Det blev verkligen inte att gotta sig i de sista 130 sidorna som jag trodde, utan mer tragiskt och näst intill jobbigt att ta sig igenom dem. I slutet blev jag väldigt trött på romanen och det kändes nästan som man visste hur det skulle sluta. De väntade förfallet kom och både Thomas och Hanno Buddenbrook nådde sin slutpunkt och lämnade jordlivet. Hela tiden har det känts som att det var kvinnorna som fick stå lite i bakgrunden och titta på, men ändå var de tillslut dem som överlevde och fanns kvar när männen gick bort. Jag undrar om Thomas Mann ville säga någonting med det, eller om det bara var en tillfällighet?
Det var i och för sig två ganska oväntade dödsorsaker tycker jag. Att Thomas avled i stort sett på grund av en tand, blev så gott som skrattretande. Hela hans levnadsbana och karriär slutade väldigt hastigt. Hannos död var också plötslig och jag blev ganska snopen när jag läste det. Jag undrar varför Mann valde att även låta Hanno gå bort. Personligen tycker jag att det var ett dåligt slut på boken och det kunde inte bli mycket mer elände. Men samtidigt fanns det ingenting kvar att kämpa för i familjen, så kanske var det lämpligast att avsluta verket på det sättet.
Buddenbrooks relevans idag är ganska bred om man tänker efter. Det finns fortfarande förnäma familjer som lever i en hyfsat sträng miljö där kvinnor är hemmafruar och männen sköter arbetet och ekonomin. Givetvis är det inte som på 1800-talet, men man kan dra vissa likheter.
Att ha framgång och pengar är ännu något som nästintill alla människor strävar efter i vilken branch som helst, men det innebär inte att man blir lyckligare, vilket Thomas Mann också får fram. När familjen låg på topp, kändes de ändå inte sorgfria. Hela atmosfären omkring dem var grå och besvärad ändå. Alla de relationer som de hade till varandra uppfattade man som relativt ansträngda och det finns inte många glada stunder som framstod av kärlek eller förbindelser. De belåtna ögonblicken var när de gått bra för någon inom arbetet eller när någon utav kvinnorna lyckats gifta sig rikt. Det är ganska gräsligt egentligen.
Ett annat samband tycker jag att man finner i religionen. Kristendomen var betydande för släkten och man bad till gud om man lyckoönskade något eller någon och det framstår väldigt tydligt i texten. Som t.ex "Gud straffe mig", "gud kan inte vilja det" o.s.v. I vår tid är det inte lika vanligt att vara riktigt så formell som våra fäder var och vi kan ofta missbruka sådana ord som "herregud" och "guuud va äckligt" m.m. och det skulle vara fasansfullt i deras öron. Så det finns både likheter och skillnader.
I det hela tycker jag att budskapet är nätt och jämt en familjs förfall. Det känns som de har börjat surfa från en hög våg och sakta glidit hela vägen ner till havsbottnen. Som ett diagonalt streck har färden gått och det finns knappt några upp och ner svängar alls. Jag försöker tänka på om Thomas Mann vill få fram något mer budskap eftersom mycket av de han skriver relaterar till hans eget liv, men allt hänger i grunden på förfallet och att vägen dit är knagglig och problematisk.
Från toppen till botten.
Sammanfattningsvis tycker jag att intrigen, karaktärerna, miljön, berättartekniken och allt de andra, bidrar till att temat är "olycka" eller kanske helt enkelt "otur". Enligt Tony handlar det mer om oflyt och dåliga val av män. Medans Thomas Buddenbrook levde i olycka. Visst, han hade en vacker fru och en musikalisk son. Men man märkte av att han faktiskt var missnöjd med sitt liv. Den ständiga stressen och påtryckningarna utifrån tog kol på honom och han brydde sig inte ens när han visste att hans fru var otrogen mot honom. Det slutade inte bara i misär, för det har hela tiden i skuggan omkring dem varit de från början.
Jag är glad att jag läst hela boken och tycker att det har varit intressant, fast jag är så gott som säker på att jag aldrig hade valt ut denna boken själv i hyllan på biblioteket, men variation är alltid nyttigt. Detta är det sista inlägget och jag hoppas att Thomas Mann fick ett bättre slut på sin egna livssaga.
Även om det är en ganska tung och bitter bok, kommer jag samtidigt alltid att komma ihåg den som väldigt annorlunda och absolut gripande.
Tack och Adjö :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar