När det först började talas om att läsa Buddenbrooks, en roman på 600(!) sidor, i svenska B kan jag tala om för er kära vänner att skepsismen låg tät som molnen under ett åskväder i klassen SP08J. Som den läsvana (och smått pretentiösa) människa jag är tänkte jag:
”Nobelpristagare i litteratur skriver tung, tysk, 600 sidig roman om en familjs förfall. Låter toppen.”
Ärligt talat så kan jag inte säga att familjedramatik är något som drar till sig mina ögon i bokhyllorna men Mann-snubben har ju endå fått Nobelpris. Så med hörlurarna i öronen och någon förfärlig hårdrock på högsta volym satte jag mig i de röda, lätt välvda sofforna i Bäckängs cafeteria och påbörjade den läsning som skulle följa mig överallt de närmaste månaderna.
Ja, första kapitlet, ett virrvarr av namn och franska uttryck. Andra kapitlet, ja det artar sig. Tredje kapitlet, jag är fast. Helt ärligt trodde jag att boken skulle vara något utav det tråkigaste jag läst, ur handlings perspektiv, när jag öppnade den men se så fel jag hade. I boken dras man in en värld på väg mot vårat idag så kallade moderna samhälle och det samhälle där hudfärg och kön kan döma en man eller kvinnas öde. I Boken får vi träffa på hela familjen Buddenbrooks, en köpmannafamilj som efter två generationer växt sig rik och mäktig. Vi dras direkt in i handlingen i det nyinköpta huset under invigningsfesten och får träffa ett stort antal människor men det är speciellt två som Mann beskriver ur sitt tredje persons perspektiv.
Konsuln Johann Buddenbrook d.y. och dennes dotter Antonie, även kallad Tony, är de karaktärer vi får följa mest i den första delen av boken. Konsuln är en man som lever för att försörja sin familj, ta vara på sin heder och hedra gud. Han brinner för familjeföretaget som han driver tillsammans med sonen Thomas efter faderns död. Han är den som tydligast ser de tecken på företagets snabbt annalkande undergång. Motsatt till denna rediga karl är dennes dotter Tony. Hon framställs som en förståndig och vacker ung kvinna men också som en uppblåst, bortskämd unge som inte drar sig för att se andra lida för sitt eget nöje eller trevnad. Dessa två runda karaktärer är de som huvudsakligen har uppmärksamheten i de första delarna av boken, självklart då flankerade av makar och bröder.
Som mina kamrater har skrivit här i bloggen i tidigare inlägg så är Mann något förälskad i miljö- och personbeskrivningar, inte en detalj under den allseende berättaren han låter oss se varenda scen med mikroskåp. Han hoppar också flitigt runt bland karaktärernas huvuden för att ge oss en bild som är korrekt. I och med Tredje persons beskrivningen så kan man verkligen få en bred bild utav karaktärerna och de vida målande miljöbeskrivningarna gör att landskapen målas upp i huvudet på läsaren.
Efter ca. 170 sidor är boken mer spännande som någonsin och jag ser fram i mot de kommande sidorna.
På återseende
MvH
Gustaf Uicic
onsdag 30 september 2009
Thomas Mann
Det första intrycket jag får av boken är ett mycket förvirrat intryck. Personer hit och dit. Oklokt av Thomas Mann att börja boken med en fest som är ett enda virrvarr av personer. Jag håller med emma att man knappast kan andas. Man får läsa långsamt och skriva ned all personer för att över huvudtaget få veta vilka som är huvudpersonerna. Förvirrande är också att personerna nämns ibland med deras efternamn, ibland med deras förnamn och ibland med en förkortning eller smeknamn av namnet. Det framgår visserligen efter ett tag, men i början då man ändå är tillräckligt förvirrad av alla höga herrar och fina damer blir det inte lättare att hålla reda på folk med flera olika namn.
Men lyckligtvis växer boken och när man kommit under fund med vem som är vem kan man börja fokusera på handlingen och inser då att den inte alls är dålig. Den är till och med bra och än så länge har den bara blivit bättre och bättre. Om det fortsätter så, finns bara goda förhoppningar.
Thomas Mann använder sig av invecklade och detaljrika beskrivningar om allt som händer och om alla som passerar. Dessa ibland irrelevanta beskrivningar påminner mig om en annan författare som i och för sig är snäppet extremare. Tolkien beskriver de mest onödiga saker man kan få reda på i en bok. Mycket beskrivningar gör en text levande men den dör strax efter om man går för långt. Skillnaden mellan dessa författare är att Thomas Mann är en väldigt bra och lärd författare. Han vet vad han gör och han får läsaren att fortsätta läsa med entusiasm. Tolkien däremot faller eftersom han har så mycket tankar och berättelser som han vill få ut men som han inte kan på ett intressant sätt.
Thomas Mann skriver i tredje person, vilket gör att man kan få små inblickar i allas liv. Problemet är bara att det blir opersonligt i vissa fall och känslorna får man verkligen leta efter mellan raderna.
Personerna man får följa mest är konsuln Buddenbrook och Tony. Den intressantaste att följa är helt klart Tony. Hon, den förnäma, lydiga och vackra dottern som väljer bort kärleken framför att göra sin familj nöjd, vilket jag inte kan förstå. Kanske skulle man förstå det om man levde på den tiden. Men att välja att leva resten av livet med en man som hon irriterar sig på med hans guldgula polisonger bara för att han är köpman och har fjäskat för hennes föräldrar istället för en lite mindre betydelsefull man som hon tycker om kan jag knappast förstå vilken tid det än är. Men Tony utvecklas från att vara en ung, okunnig sparv – som hennes föräldrar uttrycker det – till en mogen ung kvinna som kan ta beslut. Jag tror att det är unge Swarzkopfs förtjänst. Hon utvecklades mycket under tiden då hon var hos honom och insåg mycket. Jag tror att hon kommer att utvecklas mycket sedan.
Konsuln däremot är och kommer säkert att förbli lika förnäm hela tiden. Han manar på sin dotter att gifta sig med den lämpliga mannen och de är säkert stolta över Thomas som det går så bra för, men det känns som om han verkligen bara bryr sig om sig själv i början. Jag undrar om det var så på den tiden då allt handlade om att gifta sig med de inom samma samhällskretsar och ekonomiska kretsar. Familjen Buddenbrook är så instängda och självgoda att de missar mycket viktigt i livet. Men när Konsuln inser att det var fel att gifta bort Tony med Grünlich inser man att han har brytt sig om henne hela tiden. Han ville bara att hon skulle vara lycklig och han erkänner att han har misslyckats. Konsulinnan, hans fru som inte tar så mycket uppmärksamhet till sig däremot verkar inte ha en åsikt, för hon säger inte mycket om det och man kan undra om hon verkligen bryr sig. Kanske beror det på att Grünlichs fall hänger på ekonomi, vilket på den tiden inte var något för kvinnor att bry sig om. Tony till exempel hade ingen aning om hur det verkligen låg till med Grünlichs affärer förrän hennes pappa talade om det.
Trots en förvirrande början har jag en förväntan av att boken kommer visa sig väldigt bra och intressant. En man får väl knappast ett nobelpris och en så läst bok för ingenting!
Men lyckligtvis växer boken och när man kommit under fund med vem som är vem kan man börja fokusera på handlingen och inser då att den inte alls är dålig. Den är till och med bra och än så länge har den bara blivit bättre och bättre. Om det fortsätter så, finns bara goda förhoppningar.
Thomas Mann använder sig av invecklade och detaljrika beskrivningar om allt som händer och om alla som passerar. Dessa ibland irrelevanta beskrivningar påminner mig om en annan författare som i och för sig är snäppet extremare. Tolkien beskriver de mest onödiga saker man kan få reda på i en bok. Mycket beskrivningar gör en text levande men den dör strax efter om man går för långt. Skillnaden mellan dessa författare är att Thomas Mann är en väldigt bra och lärd författare. Han vet vad han gör och han får läsaren att fortsätta läsa med entusiasm. Tolkien däremot faller eftersom han har så mycket tankar och berättelser som han vill få ut men som han inte kan på ett intressant sätt.
