika och så vidare, var även personer som fanns i hans eget liv.
Jag läser vidare om Manns barndom och uppväxt och får nästan känslan av att romanen är en självbiografi, men förstår ganska snabbt att det inte riktigt är så. Boken utspelar sig under tidigt och mitten av 1800-talet och Thomas Mann föddes 1875. Däremot tror jag att han speglar sig i både karaktärerna och miljön runt omkring dem med sina egna erfarenheter. Thomas Buddenbrooks son Johann, eller Hanno som han kallas, fann liksom författaren själv sin skoltid väldigt meningslös och istället växte andra intressen fram. Thomas Mann hade också en bror som han inte alltid kom överens med och de hade ett relativt anstängt förhållande. Det här och många liknande punkter tyder på att han har använt sig av egna upplevelser och dragit nytta av sin kunnighet.
En annan sak som man lägger märke till är hur verklighetsbetonad romanen är. Mann skriver detaljerat och lämnar ingenting utanför. Att skildra omvärlden på detta viset hör just till den litterära epoken realismen som var aktuell de åren som Buddenbrooks utspelar sig på. Naturalismen var en annan epok som beskrivs vara mer radikal form av realismen. Jag märker dock inte lika mycket av denna epoken, men han har fått med den. Till exempel när han lite smygande berättar om samhällets skuggsida och otillfredsställande tillstånd som dyker upp emellanåt.
Den tredje epoken symbolismen vill jag också nämna. De var nu man skulle börja läsa mellan raderna som det heter. Man skulle få nysta upp mycket av informationen själv och försöka lista ut vad det var som pågick. Det finns inslag av detta också, men jag tycker att man får reda på det mesta fort och den är inte speciellt gåtfull eller tvivelaktig.
Jag måste säga att det ska bli spännande och se hur allting slutar nu när man bara har sista delen kvar av boken. Kärleken, framgången och tillsist förfallet. Jag hoppas framförallt att Thomas Buddenbrook kommer sluta att vara så fruktansvärt kall mot sin son. Jag mår riktigt dåligt när jag kommer till de delar i boken då han trycker ner på honom och ser Hanno som odudlig. I och för sig märker jag samtidigt att senatorn själv inte mår speciellt bra. Han verkar vara rätt så vilsen och känner av att släkten är och kommer inte bli densamma någonsin igen. Han försöker hålla humöret uppe, men det kommer tillfällen då han lägger ut osäkerhet och ilska på sina medmänniskor. Särskilt på Hanno och Christian. Detta citatet är ett bra exempel på hans handlingssätt:
"När senatorn steg in i det halvmörka sovrummet var hans min munter och hans hållning energisk. Han var så van att dölja trötthet och bekymmer bakom ett uttryck av överlägsen säkerhet att denna mask nästan av sig självt, som reslutat av en mycket kort viljeakt, hade lagt sig över hans ansikte när han öppnade dörren."
Nu lägger jag boken ifrån mig och jag måste erkänna att jag tycker det ska bli skönt att snart vara klar med romanen. Ibland kan de långa och ingående beskrivningarna bara virvla runt i huvudet och jag blir bara förvirrad. Men även om boken är rörig, så tycker jag om den. Det ska bli skönt att ha hela lovet på sig att faktiskt gotta sig i de sista 130 sidorna i lugn och ro och till sist få veta hur det kommer att gå för den förnäma famijen Buddenbrook.
onsdag 21 oktober 2009
Förfallet är nära...
Nu när man har läst mer än halva boken börjar man på riktigt kunna sätta ihop pusselbitarna och se förfallet. Alla dessa smådetaljer som förlorade pengar, misslyckade äktenskap, slösaktiga bröder, döda mammor och annorlunda söner bygger tillsammans upp något som kommer att bryta ned en mycket viktig, rik familj till ett förfallet, sönderrivet och sorgset pack som inte kan hantera världen.
Som Helena Henshen sa i P1s bokcirkel så har boken blivit mer beskrivande av känslor. Inte lika mycket utseende på karaktärerna utan mer hur personerna tänker och tycker vilket blir mer och mer viktigt. På grund av fallet som blir allt mer enormt blir det nödvändigt att tänka efter varje steg man tar för det kan bära iväg på en farlig väg...
Så vad fick denne Thomas Mann att skriva om en familjs förfall som inte verkar ha så mycket chans att få ett lyckligt slut? Realistiskt förstås för vem får i verkligheten ett lyckligt slut? Drömslutet tillhör sagorna.
