Slutet för Manns 662 sidor

Så till slut rann alla 662 sidor ut. Familjens förfall som blev ett faktum fick nu även ett slut. Ett mycket annorlunda slut. Nu har man lagt alla familjemedlemmar bakom sig. Utan att egentligen ha accepterat att Hanno inte fick en framtid eller en far som brydde sig. Thomas, grå och självisk, gav han upp livet och tog emot döden som kom emot honom. Han kunde kämpat och motat bort döden, det tror jag, men han var svag och kunde inte ta de hårda slag som livet gav honom. Men Tony hon stod stark och tog emot alla slag utan att vika sig förrän till i slutet, då det även knäckte henne.

Temat som jag har dragit ut ur boken är ett förfall, familjen eller livets misslyckanden. Hela boken är ju ett förfall men samtidigt är det alltid familjen som det fokuserar på. Och på grund av misslyckanden blir det ett förfall för familjen.

Thomas Mann skrev denna bok innehållande flera livs fall och misslyckanden. Man tycker kanske att det vore trevligt om en av dem lyckas, men inte en enda gör det. Thomas lyckas där ett tag då han blir senator, gifter sig och får en son. Men det dras snabbt en grå dimma över honom. Han visar likgiltighet mot sin son och sin fru. Tony, hon misslyckas med vad hon än gör, till och med hennes dotter gifter sig med ”fel” man. Hanno kan inte leva upp till en enda förväntning, minst sin fars.

Först när jag har ett par sidor kvar i boken känns det inte meningsfullt att läsa om personer som faller och dör. I böcker ska folk råka ut för hemska saker och må dåligt men de ska lära sig något av det. De ska bli bättre människor, utvecklas eller få ut någonting av det. Alla kan givetvis inte lyckas men det ska åtminstone finnas en tro på att lyckas. Jag tycker om annorlunda slut där huvudpersonerna kanske dör, men de ska ha lämnat efter sig något. Något som andra kan använda eller minnas, men Buddenbrook lämnar efter sig tomma hus och inte mycket saknad.

Men då de sista sidorna var avklarade blev mina tankar lite ändrade och det kändes genast lite klarare med vad jag tror att Mann vill få ut med boken. Jag tror att han vill få fram kampen om att få vara den man är – Hanno och Kai – och få älska musik eller att skriva även om man föds in i en präktig och rik familj som ägt en firma i fyra generationer. Thomas Mann själv var född i en köpmanfamilj och kanske har han själv fått ha den kampen. Han vill visa i boken att det inte hjälper att tvingas in i ett liv. Till och med när Hannos far är död frågar folk saker som ”vad ska du bli?” och ”vill du ta över din fars firma som har funnits i fyra perfekta generationer?” och pressen på Hanno som bara vill leva ett simpelt liv bland tonerna av musiken blir för mycket eftersom han är så ömtålig och själv vet att han aldrig kommer bli som sin far var klarar han inte av det.

Ett antal gånger genom boken upprepar Sesemi Weichbrodt ”bli löcklig nu mitt bårn.” trots att det aldrig sker. Inte för Tonys första äktenskap, inte för hennes andra, inte för Erikas äktenskap. Det är bara så fel och det känns som om den meningen finns där för att allt ska kännas värre. Men jag kan inte hjälpa att jag i slutet bara älskar boken av någon mycket skum anledning. Då Sesemi säger säger emot Tony. Tony säger att man ibland kan tvivla på godheten och rättvisan och i hennes fall förstår jag det. Hon som fått så mycket slag av livet men hela tiden stått upprätt utan att falla ger upp i slutet och inser att hon varit stark men hela tiden gått mot ett fall och hon ger upp då hon säger ”om det vore så” när hon talar om ett återseende med alla älskade hon förlorat. Jag älskar det sista stycket då Sesemi säger ”det är så!” och som det stod i boken står hon där som en segrarinna i den goda strid hon kämpat. Hon var övertygad och trots att det i de sista sidorna inte är mycket annat än död får man en konstig känsla av att boken slutade lyckligt. Den gör ju egentligen inte det men Sesemis starka och obrytbara tro på att det inte är slutet och att godheten segrar gör den meningsfull. Klyschigt givetvis, men underbart. Själva boken eller slutet är inte klyschig då godheten på jorden inte segrar på ett sätt som syns, i och med att döden inte känns som en seger. Men det lilla avgörande slutstycket förgyller boken på ett sätt som gör att man ser familjens misslyckanden som nödvändiga, som naturliga. Folk dör för att de inte ens orkar kämpa för att leva och det hela är så misslyckat och tragiskt att man inte riktigt vet vad man ska tro, men är det inte också så här som många liv är? Var och en i familjen bär en sådan prakt och självsäkerhet bara genom att tillhöra familjen, vilket sänks generation efter generation, att det inte känns som om de kan dö. Hanno till exempel dog då man precis hade börjat sätta sig in i karaktären och känna för honom – vilket säkert var ett knep av Thomas Mann för att det skulle bli extra sorgligt – men på något sätt är inte Hanno död. Han var resultatet av de andras misslyckanden och var dömd att falla själv. Men på något sätt finns Hannos kärlek till musiken och sin vän Kai kvar.


Den skrevs för hundra år sedan och utspelar sig för ungefär hundra fyrtio år sedan. Buddenbrooks är alltså en bok som man i första tanken ser som helt onödig för oss 2000-talare. Kanske är den onödig. Det beror på hur man tolkar boken och eftersom alla tolkar lite olika betyder givetvis den olika för oss nu. Men varför har den blivit en klassiker, ett ”måste i bokhyllan”? Om man fokuserar på personernas klädslar, beskrivningen av omgivningen, personernas handlande och samhället då är det svårt att hitta likheter med vår tid och den känns då så långt borta, som om den inte kan beröra oss. De tänkte på ett annat sätt och hade andra förväntningar av folk. Men om man ser till känslorna av att vara misslyckad, av att inte nå upp till förväntningar, att inte få gå sin egen väg och att livet kan ge en mycket hemskt, men också bra kan man genast hitta så mycket fler likheter. Deras känslor är inte olika våra bara för att de levde på en annan tid, de kände också hat, avundsjuka, glädje, tvivel på sig själva. Även om man tänker att nu förtiden är det accepterat att älska musik och att saker och ting är mer accepterat av samhället idag så finns det många normer som stoppar en från att vara den man är. Vi kan känna igen oss mer än vi tror av Thomas Manns delvis självbiografiska bok om en släkts öde.

Boken är skriven på ett sätt som både inspirerar en men också får en att inse hur dålig man själv är på att skriva. Så som Mann skriver är nästan inte mänskligt. Hur kan någon lägga ned så mycket tid och tankar bara om hur en person ser ut? Hans extrema beskrivningar om allt och alla är chockande. Att han inte tröttnar, utan kan skriva en hel bok full med så mycket. Varenda mening är sprängfull av ord som verkligen betyder något. Han skriver aldrig en ”tom” mening utan allt är rikt. Vem kan inte låta bli att beundra Thomas Mann åtminstone lite? Eller ganska mycket...

Förhoppningsvis får man inspiration av att läsa boken, förhoppningsvis får man förstående för den tiden, förhoppningsvis får man nya perspektiv på saker. Kanske blir man arg på den eller glad av den. I värsta fall passerar man den utan att beröras, men det tror jag inte att någon någonsin kommer att kunna göra. Vare sig man vill det eller inte står man där paff och undrar hur det är möjligt. Hur mycket det skrivande ordet egentligen kan åstadkomma. Det är nog mer än vi förstår.