Thomas Mann skriver i tredje person, vilket gör att man kan få små inblickar i allas liv. Problemet är bara att det blir opersonligt i vissa fall och känslorna får man verkligen leta efter mellan raderna.
Personerna man får följa mest är konsuln Buddenbrook och Tony. Den intressantaste att följa är helt klart Tony. Hon, den förnäma, lydiga och vackra dottern som väljer bort kärleken framför att göra sin familj nöjd, vilket jag inte kan förstå. Kanske skulle man förstå det om man levde på den tiden. Men att välja att leva resten av livet med en man som hon irriterar sig på med hans guldgula polisonger bara för att han är köpman och har fjäskat för hennes föräldrar istället för en lite mindre betydelsefull man som hon tycker om kan jag knappast förstå vilken tid det än är. Men Tony utvecklas från att vara en ung, okunnig sparv – som hennes föräldrar uttrycker det – till en mogen ung kvinna som kan ta beslut. Jag tror att det är unge Swarzkopfs förtjänst. Hon utvecklades mycket under tiden då hon var hos honom och insåg mycket. Jag tror att hon kommer att utvecklas mycket sedan.
Konsuln däremot är och kommer säkert att förbli lika förnäm hela tiden. Han manar på sin dotter att gifta sig med den lämpliga mannen och de är säkert stolta över Thomas som det går så bra för, men det känns som om han verkligen bara bryr sig om sig själv i början. Jag undrar om det var så på den tiden då allt handlade om att gifta sig med de inom samma samhällskretsar och ekonomiska kretsar. Familjen Buddenbrook är så instängda och självgoda att de missar mycket viktigt i livet. Men när Konsuln inser att det var fel att gifta bort Tony med Grünlich inser man att han har brytt sig om henne hela tiden. Han ville bara att hon skulle vara lycklig och han erkänner att han har misslyckats. Konsulinnan, hans fru som inte tar så mycket uppmärksamhet till sig däremot verkar inte ha en åsikt, för hon säger inte mycket om det och man kan undra om hon verkligen bryr sig. Kanske beror det på att Grünlichs fall hänger på ekonomi, vilket på den tiden inte var något för kvinnor att bry sig om. Tony till exempel hade ingen aning om hur det verkligen låg till med Grünlichs affärer förrän hennes pappa talade om det.
Trots en förvirrande början har jag en förväntan av att boken kommer visa sig väldigt bra och intressant. En man får väl knappast ett nobelpris och en så läst bok för ingenting!
491 sidor kvar
Thomas Mann, ingen skönhet direkt.men en jävel på att skriva.
Första meningen i boken: ”Vad är det. Vad – är det..”
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vad är det..ta för något?
Ska vi verkligen läsa detta?
Du tänker Thomas Mann. Vilken Man.
Han har fått nobelpriset. Och när jag äntligen förstått att man inte får nobelpriset för endast en bok, utan för sitt hela författarskap kan jag äntligen ge upp den drömmen (uppsattsen från 9an kan alltså slängas)
Han har då fått nobelpriset. Och jag blev glad för jag fick VG i Svenska? Jag har en bit kvar kan man säga.
Googlar du Thomas Mann så får du upp 6 220 000 sökresultat.
Googlar du Hanna Kuuri får du upp 3060 sökresultat varav 2 stycken verkligen handlar om mig.
Där har ni skillnaden mina damer och herrar, vetenskapligt bevisat.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vad är det..ta för något?
Ska vi verkligen läsa detta?
Du tänker Thomas Mann. Vilken Man.
Han har fått nobelpriset. Och när jag äntligen förstått att man inte får nobelpriset för endast en bok, utan för sitt hela författarskap kan jag äntligen ge upp den drömmen (uppsattsen från 9an kan alltså slängas)
Han har då fått nobelpriset. Och jag blev glad för jag fick VG i Svenska? Jag har en bit kvar kan man säga.
Googlar du Thomas Mann så får du upp 6 220 000 sökresultat.
Googlar du Hanna Kuuri får du upp 3060 sökresultat varav 2 stycken verkligen handlar om mig.
Där har ni skillnaden mina damer och herrar, vetenskapligt bevisat.
Till en början var man allt kaxig. 600 sidor är väl ingenting, det läser jag på några dagar. Hit med boken bara så vi kan få det överstökat! Sen sitter du där med en tegelsten till bok, och försöker traggla dig igenom 170 sidor ord, gammelsvenska, miljö och personbeskrivningar. Inte så kaxig längre va?
De första 50 sidorna är en snöstorm av ord i huvudet. Det är som att sitta där i sexan igen och försöka slå upp ord i ordboken, fältskär vad betydde det nu igen? Verkligen inte kaxig längre.
Andra meningen i boken lyder: ”Ja för knävelen, c’est la question, ma trés chére demoiselle”
Ska inte de första sidorna i en bok vara de som suger tag i min själ och håller ett fast tag de första 50 sidorna tills jag är så inne i boken att man kan släppa taget?
Thomas har nog fått det där rejält om bakfoten.
..eller så är det jag.
Jag känner mig verkligen som en naiv ungdom när jag har en sådan taskig inställning till boken. Men när mamma undrar om jag fått med mig fel bok hem så börjar jag undra. Detta kanske är en bok för dem med några (hundra) år på nacken?
Berättarperspektivet är tredje person. Alltså kanske det vanligaste perspektivet när det gäller böcker? När en bok är skriven ur ”jagform” så får du en mycket mer ”mental” beskrivning, på tankar, känslor och åsikter. Eftersom det kretsar kring en person. Men det är just det som är det negativa med ”jagform” då kan inte författaren hoppa in i en annan karaktär och berätta om dennes tankar, eftersom det är en person som skriver boken. Jag kan tycka att tredje person för denna bok är mer än rätt. Man får en helhets bild av hela berättelsen, flera synvinklar och eftersom de är så mycket beskrivningar blir de även naturligast med tredje perspektiv.
Thomas Mann beskriver sina karaktärer in i minsta detalj, och det kanske är hans besatthet till beskrivningar och detaljer som gör att man snart kan måla upp en klar bild av varje enskild person som beskrivs? Han får varje karaktär att bli speciell som verkliga personer. De kommer verkligen till liv i hans beskrivningar av dem. Speciella personlighetsdrag, typiska rörelser eller andra små detaljer som gör att varje person urskiljer sig.
Han tar upp saker som vanliga personbeskrivningar som man är van vid inte gör, speciella ansiktsdrag. T.ex. ”små runda och djupt liggande ögon, samma starkt utskjutande och böjda näsa, och under kinden antydde redan ett par linjer att ansiktet inte alltid skulle behålla sin nuvarande barnsliga runda form”
De första sidorna består av många personer eftersom familjen då har en middag, där släkt och vänner är inbjudna. Alltså består början av mycket personbeskrivningar eftersom Thomas vill introducera läsaren till alla de olika personerna. Även fast man tycker att det kan vara tungt att läsa alla dessa detaljer så måste man tänka omvänt, det skulle vara mer förvirrande om massa namn nämndes utan att man fick en bild av dem (alltså: man skulle klaga på det vilket som) Sen kan man ju diskutera hur detaljerad bild man vill få av de olika personerna, som egentligen inte har en så stor roll för bokens början. Ibland tar han det till överdrift.
..det är den trångsynta tonåringen i mig som pratar.
En miljöbeskrivning ”gråa, tunna moln fladdrade fort över himlen. Den grumliga gropiga sjön var täckt av skum så långt ögat såg. Stora mäktiga vågor kom vältrande med ett obevekligt och skräckinjagande lugn, bugade majestätiskt i det de bildade en mörkgrön, metallblank, rund rygg och vräkte rytande in över stranden”
Har ni hört någon beskriva något så simpelt som vågor såhär detaljerat någon gång? Man kan inte undgå att undra hur många timmar han spenderat på stranden och studerat vågorna för att tills sist komma fram till detta resultat. För mycket fritid är min diagnos.
De första 50 sidorna är en snöstorm av ord i huvudet. Det är som att sitta där i sexan igen och försöka slå upp ord i ordboken, fältskär vad betydde det nu igen? Verkligen inte kaxig längre.
Andra meningen i boken lyder: ”Ja för knävelen, c’est la question, ma trés chére demoiselle”
Ska inte de första sidorna i en bok vara de som suger tag i min själ och håller ett fast tag de första 50 sidorna tills jag är så inne i boken att man kan släppa taget?
Thomas har nog fått det där rejält om bakfoten.
..eller så är det jag.
Jag känner mig verkligen som en naiv ungdom när jag har en sådan taskig inställning till boken. Men när mamma undrar om jag fått med mig fel bok hem så börjar jag undra. Detta kanske är en bok för dem med några (hundra) år på nacken?
Berättarperspektivet är tredje person. Alltså kanske det vanligaste perspektivet när det gäller böcker? När en bok är skriven ur ”jagform” så får du en mycket mer ”mental” beskrivning, på tankar, känslor och åsikter. Eftersom det kretsar kring en person. Men det är just det som är det negativa med ”jagform” då kan inte författaren hoppa in i en annan karaktär och berätta om dennes tankar, eftersom det är en person som skriver boken. Jag kan tycka att tredje person för denna bok är mer än rätt. Man får en helhets bild av hela berättelsen, flera synvinklar och eftersom de är så mycket beskrivningar blir de även naturligast med tredje perspektiv.
Thomas Mann beskriver sina karaktärer in i minsta detalj, och det kanske är hans besatthet till beskrivningar och detaljer som gör att man snart kan måla upp en klar bild av varje enskild person som beskrivs? Han får varje karaktär att bli speciell som verkliga personer. De kommer verkligen till liv i hans beskrivningar av dem. Speciella personlighetsdrag, typiska rörelser eller andra små detaljer som gör att varje person urskiljer sig.
Han tar upp saker som vanliga personbeskrivningar som man är van vid inte gör, speciella ansiktsdrag. T.ex. ”små runda och djupt liggande ögon, samma starkt utskjutande och böjda näsa, och under kinden antydde redan ett par linjer att ansiktet inte alltid skulle behålla sin nuvarande barnsliga runda form”
De första sidorna består av många personer eftersom familjen då har en middag, där släkt och vänner är inbjudna. Alltså består början av mycket personbeskrivningar eftersom Thomas vill introducera läsaren till alla de olika personerna. Även fast man tycker att det kan vara tungt att läsa alla dessa detaljer så måste man tänka omvänt, det skulle vara mer förvirrande om massa namn nämndes utan att man fick en bild av dem (alltså: man skulle klaga på det vilket som) Sen kan man ju diskutera hur detaljerad bild man vill få av de olika personerna, som egentligen inte har en så stor roll för bokens början. Ibland tar han det till överdrift.
..det är den trångsynta tonåringen i mig som pratar.
En miljöbeskrivning ”gråa, tunna moln fladdrade fort över himlen. Den grumliga gropiga sjön var täckt av skum så långt ögat såg. Stora mäktiga vågor kom vältrande med ett obevekligt och skräckinjagande lugn, bugade majestätiskt i det de bildade en mörkgrön, metallblank, rund rygg och vräkte rytande in över stranden”
Har ni hört någon beskriva något så simpelt som vågor såhär detaljerat någon gång? Man kan inte undgå att undra hur många timmar han spenderat på stranden och studerat vågorna för att tills sist komma fram till detta resultat. För mycket fritid är min diagnos.
Men man kan inte undgå att bli lite imponerad i smyg. Man vill tycka det är överdrivet och dumt att beskriva vågor sådär ingående, vem har inte sett vågor innan? Men ändå är det avundsjuka och imponerande känslor som väller fram. Detta är riktigt skickligt!
Boken handlar om, om jag fårstått det rätt, om familjen Buddenbrooks som till ytan är en välbärgad familj, med mycket pengar och klass. De har ett fint rykte som de jobbat hårt för. Men så går det fel. Och det är ungefär här, när familjens firma börjar gå dåligt som man vill pausa och be Lyxfällan träda in. För plötsligt hamnar familjen i en kris kan man kalla det. Och detta är väl det som sätter fart på det hela, en familj som ser ut att gå under.