Thomas Mann föddes år 1875 och tillhör en köpmansläkt från Lübeck. Han skrev boken Buddenbrooks 1901 och hade då ännu inte smakat på världskrigens elände. Men elände finns det gott om i hans böcker. Han skildrar i boken en rik köpmansläkts förfall från Lübeck som mycket liknar hans egna erfarenheter och man märker det när så extremt ingående ska beskriva varenda händelse inom firman som man ändå inte förstår särskilt mycket av. Han måste vara erfaren om hur det var att leva runt den tiden för när man läser boken känner man att det inte är någon nutidsmänniska som fått reda på information om den tiden utan någon som känner tiden.
Boken utspelar sig för det mesta i kring 1850 och framåt vilket är tidigare än Mann själv föddes. Men de moraliska värderingarna och de sociala förhållandena kanske är likvärdiga. Men det går emot ändrade och försämrade tider och familjen Buddenbrooks märker av detta. Jag antar att även familjen Mann kände av dessa tider. Dels för att många kallar Buddenbrooks för en delvis självbiografi och därför att han vet så mycket om ämnet. Han skriver om det på ett sätt som bara en som har varit med om det kan göra.
Thomas Mann med sina miljarder miljöbeskrivningar är väldigt realistisk. Det poppar inte direkt upp troll och älvor utan saker flyter på som det antagligen skulle gjort i verkligheten på den tiden. Hans berättande och skrivande präglas av realism, vilket är naturligt eftersom hans berättelse mycket utgår ifrån hans egna erfarenheter. Han skriver ofta händelseförloppet precis som det är utan bilder och symboler – ingen symbolism – men man måste läsa mellan raderna för att förstå hur personerna verkligen känner. Många har skal som man måste kämpa för att ta sig igenom. Naturalismen kan jag också hitta i hans verk då hans miljöbeskrivningar är ingående och många.
Kan jag kanske se en glimt av 1800-talsrealism? Jo, I Buddenbrooks avbildas verkligheten som den är och inte som vi önskar att den vore. Jag tror att det är lätt att sväva bort från det som verkligen är – känner jag igen i mitt skrivande – men Thomas Mann, han visar verkligheten. Alla kan inte få sitt sagoslut, speciellt inte i verkligheten (vi vet såklart inte hur den slutar än med det ser onekligen mörkt ut – en familjs förfall låter knappast ”levde lyckliga i alla dagar”). Varför skrev Thomas så? Kanske fick Thomas Mann inte sitt lyckliga slut...
Som Helena Henshen sa i P1s bokcirkel så har boken blivit mer beskrivande av känslor. Inte lika mycket utseende på karaktärerna utan mer hur personerna tänker och tycker vilket blir mer och mer viktigt. På grund av fallet som blir allt mer enormt blir det nödvändigt att tänka efter varje steg man tar för det kan bära iväg på en farlig väg...
Så vad fick denne Thomas Mann att skriva om en familjs förfall som inte verkar ha så mycket chans att få ett lyckligt slut? Realistiskt förstås för vem får i verkligheten ett lyckligt slut? Drömslutet tillhör sagorna.
Thomas Mann föddes år 1875 och tillhör en köpmansläkt från Lübeck. Han skrev boken Buddenbrooks 1901 och hade då ännu inte smakat på världskrigens elände. Men elände finns det gott om i hans böcker. Han skildrar i boken en rik köpmansläkts förfall från Lübeck som mycket liknar hans egna erfarenheter och man märker det när så extremt ingående ska beskriva varenda händelse inom firman som man ändå inte förstår särskilt mycket av. Han måste vara erfaren om hur det var att leva runt den tiden för när man läser boken känner man att det inte är någon nutidsmänniska som fått reda på information om den tiden utan någon som känner tiden.
Boken utspelar sig för det mesta i kring 1850 och framåt vilket är tidigare än Mann själv föddes. Men de moraliska värderingarna och de sociala förhållandena kanske är likvärdiga. Men det går emot ändrade och försämrade tider och familjen Buddenbrooks märker av detta. Jag antar att även familjen Mann kände av dessa tider. Dels för att många kallar Buddenbrooks för en delvis självbiografi och därför att han vet så mycket om ämnet. Han skriver om det på ett sätt som bara en som har varit med om det kan göra.
