Jämför här Thomas Mann med Dan Brown... Obviously I'm going mad.

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig läst någon 1800-talsbok innan. Inte ens i närheten, faktiskt. Spontant vet jag inte någon enda bok som jag har läst, som påminner mig om Buddenbrooks, på något sätt. Sådana ingående beskrivningar har jag aldrig mött, inte heller en sådan total avsaknad av kärlek. De flesta böckers tema kan man på något sätt få till ordet Kärlek. Det kan i alla fall inte jag göra med Buddenbrooks, inte på något sätt.

Buddenbrooks - inte direkt en kärlekshistoria.

Intertext. Hört det ordet förut? Det betyder att man ska jämföra en bok genom att relatera till en annan, och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas göra det med Buddenbrooks. Kanske ska jag nämna att när jag under Budden-projektet kom att läsa en annan bok, I Cirkelns Mitt av Dan Brown, såg jag bokens karaktärerna lika tydligt som om dom skulle sitta mittemot mig, och att sidorna flög iväg med en hastighet som liknade ljudets. Med detta vill jag ha sagt att Manns beskrivningar ofta blir så ingående att jag inte kan se personen. Jag ser gester, kroppsform eller sätt att tala, inte påtagliga människor. Detta, och att Buddenbrooks för mig är en evighetslång bok, jämfört med en bok av nutida Dan Brown, och att den blir minst tre gånger längre av alla dess beskrivningar.

Raskt över till bokens tema, många har svarat ”förfall”. Jag vill inte hålla med, boken har både uppförsbackar och nerförs. Fram till slutet det vill säga, då det går käpprakt åt de brinnande eldarnas hemvist. Själv vill jag få temat till ”främling”, eftersom jag anser att det är så karaktärerna ser varandra. Ett exempel är Thomas Buddenbrook, som till och med inför sin familj behåller sitt stenansikte och aldrig genom hela historien låter någon veta hur han inombords slits mellan två världar – en kamp som gör att han mår mycket dåligt. Dessutom säger familjen Buddenbrooks aldrig något elakt till varandra, och när de råkar göra det, ungefär två gången sammanlagt under bokens gång, är det något skamligt och oanständigt – någonsin hört talas om syskonkärlek? Jag skulle själv inte vilja kalla familjen Buddenbrooks för en familj – och det är därför boken för mig har temat ”främling”.

Budskap. Boken har sagts vara halft självbiografisk och jag tror att Manns budskap är att berätta hur det är att tvingas in i ett yrke som man inte gillar. Att likt Thomas Buddenbrook bli tvungen in i familjeföretaget och därmed sätta på sig en mask som man aldrig tar av inför folk. Att aldrig riktigt se till vad man själv vill göra med sitt liv.

Kanske kan budskapet vara att visa hur rikedom inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lycka, detta grundar jag på det faktum att i princip alla av karaktärerna mot slutet innerst inne är olyckliga.

Ett tredje förslag till budskap kan vara att visa samspelet mellan den känsliga konstnärssjälen och den arbetskraftiga vardagssjälen. Detta samspel kan man hitta överallt i boken och som jag har skrivit i tidigare inlägg tror jag personligen att detta var en kamp som utspelade sig i författaren själv - denna kreativa författare med tidiga krav på sig om att likt sin familjs föregångare ägna sitt liv åt handel och affärer.

Jag vet att Buddenbrook är en saga jag alltid kommer bära med mig. Den har gjort det lättare för mig att se Tyskland, ja världen, så som den var under 1800-talet, främst ur de rikas perspektiv. Jag tror att alla kan ha nytta av att ha läst en sådan bok.

Ur historiaperspektiv har den gjort det lättare för mig att lära mig fakta om 1800-talets konflikter och uppror. Jag är inne i historian när jag läser Buddenbrook, jag är inne i en annan värld än denna. Och det är det som är så bra med böcker – de ger oss intryck, känslor och vetskap om en värld bortom vår egen.

"de fattiga är mindre värda"

Tidsandan. Tyskland har varit ett kristet land väldigt länge, detta finns även med i Buddenbrook. Särskilt i Johann Jean Buddenbrooks åskådning, samt hos hans hustru när han senare går bort.

Rika borgarfamiljer under 1800-talet var mestadels konservativa, detta ser vi även i familjen Buddenbrook. Likt konservativa tänkare under detta århundrade tänkte Thomas Buddenbrook inte bara på de individer som levde – i familjeföretaget tänkte man ofta med ära tillbaka på föregångare, lika självklart som att syftet med företaget mest handlade om att kunna lämna över det i obruten förpackning till nästa generation.