Boken handlar om, om jag fårstått det rätt, om familjen Buddenbrooks som till ytan är en välbärgad familj, med mycket pengar och klass. De har ett fint rykte som de jobbat hårt för. Men så går det fel. Och det är ungefär här, när familjens firma börjar gå dåligt som man vill pausa och be Lyxfällan träda in. För plötsligt hamnar familjen i en kris kan man kalla det. Och detta är väl det som sätter fart på det hela, en familj som ser ut att gå under.
Det gäller att fortsätta läsa. Peppa sig själv. Detta kommer gå bra Hanna. Du kommer orka de resterande 491 sidorna som är framför mig. Kom igen Hanna! Heja Hanna!
Det gäller att ständigt hålla igång läsningen, en eller två sidor om dagen. För det är lätt hänt att du glömmer läsa lite imorgon, och dagen efter det. För i ärlighetens namn så är detta ingen bok som man sträckläser, eller läser av huvudtaget (skämt å sido) Den är krävande och jobbig, lite som en pojkvän faktiskt. Och när du väl ska ta tag i det, då är plötsligt allt roligare/viktigare än boken. Tömma diskmaskinen låter plötsligt väldigt roligt. Rensa gamla strumpor har jag aldrig gjort.. varför inte passa på nu? (ja, precis som en pojkvän)
Det gäller att ständigt hålla igång läsningen, en eller två sidor om dagen. För det är lätt hänt att du glömmer läsa lite imorgon, och dagen efter det. För i ärlighetens namn så är detta ingen bok som man sträckläser, eller läser av huvudtaget (skämt å sido) Den är krävande och jobbig, lite som en pojkvän faktiskt. Och när du väl ska ta tag i det, då är plötsligt allt roligare/viktigare än boken. Tömma diskmaskinen låter plötsligt väldigt roligt. Rensa gamla strumpor har jag aldrig gjort.. varför inte passa på nu? (ja, precis som en pojkvän)
Hoppas alltså att boken blir bättre, och med de orden skrivna så säger jag godnatt.
Hanna Kuuri
tisdag 29 september 2009
Om de första 170 sidorna
När jag fick höra om Thomas Manns klassiska verk Buddenbrooks för några veckor sedan, kändes den ganska dyster och inte särskilt spännande. Att läsa om en familjs mognande och förfall under 1800-talet, var något jag aldrig tidigare hade gjort.
Jag måste erkänna att de första sidorna var tämligen förvirrande och man undrade hur Thomas Mann lyckats hålla ihop alla miljö- och personbeskrivningar, utan att röra till det för sig själv. Men när de första femtio sidorna var lästa, förstod jag mycket bättre och boken började plötsligt bli förvånandsvärt bra.
Berättarperspektivet är i tredje person och är i stort sett från ett allvetande perspektiv hela tiden. Man får aldrig direkt en inblick i någons "huvud", men Mann går djupare i vissa av sina karaktärer för att förstärka dem som huvudpersoner. Konsuln, fadern i familjen och hans dotter Antonie (Tony), är de personer man hittills har förstått sig på mest. Konsuln är en handelskraftig och nobel man som gör allt för att få sitt ärftliga företag stående. Efter hans mor och fars bortgång blir det hans uppgift att ta hand och driva familjen Buddenbrooks vidare, som den framgångsrika och kristna släkt de alltid varit.
För att hålla sin uppskattade berömmelse i behåll, måste konsuln vara bestämd och visa sina barn hur man ska uppföra sig bland folk. Hans äldsta son Thomas visar sig vara förträfflig och liknar sin far mycket till sättet. Även den förnäma Antonie ser högt upp till sin pappa, beter sig visserligen inte direkt skötsamt och är väldigt bortskämd, men är inte värre än sin andra bror, Christian. Han är det svarta fåret i familjen, som tycker om att göra sig lustig och finner sin egen väg i livet.
När yttligare femtio sidor är lästa i boken får man ta del av Antonies liv mycket mer. En orubblig fråga om förlovning växer fram när unge herr Grûnlich begär hennes hand. Hon trivs inte alls i detta, faller istället för en annan man, men finner sedan sig själv i det för att inte göra sin far besviken. Här märker man klart hur stor betydelse föräldrarnas, främst faderns åsikt hade under denna tiden. En annan stor betydenhet var givetvis hur förmögen dotterns framtida make var, så att det även kunde se lovande ut för familjen själv.