Thomas Mann med sina miljarder miljöbeskrivningar är väldigt realistisk. Det poppar inte direkt upp troll och älvor utan saker flyter på som det antagligen skulle gjort i verkligheten på den tiden. Hans berättande och skrivande präglas av realism, vilket är naturligt eftersom hans berättelse mycket utgår ifrån hans egna erfarenheter. Han skriver ofta händelseförloppet precis som det är utan bilder och symboler – ingen symbolism – men man måste läsa mellan raderna för att förstå hur personerna verkligen känner. Många har skal som man måste kämpa för att ta sig igenom. Naturalismen kan jag också hitta i hans verk då hans miljöbeskrivningar är ingående och många.
Kan jag kanske se en glimt av 1800-talsrealism? Jo, I Buddenbrooks avbildas verkligheten som den är och inte som vi önskar att den vore. Jag tror att det är lätt att sväva bort från det som verkligen är – känner jag igen i mitt skrivande – men Thomas Mann, han visar verkligheten. Alla kan inte få sitt sagoslut, speciellt inte i verkligheten (vi vet såklart inte hur den slutar än med det ser onekligen mörkt ut – en familjs förfall låter knappast ”levde lyckliga i alla dagar”). Varför skrev Thomas så? Kanske fick Thomas Mann inte sitt lyckliga slut...
Vem överlever?
1901 – året då allt hände?
August Strindberg gifter sig för tredje gången, man kan för första gången skicka en radiosignal över Atlanten och man börjar ge ut Nobelpriset den 10 december.
Inte ett mycket betydelsefullt år för världen, men nog för Thomas Mann.
Men allt inträffade verkligen inte 1901. Det som hände var att boken Buddenbrooks såg ljusets dagar. Varför skriver då Mann likt han levde ett sekel tidigare?
Vi har alla någon gång önskat att vi vore en del av en annan tid. Kanske var det just det som Mann nappade på, att få en illusion av att leva en annan tid. Thomas Mann var fascinerad av allmänmänskliga samt världspolitiska händelser. Han vill skriva om det verkliga livet, så som han såg det. På det sättet kan man tydligt se hur han blivit influerad av realismen. Man kan se att han tycker att det är viktigt att beskriva både personer, miljö och händelser som om de faktist existerade på riktigt.
På något sätt känns det som om Thomas Mann upplevde mycket olika saker i sitt liv. Kärlek, att fly från kriget. Karriär men ändå familjefar. Nobelpristagare. Den extrema tävlan, vilken faktist ständigt pågick mellan Thomas Mann och hans bror Heinrich Mann, som även han var författare.
Det lite smått ironiska skrivsättet är någonting med Thomas Mann som jag personligen uppskattar. Den fina gränsen, att kunna skriva om ett sådant allvarligt fall likt en familjs förfall, men ändå kunna hålla huvudet över vattenytan.
Ändå är det ganska tydligt att Mann drar paralleller till sitt eget liv i historien. Många av de namn vilka förekommer i texten är snarlika med de som hans egen familj hade. Han är själv uppvuxen i en köpmannafamilj, dock med en familjefar utan lika extrema önskningar att hans barn ska ta över firman. Thomas Manns far valde nämligen att vid sin död, sälja firman och låta familjen leva vidare på räntorna. Stor skillnad.
Död, död och åter död. Vi kan nog alla hålla med om att den tredje delen av boken inte riktigt fått oss att skratta. Konsulinnans död beskrivs på ett sätt vilket påverkar alla. Ändå är det precis som Bokcirkeln tog fram, att Hannos besök vid den döda farmodern som påverkade mig mest. Sättet han såg och beskrev sin farmors bleka kropp, tanken ”det där var en främmande vaxdocka, och det låg något fasansfullt i att upphöja och fira den på detta vis”, fick mig att må dåligt. Borde man kanske ifrågasätta vad egentligen en människa är?
Är det en kropp? En levande varelse? En själ? En Thomas Mann?
/Emma Andersson
tisdag 20 oktober 2009
Första intrycket av Buddenbrooks
Hallå ärade Thomas Mann-fans. Jag heter Frida Krantz, ny medlem i denna grupp. Anledningen till att ni inte hört från mig förut, är för att jag för några veckor sedan genomgick operation. Men nu är jag här. Hyfsat återställd och med ett rykande färskt första inlägg om Buddenbrooks. Det handlar om de första 170 sidorna, och främst ska jag behandla första intryck, karaktärsanalyser samt berättarperspektivet.
Förnäma Familjen Buddenbrooks. Foto från filmatiseringen från 2008.
