Jämför här Thomas Mann med Dan Brown... Obviously I'm going mad.

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig läst någon 1800-talsbok innan. Inte ens i närheten, faktiskt. Spontant vet jag inte någon enda bok som jag har läst, som påminner mig om Buddenbrooks, på något sätt. Sådana ingående beskrivningar har jag aldrig mött, inte heller en sådan total avsaknad av kärlek. De flesta böckers tema kan man på något sätt få till ordet Kärlek. Det kan i alla fall inte jag göra med Buddenbrooks, inte på något sätt.

Buddenbrooks - inte direkt en kärlekshistoria.

Intertext. Hört det ordet förut? Det betyder att man ska jämföra en bok genom att relatera till en annan, och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas göra det med Buddenbrooks. Kanske ska jag nämna att när jag under Budden-projektet kom att läsa en annan bok, I Cirkelns Mitt av Dan Brown, såg jag bokens karaktärerna lika tydligt som om dom skulle sitta mittemot mig, och att sidorna flög iväg med en hastighet som liknade ljudets. Med detta vill jag ha sagt att Manns beskrivningar ofta blir så ingående att jag inte kan se personen. Jag ser gester, kroppsform eller sätt att tala, inte påtagliga människor. Detta, och att Buddenbrooks för mig är en evighetslång bok, jämfört med en bok av nutida Dan Brown, och att den blir minst tre gånger längre av alla dess beskrivningar.

Raskt över till bokens tema, många har svarat ”förfall”. Jag vill inte hålla med, boken har både uppförsbackar och nerförs. Fram till slutet det vill säga, då det går käpprakt åt de brinnande eldarnas hemvist. Själv vill jag få temat till ”främling”, eftersom jag anser att det är så karaktärerna ser varandra. Ett exempel är Thomas Buddenbrook, som till och med inför sin familj behåller sitt stenansikte och aldrig genom hela historien låter någon veta hur han inombords slits mellan två världar – en kamp som gör att han mår mycket dåligt. Dessutom säger familjen Buddenbrooks aldrig något elakt till varandra, och när de råkar göra det, ungefär två gången sammanlagt under bokens gång, är det något skamligt och oanständigt – någonsin hört talas om syskonkärlek? Jag skulle själv inte vilja kalla familjen Buddenbrooks för en familj – och det är därför boken för mig har temat ”främling”.

Budskap. Boken har sagts vara halft självbiografisk och jag tror att Manns budskap är att berätta hur det är att tvingas in i ett yrke som man inte gillar. Att likt Thomas Buddenbrook bli tvungen in i familjeföretaget och därmed sätta på sig en mask som man aldrig tar av inför folk. Att aldrig riktigt se till vad man själv vill göra med sitt liv.

Kanske kan budskapet vara att visa hur rikedom inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lycka, detta grundar jag på det faktum att i princip alla av karaktärerna mot slutet innerst inne är olyckliga.

Ett tredje förslag till budskap kan vara att visa samspelet mellan den känsliga konstnärssjälen och den arbetskraftiga vardagssjälen. Detta samspel kan man hitta överallt i boken och som jag har skrivit i tidigare inlägg tror jag personligen att detta var en kamp som utspelade sig i författaren själv - denna kreativa författare med tidiga krav på sig om att likt sin familjs föregångare ägna sitt liv åt handel och affärer.

Jag vet att Buddenbrook är en saga jag alltid kommer bära med mig. Den har gjort det lättare för mig att se Tyskland, ja världen, så som den var under 1800-talet, främst ur de rikas perspektiv. Jag tror att alla kan ha nytta av att ha läst en sådan bok.

Ur historiaperspektiv har den gjort det lättare för mig att lära mig fakta om 1800-talets konflikter och uppror. Jag är inne i historian när jag läser Buddenbrook, jag är inne i en annan värld än denna. Och det är det som är så bra med böcker – de ger oss intryck, känslor och vetskap om en värld bortom vår egen.