När de äldsta barnen flyttar från Buddenbrooks huset, blir det bara konsuln, konsulninnan, dottern Clara och Ida Jungmann kvar. Nu utbreder sig istället en stor politisk fråga för konsuln och oro bildas för en revolution om medborgarrätt ska sättas igång av folket.
Jag måste erkänna att de första sidorna var tämligen förvirrande och man undrade hur Thomas Mann lyckats hålla ihop alla miljö- och personbeskrivningar, utan att röra till det för sig själv. Men när de första femtio sidorna var lästa, förstod jag mycket bättre och boken började plötsligt bli förvånandsvärt bra.
Berättarperspektivet är i tredje person och är i stort sett från ett allvetande perspektiv hela tiden. Man får aldrig direkt en inblick i någons "huvud", men Mann går djupare i vissa av sina karaktärer för att förstärka dem som huvudpersoner. Konsuln, fadern i familjen och hans dotter Antonie (Tony), är de personer man hittills har förstått sig på mest. Konsuln är en handelskraftig och nobel man som gör allt för att få sitt ärftliga företag stående. Efter hans mor och fars bortgång blir det hans uppgift att ta hand och driva familjen Buddenbrooks vidare, som den framgångsrika och kristna släkt de alltid varit.
För att hålla sin uppskattade berömmelse i behåll, måste konsuln vara bestämd och visa sina barn hur man ska uppföra sig bland folk. Hans äldsta son Thomas visar sig vara förträfflig och liknar sin far mycket till sättet. Även den förnäma Antonie ser högt upp till sin pappa, beter sig visserligen inte direkt skötsamt och är väldigt bortskämd, men är inte värre än sin andra bror, Christian. Han är det svarta fåret i familjen, som tycker om att göra sig lustig och finner sin egen väg i livet.
När yttligare femtio sidor är lästa i boken får man ta del av Antonies liv mycket mer. En orubblig fråga om förlovning växer fram när unge herr Grûnlich begär hennes hand. Hon trivs inte alls i detta, faller istället för en annan man, men finner sedan sig själv i det för att inte göra sin far besviken. Här märker man klart hur stor betydelse föräldrarnas, främst faderns åsikt hade under denna tiden. En annan stor betydenhet var givetvis hur förmögen dotterns framtida make var, så att det även kunde se lovande ut för familjen själv.
När de äldsta barnen flyttar från Buddenbrooks huset, blir det bara konsuln, konsulninnan, dottern Clara och Ida Jungmann kvar. Nu utbreder sig istället en stor politisk fråga för konsuln och oro bildas för en revolution om medborgarrätt ska sättas igång av folket.
Vad gör vi?
”Buddenbrooks”, tysk litteratur från början av förra seklet. Lübeck under 1800-talet.
Min första tanke var "intressant", en tanke vilken senare övergick till "förvirring".
Boken kastar mig in i handlingen och ger mig inte tid att andas. På något sätt känns det som om Thomas Mann under de första hundra sidorna försöker kväva mig med sitt enorma ordförråd samt noga person- och miljöbeskrivningar. Detta är någonting som ger mig en fin bild av huset Buddenbrooks, men som även får mitt huvud att värka. Boken känns mycket bättre när ett par delar har passerat.
Berättaren förklarar ytligt tankarna som pågår inuti de olika karaktärernas huvud. Vissa tankar får man läsa, andra inte. Det gör mig förvirrad att man aldrig får veta vad vissa av personerna tänker på. Berättaren spelar Gud på ett sätt, men försöker ändå hålla sig utanför hjärnorna på de som inte tillhör familjen Buddenbrooks.
Herr Grünlich är ett exempel på en ganska platt karaktär, vilken man egentligen inte får uppleva så mycket tankar av. Däremot får man uppleva hans misstag samt dåliga uppförande. En rund karaktär som man noga får följa under den första delen av boken är Tony, eller Antonie som hennes riktiga namn är. Antonie framställs som en förnäm ung dam vilken tvingas in i äktenskap med en man hon från första stund föraktat. Flickan är ett tydligt exempel på den äldre tidens trolovning, vilket vi i dag kallar för tvångsäktenskap. "Så gammalmodigt!" tänkte jag då jag läste denna bit av boken. Senare kom tankarna på att denna sortens försoningar fortfarande existerar i den undre världen.
Antonie gör mig mycket förvirrad. Hon framstår på ett sätt vilket får mig att tycka om henne, med det oskyldiga utseendet och de smarta kommentarerna, men egentligen är hon bara en bortskämd liten snorunge. Hon utnyttjar tjänstefolk och kräver pengar samt saker av folk som inte är skyldiga henne någonting. Det är ändå intressant att se hur fader Johann Buddenbrooks förhållande till sin dotter ändras drastiskt direkt efter flickans skilsmässa. Han hade tidigare sett henne som sin dotter, men kanske inte sin älskade dotter. Det var inte förens efter äktenskapet som Buddenbrooks faktist insåg att han inte gjorde det bästa för sin dotter. Kanske för stunden, men inte för hela livet.
Jag tycker att det är bra att Johann Buddenbrooks får avsluta sin historia som en kärleksfull far. Om alla familjens medlemmar är det inte mycket man fått reda på ännu, boken är ganska utdragen. Troligen kommer man få reda på mer om vad som händer med de andra karaktärerna senare i boken.
Jag ser mycket fram emot fortsättningen.
/Emma Andersson
Min första tanke var "intressant", en tanke vilken senare övergick till "förvirring".
Boken kastar mig in i handlingen och ger mig inte tid att andas. På något sätt känns det som om Thomas Mann under de första hundra sidorna försöker kväva mig med sitt enorma ordförråd samt noga person- och miljöbeskrivningar. Detta är någonting som ger mig en fin bild av huset Buddenbrooks, men som även får mitt huvud att värka. Boken känns mycket bättre när ett par delar har passerat.
Berättaren förklarar ytligt tankarna som pågår inuti de olika karaktärernas huvud. Vissa tankar får man läsa, andra inte. Det gör mig förvirrad att man aldrig får veta vad vissa av personerna tänker på. Berättaren spelar Gud på ett sätt, men försöker ändå hålla sig utanför hjärnorna på de som inte tillhör familjen Buddenbrooks.
Herr Grünlich är ett exempel på en ganska platt karaktär, vilken man egentligen inte får uppleva så mycket tankar av. Däremot får man uppleva hans misstag samt dåliga uppförande. En rund karaktär som man noga får följa under den första delen av boken är Tony, eller Antonie som hennes riktiga namn är. Antonie framställs som en förnäm ung dam vilken tvingas in i äktenskap med en man hon från första stund föraktat. Flickan är ett tydligt exempel på den äldre tidens trolovning, vilket vi i dag kallar för tvångsäktenskap. "Så gammalmodigt!" tänkte jag då jag läste denna bit av boken. Senare kom tankarna på att denna sortens försoningar fortfarande existerar i den undre världen.
Antonie gör mig mycket förvirrad. Hon framstår på ett sätt vilket får mig att tycka om henne, med det oskyldiga utseendet och de smarta kommentarerna, men egentligen är hon bara en bortskämd liten snorunge. Hon utnyttjar tjänstefolk och kräver pengar samt saker av folk som inte är skyldiga henne någonting. Det är ändå intressant att se hur fader Johann Buddenbrooks förhållande till sin dotter ändras drastiskt direkt efter flickans skilsmässa. Han hade tidigare sett henne som sin dotter, men kanske inte sin älskade dotter. Det var inte förens efter äktenskapet som Buddenbrooks faktist insåg att han inte gjorde det bästa för sin dotter. Kanske för stunden, men inte för hela livet.
Jag tycker att det är bra att Johann Buddenbrooks får avsluta sin historia som en kärleksfull far. Om alla familjens medlemmar är det inte mycket man fått reda på ännu, boken är ganska utdragen. Troligen kommer man få reda på mer om vad som händer med de andra karaktärerna senare i boken.
Jag ser mycket fram emot fortsättningen.
/Emma Andersson
tisdag 22 september 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)