Thomas Mann

Det första intrycket jag får av boken är ett mycket förvirrat intryck. Personer hit och dit. Oklokt av Thomas Mann att börja boken med en fest som är ett enda virrvarr av personer. Jag håller med emma att man knappast kan andas. Man får läsa långsamt och skriva ned all personer för att över huvudtaget få veta vilka som är huvudpersonerna. Förvirrande är också att personerna nämns ibland med deras efternamn, ibland med deras förnamn och ibland med en förkortning eller smeknamn av namnet. Det framgår visserligen efter ett tag, men i början då man ändå är tillräckligt förvirrad av alla höga herrar och fina damer blir det inte lättare att hålla reda på folk med flera olika namn.

Men lyckligtvis växer boken och när man kommit under fund med vem som är vem kan man börja fokusera på handlingen och inser då att den inte alls är dålig. Den är till och med bra och än så länge har den bara blivit bättre och bättre. Om det fortsätter så, finns bara goda förhoppningar.

Thomas Mann använder sig av invecklade och detaljrika beskrivningar om allt som händer och om alla som passerar. Dessa ibland irrelevanta beskrivningar påminner mig om en annan författare som i och för sig är snäppet extremare. Tolkien beskriver de mest onödiga saker man kan få reda på i en bok. Mycket beskrivningar gör en text levande men den dör strax efter om man går för långt. Skillnaden mellan dessa författare är att Thomas Mann är en väldigt bra och lärd författare. Han vet vad han gör och han får läsaren att fortsätta läsa med entusiasm. Tolkien däremot faller eftersom han har så mycket tankar och berättelser som han vill få ut men som han inte kan på ett intressant sätt.

Thomas Mann skriver i tredje person, vilket gör att man kan få små inblickar i allas liv. Problemet är bara att det blir opersonligt i vissa fall och känslorna får man verkligen leta efter mellan raderna.

Personerna man får följa mest är konsuln Buddenbrook och Tony. Den intressantaste att följa är helt klart Tony. Hon, den förnäma, lydiga och vackra dottern som väljer bort kärleken framför att göra sin familj nöjd, vilket jag inte kan förstå. Kanske skulle man förstå det om man levde på den tiden. Men att välja att leva resten av livet med en man som hon irriterar sig på med hans guldgula polisonger bara för att han är köpman och har fjäskat för hennes föräldrar istället för en lite mindre betydelsefull man som hon tycker om kan jag knappast förstå vilken tid det än är. Men Tony utvecklas från att vara en ung, okunnig sparv – som hennes föräldrar uttrycker det – till en mogen ung kvinna som kan ta beslut. Jag tror att det är unge Swarzkopfs förtjänst. Hon utvecklades mycket under tiden då hon var hos honom och insåg mycket. Jag tror att hon kommer att utvecklas mycket sedan.

Konsuln däremot är och kommer säkert att förbli lika förnäm hela tiden. Han manar på sin dotter att gifta sig med den lämpliga mannen och de är säkert stolta över Thomas som det går så bra för, men det känns som om han verkligen bara bryr sig om sig själv i början. Jag undrar om det var så på den tiden då allt handlade om att gifta sig med de inom samma samhällskretsar och ekonomiska kretsar. Familjen Buddenbrook är så instängda och självgoda att de missar mycket viktigt i livet. Men när Konsuln inser att det var fel att gifta bort Tony med Grünlich inser man att han har brytt sig om henne hela tiden. Han ville bara att hon skulle vara lycklig och han erkänner att han har misslyckats. Konsulinnan, hans fru som inte tar så mycket uppmärksamhet till sig däremot verkar inte ha en åsikt, för hon säger inte mycket om det och man kan undra om hon verkligen bryr sig. Kanske beror det på att Grünlichs fall hänger på ekonomi, vilket på den tiden inte var något för kvinnor att bry sig om. Tony till exempel hade ingen aning om hur det verkligen låg till med Grünlichs affärer förrän hennes pappa talade om det.

Trots en förvirrande början har jag en förväntan av att boken kommer visa sig väldigt bra och intressant. En man får väl knappast ett nobelpris och en så läst bok för ingenting!