Under 1800-talet var klassamhället aktuellt och de som levde i överklassen hade en tendens att se ner på övriga samt undervärdera dem. Detta faktum är ständigt närvarande i Buddenbrook – roller som ”arma Klothilde” försäkrar detta. Dessutom driver boken med de fattigas sätt att tala samt deras intelligens. Exempel på detta är det enstaka upproret. Efter en replik från gamle konsuln Buddenbrook ger de fattiga efter och gå hem igen.

Man ska vara rik för att räknas i Buddenbrooks.

1800-talet var revolutionernas tid. Upplysningen skapade vetskap om människans värde. Franska revolutionen och den Amerikanska revolutionen förstärkte detta nyfunna människovärde, och överallt i Europa gjorde liberala borgare och även socialistiska bönder uppror och krävde bland annat att representeras i riksdagen samt ses som jämställda. Detta oerhört viktiga faktum syns dock ingenstans i boken Buddenbrooks, undantag det enstaka lite lama upprorsförsöket i staden.

Tre litterära ismer. I boken Buddenbrooks hittar man som läsare tre litterära ismer, alla tre kom på modet under 1800-talet. Ismerna jag pratar om är realism, naturalism och symbolism.

På 1800-talet övergick romantiken till realism, som senare under århundradet fördjupades i naturalism. Realism är att man försöker skildra verkligheten som den är, naturalism är mer att man försöker vara objektiv och vetenskaplig. Som en motreaktion till dessa skapades under 80- och 90-talen symbolism, som var ett sätt att pånyttföda romantiken. Symbolism går ut på att strunta i verkligheten för att i stället skriva abstrakt om känslor, tankar och drömvärldar.

Thomas Mann använder sig mest av realismen och naturalismen i sitt författarskap. Jag har redan berättat att han gärna gör nogranna efterforskningar om ämnet innan han skriver om det. Detta gör att han skildrat verkligheten på ett trovärdigt vis, och jag tycker verkligen att han lyckas med realismen och naturalismen i Buddenbrook. Realismen visar sig i de oerhört detaljerade miljöbeskrivningarna såväl som i det faktum att han skildrar borgarlivet så som det verkligen var i stället för hur det verkade eller såg ut att vara. Naturalismen är mer sällsynt men finns ändå med.

Symbolismen är inte lika förekommande i Buddenbrook, men på var ställen framträder den tydligt. Detta är när man får stiga in i en karaktärs huvud och dess flygande tankar. Jag tycker själv att det är dessa korta och utspridda avsnitt håller läsarna kvar. Utan symbolismen i Buddenbrook tror jag att det skulle vara enklare att förstå en komplicerad vetenskaplig avhandling om människokroppens anatomi.

Thomas är Thomas?

Författaren. Thomas Mann var en hårt arbetande författare som utarbetade varje text metodiskt och från en bred bas av fakta. Det var sällan han skrev på utfall av ren inspiration. Karaktärarna är ofta människor som Thomas själv under sina uppväxtår i Lubeck lärde känna. Det är ingen tillfällighet att berättelsen Buddenbrooks handlar om en gammal köpmannasläkt bosatt i Lubeck. Mann var nämligen själv en del av 1800-talets yttersta köpmannafamiljer i den gamla hansastaden.

Skillnaden mellan de två berättelserna är att i verkligheten så avslutade Thomas Manns far företaget i och med sin död, därmed behövde Mann andrig känna pressen som Thomas Buddenbrook i romanen ständigt känner av – pressen att vara ansvarig för att föra familjeföretaget vidare. Kanske skrev Thomas Mann denna bok för att spekulera och tänka sig in i hur det skulle vara att befinna sig i en sådan situation som Thomas Buddenbrook, för att beskriva den kontrafaktiska historian av hans eget liv om hans far aldrig hade avslutat familjeföretaget.






Thomas Buddenbrook = Thomas Mann?

Thomas Mann skildrar, så som baksidestexten förklarar det, ”konflikten mellan livskraftiga vardagsmänniskor och ömtåliga konstnärsnaturer”. Denna slitning finns överallt i boken, exempelvis är Gerda och sonen Hanno typiska konstnärssjälar medan gamle konsuln Jean Buddenbrook och Tony båda verkar vara starka affärsmänniskor. Mest självbiografisk tror jag Thomas Mann blir när han beskriver den självklare senatorn Thomas Buddenbrooks tankar och känslor. Denna Thomas, som genom boken alltid verkat vara en typisk och stark borgare, visar sig dölja en stark konstnärssjäl han också. Thomas Manns författarskap visar att han är skapande, hans familjs viktighet visar att han nog hade förväntningar på sig om att bli en seriös köpman. Sammanfattningsvis tror jag att Thomas Mann upplevde samma slitningar från två världar så som Thomas Buddenbrook gjör i boken. Jag tror, att Thomas i själva verket är, Thomas.


Det enda frågetecknet jag har om boken är varför berättelsen mestadels utspelar sig i mitten av 1800-talet, medan han själv föddes 1875 och boken släpptes först vid 1901. Vill man inte som författare helst skildra sin egen tid? Hans berättelse innehåller dessutom inte mycket fakta om politiken som fördes, annat än att tyskarna verkade avsky Napoleon...

Japp

Spurten!
Sista inlägget!
Nu kommer hela knorren!
Men nej, efter ex antal veckor med Buddenbrooks så har inte mycket förändrats. Boken har inte förändrat mitt liv, berört mig eller skakat mig i grunden, jag läste inte ens ut den. Vad nu detta beror på kan man ju fråga sig. Beror det på att genom att läsa en bok i ett skolarbete så förstör du den för all evig framtid? Eller beror det på att boken kanske inte riktigt var ”my piece of cake”?
Kan nog sluta mig till att det är en kombination av bägge. Skolan tenderar till att förstöra de mest underbara litterära konstverk genom att man känner det lilla tvånget hela tiden, kanske är det jag som inte riktigt växt upp? Sen kan man komma till bokens innehåll, som jag skrev i mitt första inlägg så verkar ju inte ”En familjs förfall” så särskilt spännande men till skillnad från då så tycker jag verkligen att boken är tråkig. Om jag hade haft ett helt ledigt lov att ta mig igenom boken så hade jag förmodligen haft andra åsikter.

Men då var vi vid tillfället då vi ska gå igenom boken och se vad vi tycker om den. Vad menar egentligen Mann med Buddenbrooks? Var det hanns sätt att bearbeta sin ungdomstid eller hade han bara tråkigt en regnig söndagseftermiddag? Boken har en känsla av förfall och det är kanske därför jag tröttnar. Det ständiga förfallet är något som hela tiden finns med. Det känns inte som om boken lyfts en enda gång, den är ständigt sluttande. Jag tror att Thomas Mann skulle vilja visa att det är så här det går om man inte respekterar och aktar sina medmänniskor, Klothildes enda roll i boken är att vara ful, fattig och föraktad. Jag tror att detta symboliserar den överhet familjen känner mot omvärlden. Hela tiden så märker vi hur familjen känner sig oövervinneliga och starka, till och med så arroganta att de inte märker sitt nerfall och när den lilla Hanno kommer med i bilden så blir föraktet ett faktum. Och Thomas Buddenbrooks dör av tandverk…

Temat med boken skulle man nästan kunna säga är förakt. Det arroganta sätt som många människor även idag ser på omvärlden. Och där kom vi till punkten om varför boken är viktig idag. Jag tror att idag mer än någonsin så är föraktet för medmänniskor större än någonsin. Att skratta åt de som är lite annorlunda är en del av vardagen och jag ska inte säga inte häller jag gör det men det är fortfarande ett problem. Toleransen i samhället minskar för var dag och jag tror att Buddenbrooks är en bra ögonöppnare för många. Kanske har jag påverkats av denna bok ändå..

Hej då och adjö
Gustaf Uicic Sp08J

Är detta verkligen slutet?

Det är med ett uns av vemod jag smäller ihop boken. Min trogne men dock irriterande vän är äntligen slut. Är det skönt? Ja. Men en fin klassiker finns numera med på listan över böcker jag läst.

Precis som vi visste, gick det åt helvete tillslut. Döden besökte familjen och lämnade ingen oberörd. Att det var en tand som fick Thomas Buddenbrook att trilla av pinnen är ganska idiotiskt och får mig att skratta. Döden är inte rolig. Men var det verkligen Thomas Manns mening, att avsluta familjens historia med lite humor?

Hannos död beskrivs mycket bättre med formuleringar kring sjukdomen, vilken tog pojkens liv. Vid det tillfället kände jag mig förvånad, även då man under hela hans liv anat att någonting i slutet skulle gå fel.

Man får egentligen under hela boken följa flertalet dödsfall och hur familjemedlemmarna reagerat på förlusterna. Precis som människor är olika när det gäller smak, är vi även olika hur man tacklar känslor. Tony är ett typiskt exemplar på en karaktär som reagerar väldigt offentligt med sina känslor, gråter högljutt och skriker ut sina känslor. Det är svårare för ett barn likt Hanno att reagera på samma sätt. När konsulinnan dör reagerar han ganska oförstående och tolkar det helt annorlunda. Kanske är det just då som man får se att Hanno faktist inte är så gammal och mogen som han framstår att vara. Han är bara en liten pojke med höga krav på sig själv.

Även kärlek och olika familjeförhållanden går genom boken likt en röd tråd. Påverkar familjen egentligen en person speciellt mycket? I Buddenbrooks kan man se att så är fallet. Är temat på boken kanske djup familjesorg och olycka? Eller bara strävan efter lyckan? När slutet kommer kan man tydligt se att allt gick åt skogen, som det faktiskt ganska ofta gör.

Men livet familjen skiljer sig stort mot mitt dagliga liv. Medan de häller upp en tredje kopp kaffe har jag min fjärde lektion. På något sätt får jag aldrig bukt på om de gör någonting på dagarna. Kvinnorna Buddenbrooks ägnar dagarna åt att sitta av tiden och vänta på sina män. Vilken skillnad! Vad är egentligen bäst? Det bestämmer nog den enskilda personens lathet...

Under historiens gång inser jag att man borde skrivit ett eget inlägg bara om Klothilde, denne arma unga kvinna, förtryckt under hela sin livsgång. Jag tycker synd om henne. Vad gjorde hon fel för att få förtjäna denna olycka? Dagligen får hon utstå kränkningar över sitt utseende och beteende. Hur orkar hon? Jag hade lagt mig på golvet och gett upp.

Jag ser mig familjen framför mig en sista gång, det som återstår av den. Jag hoppas att de alla tillslut accepterade situationen, samt fick ett fortsatt bra liv (ironi).
Tack för mig!

Emma Andersson

Slutet för Manns 662 sidor

Så till slut rann alla 662 sidor ut. Familjens förfall som blev ett faktum fick nu även ett slut. Ett mycket annorlunda slut. Nu har man lagt alla familjemedlemmar bakom sig. Utan att egentligen ha accepterat att Hanno inte fick en framtid eller en far som brydde sig. Thomas, grå och självisk, gav han upp livet och tog emot döden som kom emot honom. Han kunde kämpat och motat bort döden, det tror jag, men han var svag och kunde inte ta de hårda slag som livet gav honom. Men Tony hon stod stark och tog emot alla slag utan att vika sig förrän till i slutet, då det även knäckte henne.

Temat som jag har dragit ut ur boken är ett förfall, familjen eller livets misslyckanden. Hela boken är ju ett förfall men samtidigt är det alltid familjen som det fokuserar på. Och på grund av misslyckanden blir det ett förfall för familjen.

Thomas Mann skrev denna bok innehållande flera livs fall och misslyckanden. Man tycker kanske att det vore trevligt om en av dem lyckas, men inte en enda gör det. Thomas lyckas där ett tag då han blir senator, gifter sig och får en son. Men det dras snabbt en grå dimma över honom. Han visar likgiltighet mot sin son och sin fru. Tony, hon misslyckas med vad hon än gör, till och med hennes dotter gifter sig med ”fel” man. Hanno kan inte leva upp till en enda förväntning, minst sin fars.

Först när jag har ett par sidor kvar i boken känns det inte meningsfullt att läsa om personer som faller och dör. I böcker ska folk råka ut för hemska saker och må dåligt men de ska lära sig något av det. De ska bli bättre människor, utvecklas eller få ut någonting av det. Alla kan givetvis inte lyckas men det ska åtminstone finnas en tro på att lyckas. Jag tycker om annorlunda slut där huvudpersonerna kanske dör, men de ska ha lämnat efter sig något. Något som andra kan använda eller minnas, men Buddenbrook lämnar efter sig tomma hus och inte mycket saknad.

Men då de sista sidorna var avklarade blev mina tankar lite ändrade och det kändes genast lite klarare med vad jag tror att Mann vill få ut med boken. Jag tror att han vill få fram kampen om att få vara den man är – Hanno och Kai – och få älska musik eller att skriva även om man föds in i en präktig och rik familj som ägt en firma i fyra generationer. Thomas Mann själv var född i en köpmanfamilj och kanske har han själv fått ha den kampen. Han vill visa i boken att det inte hjälper att tvingas in i ett liv. Till och med när Hannos far är död frågar folk saker som ”vad ska du bli?” och ”vill du ta över din fars firma som har funnits i fyra perfekta generationer?” och pressen på Hanno som bara vill leva ett simpelt liv bland tonerna av musiken blir för mycket eftersom han är så ömtålig och själv vet att han aldrig kommer bli som sin far var klarar han inte av det.

Ett antal gånger genom boken upprepar Sesemi Weichbrodt ”bli löcklig nu mitt bårn.” trots att det aldrig sker. Inte för Tonys första äktenskap, inte för hennes andra, inte för Erikas äktenskap. Det är bara så fel och det känns som om den meningen finns där för att allt ska kännas värre. Men jag kan inte hjälpa att jag i slutet bara älskar boken av någon mycket skum anledning. Då Sesemi säger säger emot Tony. Tony säger att man ibland kan tvivla på godheten och rättvisan och i hennes fall förstår jag det. Hon som fått så mycket slag av livet men hela tiden stått upprätt utan att falla ger upp i slutet och inser att hon varit stark men hela tiden gått mot ett fall och hon ger upp då hon säger ”om det vore så” när hon talar om ett återseende med alla älskade hon förlorat. Jag älskar det sista stycket då Sesemi säger ”det är så!” och som det stod i boken står hon där som en segrarinna i den goda strid hon kämpat. Hon var övertygad och trots att det i de sista sidorna inte är mycket annat än död får man en konstig känsla av att boken slutade lyckligt. Den gör ju egentligen inte det men Sesemis starka och obrytbara tro på att det inte är slutet och att godheten segrar gör den meningsfull. Klyschigt givetvis, men underbart. Själva boken eller slutet är inte klyschig då godheten på jorden inte segrar på ett sätt som syns, i och med att döden inte känns som en seger. Men det lilla avgörande slutstycket förgyller boken på ett sätt som gör att man ser familjens misslyckanden som nödvändiga, som naturliga. Folk dör för att de inte ens orkar kämpa för att leva och det hela är så misslyckat och tragiskt att man inte riktigt vet vad man ska tro, men är det inte också så här som många liv är? Var och en i familjen bär en sådan prakt och självsäkerhet bara genom att tillhöra familjen, vilket sänks generation efter generation, att det inte känns som om de kan dö. Hanno till exempel dog då man precis hade börjat sätta sig in i karaktären och känna för honom – vilket säkert var ett knep av Thomas Mann för att det skulle bli extra sorgligt – men på något sätt är inte Hanno död. Han var resultatet av de andras misslyckanden och var dömd att falla själv. Men på något sätt finns Hannos kärlek till musiken och sin vän Kai kvar.


Den skrevs för hundra år sedan och utspelar sig för ungefär hundra fyrtio år sedan. Buddenbrooks är alltså en bok som man i första tanken ser som helt onödig för oss 2000-talare. Kanske är den onödig. Det beror på hur man tolkar boken och eftersom alla tolkar lite olika betyder givetvis den olika för oss nu. Men varför har den blivit en klassiker, ett ”måste i bokhyllan”? Om man fokuserar på personernas klädslar, beskrivningen av omgivningen, personernas handlande och samhället då är det svårt att hitta likheter med vår tid och den känns då så långt borta, som om den inte kan beröra oss. De tänkte på ett annat sätt och hade andra förväntningar av folk. Men om man ser till känslorna av att vara misslyckad, av att inte nå upp till förväntningar, att inte få gå sin egen väg och att livet kan ge en mycket hemskt, men också bra kan man genast hitta så mycket fler likheter. Deras känslor är inte olika våra bara för att de levde på en annan tid, de kände också hat, avundsjuka, glädje, tvivel på sig själva. Även om man tänker att nu förtiden är det accepterat att älska musik och att saker och ting är mer accepterat av samhället idag så finns det många normer som stoppar en från att vara den man är. Vi kan känna igen oss mer än vi tror av Thomas Manns delvis självbiografiska bok om en släkts öde.

Boken är skriven på ett sätt som både inspirerar en men också får en att inse hur dålig man själv är på att skriva. Så som Mann skriver är nästan inte mänskligt. Hur kan någon lägga ned så mycket tid och tankar bara om hur en person ser ut? Hans extrema beskrivningar om allt och alla är chockande. Att han inte tröttnar, utan kan skriva en hel bok full med så mycket. Varenda mening är sprängfull av ord som verkligen betyder något. Han skriver aldrig en ”tom” mening utan allt är rikt. Vem kan inte låta bli att beundra Thomas Mann åtminstone lite? Eller ganska mycket...

Förhoppningsvis får man inspiration av att läsa boken, förhoppningsvis får man förstående för den tiden, förhoppningsvis får man nya perspektiv på saker. Kanske blir man arg på den eller glad av den. I värsta fall passerar man den utan att beröras, men det tror jag inte att någon någonsin kommer att kunna göra. Vare sig man vill det eller inte står man där paff och undrar hur det är möjligt. Hur mycket det skrivande ordet egentligen kan åstadkomma. Det är nog mer än vi förstår.

De kom. De segrade. De föll.

Äntligen!
Det blev verkligen inte att gotta sig i de sista 130 sidorna som jag trodde, utan mer tragiskt och näst intill jobbigt att ta sig igenom dem. I slutet blev jag väldigt trött på romanen och det kändes nästan som man visste hur det skulle sluta. De väntade förfallet kom och både Thomas och Hanno Buddenbrook nådde sin slutpunkt och lämnade jordlivet. Hela tiden har det känts som att det var kvinnorna som fick stå lite i bakgrunden och titta på, men ändå var de tillslut dem som överlevde och fanns kvar när männen gick bort. Jag undrar om Thomas Mann ville säga någonting med det, eller om det bara var en tillfällighet?

Det var i och för sig två ganska oväntade dödsorsaker tycker jag. Att Thomas avled i stort sett på grund av en tand, blev så gott som skrattretande. Hela hans levnadsbana och karriär slutade väldigt hastigt. Hannos död var också plötslig och jag blev ganska snopen när jag läste det. Jag undrar varför Mann valde att även låta Hanno gå bort. Personligen tycker jag att det var ett dåligt slut på boken och det kunde inte bli mycket mer elände. Men samtidigt fanns det ingenting kvar att kämpa för i familjen, så kanske var det lämpligast att avsluta verket på det sättet.

Buddenbrooks relevans idag är ganska bred om man tänker efter. Det finns fortfarande förnäma familjer som lever i en hyfsat sträng miljö där kvinnor är hemmafruar och männen sköter arbetet och ekonomin. Givetvis är det inte som på 1800-talet, men man kan dra vissa likheter.

Att ha framgång och pengar är ännu något som nästintill alla människor strävar efter i vilken branch som helst, men det innebär inte att man blir lyckligare, vilket Thomas Mann också får fram. När familjen låg på topp, kändes de ändå inte sorgfria. Hela atmosfären omkring dem var grå och besvärad ändå. Alla de relationer som de hade till varandra uppfattade man som relativt ansträngda och det finns inte många glada stunder som framstod av kärlek eller förbindelser. De belåtna ögonblicken var när de gått bra för någon inom arbetet eller när någon utav kvinnorna lyckats gifta sig rikt. Det är ganska gräsligt egentligen.

Ett annat samband tycker jag att man finner i religionen. Kristendomen var betydande för släkten och man bad till gud om man lyckoönskade något eller någon och det framstår väldigt tydligt i texten. Som t.ex "Gud straffe mig", "gud kan inte vilja det" o.s.v. I vår tid är det inte lika vanligt att vara riktigt så formell som våra fäder var och vi kan ofta missbruka sådana ord som "herregud" och "guuud va äckligt" m.m. och det skulle vara fasansfullt i deras öron. Så det finns både likheter och skillnader.

I det hela tycker jag att budskapet är nätt och jämt en familjs förfall. Det känns som de har börjat surfa från en hög våg och sakta glidit hela vägen ner till havsbottnen. Som ett diagonalt streck har färden gått och det finns knappt några upp och ner svängar alls. Jag försöker tänka på om Thomas Mann vill få fram något mer budskap eftersom mycket av de han skriver relaterar till hans eget liv, men allt hänger i grunden på förfallet och att vägen dit är knagglig och problematisk.


Från toppen till botten.

Sammanfattningsvis tycker jag att intrigen, karaktärerna, miljön, berättartekniken och allt de andra, bidrar till att temat är "olycka" eller kanske helt enkelt "otur". Enligt Tony handlar det mer om oflyt och dåliga val av män. Medans Thomas Buddenbrook levde i olycka. Visst, han hade en vacker fru och en musikalisk son. Men man märkte av att han faktiskt var missnöjd med sitt liv. Den ständiga stressen och påtryckningarna utifrån tog kol på honom och han brydde sig inte ens när han visste att hans fru var otrogen mot honom. Det slutade inte bara i misär, för det har hela tiden i skuggan omkring dem varit de från början.

Jag är glad att jag läst hela boken och tycker att det har varit intressant, fast jag är så gott som säker på att jag aldrig hade valt ut denna boken själv i hyllan på biblioteket, men variation är alltid nyttigt. Detta är det sista inlägget och jag hoppas att Thomas Mann fick ett bättre slut på sin egna livssaga.

Även om det är en ganska tung och bitter bok, kommer jag samtidigt alltid att komma ihåg den som väldigt annorlunda och absolut gripande.

Tack och Adjö :)

Jag kan inte relatera till någon av dem, men det gör inget.

Som de sa i radiorogrammet Bokcirkeln kan det vara svårt att relatera till karaktärerna, eftersom de visar få känslor och mest bara bryr sig om pengar. Jag tycker som de, men jag tycker inte det är något problem. Istället koncentrerar jag mig på att lära mig karaktärernas relationer till varandra samt lära mig hur de tänker – det är intressant, väcker många tankar och är för mig en godtycklig ersättning över att kunna känna igen mig och leva mig in i berättelsen.

fortsättning andra uppgiften; miljö, stämning och karaktärsanalyser.

Historien utspelar sig under 1800-talets Tyskland, närmare bestämt i den sprudlande handelsstaden Lubeck. Vi följer de rikaste kretsarna med stadens viktigaste familjer. Jag uppfattar miljön som förvirrande, eftersom varenda liten detalj blir dokumenterad i boken. Miljö- och personbeskrivningarna tröttar ut och gör att texten i stort känns tråkig. Ändå håller boken sina läsare kvar. Varför? För mig beror det på fascinationen över att utforska familjemedlemmarnas relationer till varanda samt att få tillåtelse att dyka ner i vissa karaktärers huvuden. Hela historien utspelar sig i en verklighet oerhört olik denna, och det känns exklusivt att ha en sådan värld så nära till hands. Samtidens människor såg säkerligen den blankpolerade fasaden, nu får vi som läsare av denna bok tjuvtitta bakom den.

Stämningen i boken är kall, och det verkar inte finnas någon familjen Buddenbrooks. Det finns en firma Buddenbrooks, men ingen familj. Jag tror det var Ida Davidsson som sa det först. Firman står över allt, stämningen är alltid ansträngd och formell, även om det är två syskon som samtalar. Dock får man som sagt ibland dyka in i människornas tankar, och då känns stämningen genast lite mer personlig.

Raskt över till lite karaktärsanalyser. Bröderna Christian och Thomas Buddenbrooks såg jag i början som platta karaktärer, förutsägbara och det fanns inte mycket information om dem. Halvvägs genom boken har de dock tillsammans med sin syster Tony klivit upp på prispallens topp tre. Nu lär man sig många nya sidor av de tre syskonen, till på köpet kommer man in i deras komplicerade relationer till varandra.

Thomas Buddenbrooks är den nya konsuln, och han skäms oerhört över sina syskon. Tony anser han vara barnslig då hon helst ägnar sig åt sin favoritsysselsättning att klaga, och Christian framstår i hans ögon som den hemskaste person som möjligtvis går att hitta. I övrigt verkar Thomas Buddenbrooks vara en förståndig och resonlig ung man, men mot sin bror har han så starkt förutfattade meningar att han har svårt att dölja det i sitt annars så effektiva pokeransikte.

Christian Buddenbrooks är vad man i boken kallar en ”svirare”, han bryr sig långt mer om nöjen, och framförallt teater, än om arbete och allvar. Han verkar vara en ödmjuk personlighet som inte drar sig för att bjuda på sig själv för att få omgivningen att skratta. En viktig sak som Thomas finner störande i sin brors personlighet är att han aldrig tycks ta något på allvar.

Christian har sedan länge accepterat Thomas som familjens överhuvud; men detta gör bara saken värre. Det som stör Thomas mest med sin bror är nämligen att han inte kan säga emot eller stå för sina åsikter och kräva mer. Thomas kan tydligt se att det aldrig kan bli någon framgångsrik köpman av denne bror, därför är han för honom bara en svart fläck på familjetavlan.

Tony - den stereotypiska 1800-talsborgaren...

Jaha, halva boken utläst och det är hög tid för mitt andra inlägg. Det ska behandla miljö, stämning samt fördjupa karaktärsanalysen jag påbörjade i mitt förra inlägg, men eftersom jag har svårt att fatta mig kort och sluta skriva, kommer jag dela upp uppgiften i två. Jag börjar där jag slutade förra inlägget.

Konsuln har dött – men strax innan han gjorde det lärde jag mig ännu en sida av honom. När Tony och Grunlich skilde sig, insåg konsuln att hans dotter varit olycklig under hela deras äktenskap. Han visar stor ånger, och tar form av en skyddande far som räddar sig dotter undan demonerna. Denna scen är också en av de mest rörande genom boken än så länge, då man för ovanlighets skull får se lite äkta kärlek.

Arma Klothilde har inte fått någon vändning, nu bor hon ensam men är fattig och har ingen att gifta sig med. Katastofen i stort verkar långt avlägsen för familjen Buddenbrooks, men jag anar att den inträffar när som helst nu, eftersom ekonomin är på topp och allt verkar oroväckande lugnt.

En intressant sak med boken Buddenbrooks samt Thomas Manns personbeskrivningar, är att man fortfarande får nogranna beskrivningar av huvudkaraktärerna. Detta verkar i och för sig nödvändigt eftersom de åldras genom boken och det kan vara svårt att hålla koll på hur gamla de är. Exempelvis så är Christian nu runt 30-årsåldern, men jag ser honom fortfarande som den sjuåriga lilla pojken som gör komiska imitationer av sin lärare.

Antonie Buddenbrooks är fortfarande bokens huvudkaraktär, även om det kommer inslag av hennes bröder Christian och Thomas. Ett flertal gånger, säkert 5-6 gånger, står denna meningen med i boken: “Stackars Tony!”. Det är hon som går igenom varje tragedi, det är i hennes huvud vi finner de få känslorna som är de enda man kan hitta i boken. Varför lät Thomas Mann just henne gå igenom alla tragedier?


Kanske är det för att hon är den enda karaktären stark nog att klara sig obruten genom sådana situationer, kanske är det för att man ska lära känna henne som person bättre. Min gissning är dock att Thomas Mann försöker skapa debatt – rika borgare under hans samtid var oerhört svåra att knäcka, eftersom de likt Tony växt upp med tanken att de är viktigare än alla andra, och därigenom fått en styrka i sig själv som är svår att komma åt. Känslorna ligger så djupt begravna bakom fasaden att motgångar som skilsmässor och dylikt inte kommer åt en. Giftermål i stort mellan de rika på denna tid verkar vara väldigt känslolösa – man gifter sig för att ”göra ett gott parti”, det vill säja tjäna på det ekonomiskt, samt ge ett gott rykte åt familjenamnet.

Motgångarna tycker jag var ett effektivt sätt för mig att lära känna Tony, nu tycker jag att hon är en platt karaktär, det vill säga en förutsägbar sådan. När hon möter en motgång, tar hon tag i den, gråter ut i den, blir arg och frustrerad i stunden. Nästa stund är hon helt återställd, men klagar gärna högljutt ändå eftersom hon älskar uppmärksamhet och ser sig själv som universums medelpunkt. Jag hittade ett perfekt exempel i boken på hur Tony hanterar sorg, exemplet utspelar sig när konsuln precis har avlidit. Jag citerar detta stycke eftersom det jag just i denna stund jag lärde känna Antonie Buddenbrooks på riktigt:

“Den svarta klänningen gjorde hennes figur flickaktigt slank, och trots att hon kände störst smärta av alla över att konsuln, som hon under den sista tiden stått så innerligt nära, var död, trots att hon också idag två gånger brustit ut I bittra tårar vid tanken på honom, förmådde utsikten till detta lilla familjeråd, denna lilla allvarliga överläggning som hon med värdighet ämnade delta I, sätta färg på hennes vackra kinder, ge liv åt hennes blick, göra hennes rörelser glada och viktiga...”

I nästa inlägg ska jag berätta mer om karaktärerna Christian och Thomas – Tonys bröder. Där ska jag även behandla hur miljön och stämningen är halvvägs inne i boken. Detta inlägg kommer förmodligen i veckan.