Mitt första intryck av Manns mästerverk var, att här har vi en riktig utmaning. Över 600 sidor, detta skrivet på 1800-talet. Ett helt annat språk än det man är van vid, med en hel del ord och formuleringar man bara kan gissa sig till innebörden. Bokens inledning fann jag extra förvirrande - man slängdes in i en trevlig liten familjesituation, men innan man lärt sig vem som är vem ska denna välbärgade lilla familj ha en stor inflyttningsfest. Karaktär efter karaktär introduceras och allt blir ett enda virrvarr av personbeskrivningar. Det tar ett tag innan jag ens har koll på den närmaste familjen, och 50 sidor in i boken undrar jag vem Thomas i boken är. Tonys bror så klart, säger nån. Jaha.
Thomas Manns personbeskrivningar är verkligen något extra. Hårfärg, kroppsbyggnad och utseende får man gissa sig till, personens handrörelser och talfel däremot tycks Mann tycka vara väsentligt. I början beskrevs alla karaktärer som snälla, ödmjuka, blygsamma och ädla – det var då jag började ana att Mann ville måla upp en falsk bild för oss. Detta visar att berättarperspektivet förvisso är allvetande, men inte ger oss all information. Thomas Mann har full kontroll över vad som händer – och kanske är det just därför man vill läsa vidare.
Över till karaktärerna. Jag vill börja med att beskriva en karaktär jag tycker har växt allt eftersom man lärt sig nya saker om honom. Johann ”Jean” Buddenbrooks är den äldre konsulns son som tar över affärerna när den gamle dör. Jämfört med sin far verkar han vara en förutsägbar, menlös och platt karaktär som nämns genom boken men inte ger något särskilt intryck.
Karaktären förändras dock när han berättar för sin dotter Tony om den symboliska kedjan de alla i familjen är en del av. Man måste vara stark, förklarar han, och Tony känner sig viktig. Kanske är han en kraftfull och förståndig ledare av företaget ändå? Med båda fötterna fastlimmade vid jordytan är han efter detta för mig en stadig men kall karaktär, som grundar alla sina beslut på ekonomin, företagets bästa samt familjens rykte.
Boken Buddenbrooks handlar om en familjs förfall – det står tydligt på bokens baksidetext. Det ska bli intressant att se hur den alltid stabile konsuln Johann Buddenbrooks ska ta itu med dessa motgångar.
Över till den absoluta protagonisten för i alla fall första delen, nämligen den sköna Antonie Buddenbrooks, konsulns bortskämda och upproriska dotter. Oftast kallas hon för Tony, och när hon var ung var hon en bortskämd liten dam som alltid ville gnida i andras ansikten att hon var bättre än dem. Tony är den enda av karaktärerna som jag fått medlidande för och kunnat identifiera mig med. När hon gick igenom sin första livskris, att tvingas gifta sig med Grunlich, fick man följa hennes tankegångar och tyckte synd om henne. Men när hon några sidor senare accepterat faktum och lagt allt bakom sig ser man att hon i själva verket är en lika kall person som resten av familjen Buddenbrooks.
Klothilde är ingen huvudperson, snarare tvärt om – men jag tycker ändå hon är en intressant karaktär som tål att diskuteras. Hon är en fattig, mager kusin till familjen som bor i huset men ändå bara nämns i texten när hon äter(ofta massiva mängder) eller när hon inte nämns. Det vill säga som för att markera att tjänstefolket var mindre värt. Exempel på detta bidrar Grunlich med, som i början fjäskade för alla i familjen Buddenbrooks förutom Klothilde, som han knappt märkte av.
Jag tycker det ska bli intressant att se om hon kan bli en större karaktär längre fram när det omtalade förfallet drabbar familjen Buddenbrooks. Kanske blir hon då jämlik med familjen, och behandlad därefter. Förvisso beskrivs Klothilde redan nu som en nöjd person, men personligen tycker jag att hon är en ganska patetisk varelse som förtjänar att börja leva på riktigt.
Sammanfattningsvis, Buddenbrooks är en bok jag gärna och lätt fastnar i. Kanske är det en bra sak, eftersom jag snarast möjligt ska ha ytterligare 170 sidor lästa och därmed återkomma med ett andra inlägg. Det intressanta just nu är att invänta det stundande förfallet av den mäktiga familjen Buddenbrooks – hur förändras dess medlemmar av en sådan katastrof? Vilka är svaga när det krisar – och vilka står starka kvar och kämpar? Jag väntar med spänning och läser villigt vidare.
Förnäma Familjen Buddenbrooks. Foto från filmatiseringen från 2008.
Mitt första intryck av Manns mästerverk var, att här har vi en riktig utmaning. Över 600 sidor, detta skrivet på 1800-talet. Ett helt annat språk än det man är van vid, med en hel del ord och formuleringar man bara kan gissa sig till innebörden. Bokens inledning fann jag extra förvirrande - man slängdes in i en trevlig liten familjesituation, men innan man lärt sig vem som är vem ska denna välbärgade lilla familj ha en stor inflyttningsfest. Karaktär efter karaktär introduceras och allt blir ett enda virrvarr av personbeskrivningar. Det tar ett tag innan jag ens har koll på den närmaste familjen, och 50 sidor in i boken undrar jag vem Thomas i boken är. Tonys bror så klart, säger nån. Jaha.
Thomas Manns personbeskrivningar är verkligen något extra. Hårfärg, kroppsbyggnad och utseende får man gissa sig till, personens handrörelser och talfel däremot tycks Mann tycka vara väsentligt. I början beskrevs alla karaktärer som snälla, ödmjuka, blygsamma och ädla – det var då jag började ana att Mann ville måla upp en falsk bild för oss. Detta visar att berättarperspektivet förvisso är allvetande, men inte ger oss all information. Thomas Mann har full kontroll över vad som händer – och kanske är det just därför man vill läsa vidare.
Över till karaktärerna. Jag vill börja med att beskriva en karaktär jag tycker har växt allt eftersom man lärt sig nya saker om honom. Johann ”Jean” Buddenbrooks är den äldre konsulns son som tar över affärerna när den gamle dör. Jämfört med sin far verkar han vara en förutsägbar, menlös och platt karaktär som nämns genom boken men inte ger något särskilt intryck.
Karaktären förändras dock när han berättar för sin dotter Tony om den symboliska kedjan de alla i familjen är en del av. Man måste vara stark, förklarar han, och Tony känner sig viktig. Kanske är han en kraftfull och förståndig ledare av företaget ändå? Med båda fötterna fastlimmade vid jordytan är han efter detta för mig en stadig men kall karaktär, som grundar alla sina beslut på ekonomin, företagets bästa samt familjens rykte.
Boken Buddenbrooks handlar om en familjs förfall – det står tydligt på bokens baksidetext. Det ska bli intressant att se hur den alltid stabile konsuln Johann Buddenbrooks ska ta itu med dessa motgångar.
Över till den absoluta protagonisten för i alla fall första delen, nämligen den sköna Antonie Buddenbrooks, konsulns bortskämda och upproriska dotter. Oftast kallas hon för Tony, och när hon var ung var hon en bortskämd liten dam som alltid ville gnida i andras ansikten att hon var bättre än dem. Tony är den enda av karaktärerna som jag fått medlidande för och kunnat identifiera mig med. När hon gick igenom sin första livskris, att tvingas gifta sig med Grunlich, fick man följa hennes tankegångar och tyckte synd om henne. Men när hon några sidor senare accepterat faktum och lagt allt bakom sig ser man att hon i själva verket är en lika kall person som resten av familjen Buddenbrooks.
Klothilde är ingen huvudperson, snarare tvärt om – men jag tycker ändå hon är en intressant karaktär som tål att diskuteras. Hon är en fattig, mager kusin till familjen som bor i huset men ändå bara nämns i texten när hon äter(ofta massiva mängder) eller när hon inte nämns. Det vill säga som för att markera att tjänstefolket var mindre värt. Exempel på detta bidrar Grunlich med, som i början fjäskade för alla i familjen Buddenbrooks förutom Klothilde, som han knappt märkte av.
Jag tycker det ska bli intressant att se om hon kan bli en större karaktär längre fram när det omtalade förfallet drabbar familjen Buddenbrooks. Kanske blir hon då jämlik med familjen, och behandlad därefter. Förvisso beskrivs Klothilde redan nu som en nöjd person, men personligen tycker jag att hon är en ganska patetisk varelse som förtjänar att börja leva på riktigt.
Sammanfattningsvis, Buddenbrooks är en bok jag gärna och lätt fastnar i. Kanske är det en bra sak, eftersom jag snarast möjligt ska ha ytterligare 170 sidor lästa och därmed återkomma med ett andra inlägg. Det intressanta just nu är att invänta det stundande förfallet av den mäktiga familjen Buddenbrooks – hur förändras dess medlemmar av en sådan katastrof? Vilka är svaga när det krisar – och vilka står starka kvar och kämpar? Jag väntar med spänning och läser villigt vidare.
söndag 11 oktober 2009
Ytterligare en söndag med Buddenbrooks...
…Och familjen vandrar långsam den vindlande, nedåtstigande vägen mot under gång. Boken tar vändning efter vändning och jag har nästa kommit in i en vardaglig rytm i läsandet. Det maler på och man kommer in i det hyfsat vardagliga livet hos familjen Buddenbrooks, man flyter in i boken och följer karaktärerna ur deras synvinkel. Den enda skillnaden mellan läsare och karaktär Mann ger är den ständigt överhängde slöja av domedag som genomsyrar varje ord. Stämningen i boken är minst sagt mörk, även om den tillsynes kan var glad och trevlig. Det finns hela tiden det kommande löftet om undergång i varje nytt kapitel. Ett exempel är Christians lättja gällande arbetet, till början så tycker han arbetet är underbart och han flyter med den dagliga strömmen och allt verkar bra men endå så hänger ett orosmoln över den kommande sviraren och får man inte sina föraningar bekräftade, jo Christian lämnar nästan arbetet helt för att ägna dagarna till skämt och spel.
Ett annat intressant inslag är osämjan mellan de två väldigt olika bröderna, bråken varslar också de om något förekommande ont. Som jag skrev så är bröderna varandras motsatser. Christian är den obotlige sviraren och Thomas den stabile, arbetsamme och gode mannen. Thomas gör allt för att firman skall gå ihop ,liksom sin far, men tillskillnad från denne så vågar Thomas satsa mer och de köpmännen på börsen uttalar sig:
”Den unge Buddenbrooks vill känna pengar.”
Thomas får vi följa allt mer under denna del av boken. Hanns giftermål och hanns kämpande för att hålla ihop firman. Han är en man som inte tål lathet och detta är en av de grejerna som leder till osämjeskapet med brodern. Just detta sätt som Thomas Mann skapar den svarta slöjan är mycket skickligt.
Något annat som utgör ett kännetäcken för Manns författarskap, något vi också ser mycket tydligt i boken Döden i Venedig, Är de långa målande miljö- och Perssonbeskrivningarna. Miljöbeskrivningarna i Buddenbrooks är underbara. De förädlar stämningen och ger boken en fyllighet som är svår att uppnå, när beskrivningarna uppnår hela sidor då kan i alla fall jag sätta mig tillbaka och bara låtas föras i boken ström. Många skulle nog klaga på att detta hämmar den egna bilden av miljön men jag påstår det motsatta, desto mer pusselbitar desto större pussel, i och med de många detaljerna i miljöbeskrivningarna så kan man bygga upp den på ett helt annat plan, man får verkligen en hel värld i huvudet.
Buddenbrooks är mycket intressant, detta är läsning som ger nöje.
Mvh
Gustaf Uicic
yterligare
Ett annat intressant inslag är osämjan mellan de två väldigt olika bröderna, bråken varslar också de om något förekommande ont. Som jag skrev så är bröderna varandras motsatser. Christian är den obotlige sviraren och Thomas den stabile, arbetsamme och gode mannen. Thomas gör allt för att firman skall gå ihop ,liksom sin far, men tillskillnad från denne så vågar Thomas satsa mer och de köpmännen på börsen uttalar sig:
”Den unge Buddenbrooks vill känna pengar.”
Thomas får vi följa allt mer under denna del av boken. Hanns giftermål och hanns kämpande för att hålla ihop firman. Han är en man som inte tål lathet och detta är en av de grejerna som leder till osämjeskapet med brodern. Just detta sätt som Thomas Mann skapar den svarta slöjan är mycket skickligt.
Något annat som utgör ett kännetäcken för Manns författarskap, något vi också ser mycket tydligt i boken Döden i Venedig, Är de långa målande miljö- och Perssonbeskrivningarna. Miljöbeskrivningarna i Buddenbrooks är underbara. De förädlar stämningen och ger boken en fyllighet som är svår att uppnå, när beskrivningarna uppnår hela sidor då kan i alla fall jag sätta mig tillbaka och bara låtas föras i boken ström. Många skulle nog klaga på att detta hämmar den egna bilden av miljön men jag påstår det motsatta, desto mer pusselbitar desto större pussel, i och med de många detaljerna i miljöbeskrivningarna så kan man bygga upp den på ett helt annat plan, man får verkligen en hel värld i huvudet.
Buddenbrooks är mycket intressant, detta är läsning som ger nöje.
Mvh
Gustaf Uicic
yterligare
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)