Jämför här Thomas Mann med Dan Brown... Obviously I'm going mad.

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig läst någon 1800-talsbok innan. Inte ens i närheten, faktiskt. Spontant vet jag inte någon enda bok som jag har läst, som påminner mig om Buddenbrooks, på något sätt. Sådana ingående beskrivningar har jag aldrig mött, inte heller en sådan total avsaknad av kärlek. De flesta böckers tema kan man på något sätt få till ordet Kärlek. Det kan i alla fall inte jag göra med Buddenbrooks, inte på något sätt.

Buddenbrooks - inte direkt en kärlekshistoria.

Intertext. Hört det ordet förut? Det betyder att man ska jämföra en bok genom att relatera till en annan, och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas göra det med Buddenbrooks. Kanske ska jag nämna att när jag under Budden-projektet kom att läsa en annan bok, I Cirkelns Mitt av Dan Brown, såg jag bokens karaktärerna lika tydligt som om dom skulle sitta mittemot mig, och att sidorna flög iväg med en hastighet som liknade ljudets. Med detta vill jag ha sagt att Manns beskrivningar ofta blir så ingående att jag inte kan se personen. Jag ser gester, kroppsform eller sätt att tala, inte påtagliga människor. Detta, och att Buddenbrooks för mig är en evighetslång bok, jämfört med en bok av nutida Dan Brown, och att den blir minst tre gånger längre av alla dess beskrivningar.

Raskt över till bokens tema, många har svarat ”förfall”. Jag vill inte hålla med, boken har både uppförsbackar och nerförs. Fram till slutet det vill säga, då det går käpprakt åt de brinnande eldarnas hemvist. Själv vill jag få temat till ”främling”, eftersom jag anser att det är så karaktärerna ser varandra. Ett exempel är Thomas Buddenbrook, som till och med inför sin familj behåller sitt stenansikte och aldrig genom hela historien låter någon veta hur han inombords slits mellan två världar – en kamp som gör att han mår mycket dåligt. Dessutom säger familjen Buddenbrooks aldrig något elakt till varandra, och när de råkar göra det, ungefär två gången sammanlagt under bokens gång, är det något skamligt och oanständigt – någonsin hört talas om syskonkärlek? Jag skulle själv inte vilja kalla familjen Buddenbrooks för en familj – och det är därför boken för mig har temat ”främling”.

Budskap. Boken har sagts vara halft självbiografisk och jag tror att Manns budskap är att berätta hur det är att tvingas in i ett yrke som man inte gillar. Att likt Thomas Buddenbrook bli tvungen in i familjeföretaget och därmed sätta på sig en mask som man aldrig tar av inför folk. Att aldrig riktigt se till vad man själv vill göra med sitt liv.

Kanske kan budskapet vara att visa hur rikedom inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lycka, detta grundar jag på det faktum att i princip alla av karaktärerna mot slutet innerst inne är olyckliga.

Ett tredje förslag till budskap kan vara att visa samspelet mellan den känsliga konstnärssjälen och den arbetskraftiga vardagssjälen. Detta samspel kan man hitta överallt i boken och som jag har skrivit i tidigare inlägg tror jag personligen att detta var en kamp som utspelade sig i författaren själv - denna kreativa författare med tidiga krav på sig om att likt sin familjs föregångare ägna sitt liv åt handel och affärer.

Jag vet att Buddenbrook är en saga jag alltid kommer bära med mig. Den har gjort det lättare för mig att se Tyskland, ja världen, så som den var under 1800-talet, främst ur de rikas perspektiv. Jag tror att alla kan ha nytta av att ha läst en sådan bok.

Ur historiaperspektiv har den gjort det lättare för mig att lära mig fakta om 1800-talets konflikter och uppror. Jag är inne i historian när jag läser Buddenbrook, jag är inne i en annan värld än denna. Och det är det som är så bra med böcker – de ger oss intryck, känslor och vetskap om en värld bortom vår egen.

"de fattiga är mindre värda"

Tidsandan. Tyskland har varit ett kristet land väldigt länge, detta finns även med i Buddenbrook. Särskilt i Johann Jean Buddenbrooks åskådning, samt hos hans hustru när han senare går bort.

Rika borgarfamiljer under 1800-talet var mestadels konservativa, detta ser vi även i familjen Buddenbrook. Likt konservativa tänkare under detta århundrade tänkte Thomas Buddenbrook inte bara på de individer som levde – i familjeföretaget tänkte man ofta med ära tillbaka på föregångare, lika självklart som att syftet med företaget mest handlade om att kunna lämna över det i obruten förpackning till nästa generation.

Under 1800-talet var klassamhället aktuellt och de som levde i överklassen hade en tendens att se ner på övriga samt undervärdera dem. Detta faktum är ständigt närvarande i Buddenbrook – roller som ”arma Klothilde” försäkrar detta. Dessutom driver boken med de fattigas sätt att tala samt deras intelligens. Exempel på detta är det enstaka upproret. Efter en replik från gamle konsuln Buddenbrook ger de fattiga efter och gå hem igen.

Man ska vara rik för att räknas i Buddenbrooks.

1800-talet var revolutionernas tid. Upplysningen skapade vetskap om människans värde. Franska revolutionen och den Amerikanska revolutionen förstärkte detta nyfunna människovärde, och överallt i Europa gjorde liberala borgare och även socialistiska bönder uppror och krävde bland annat att representeras i riksdagen samt ses som jämställda. Detta oerhört viktiga faktum syns dock ingenstans i boken Buddenbrooks, undantag det enstaka lite lama upprorsförsöket i staden.

Tre litterära ismer. I boken Buddenbrooks hittar man som läsare tre litterära ismer, alla tre kom på modet under 1800-talet. Ismerna jag pratar om är realism, naturalism och symbolism.

På 1800-talet övergick romantiken till realism, som senare under århundradet fördjupades i naturalism. Realism är att man försöker skildra verkligheten som den är, naturalism är mer att man försöker vara objektiv och vetenskaplig. Som en motreaktion till dessa skapades under 80- och 90-talen symbolism, som var ett sätt att pånyttföda romantiken. Symbolism går ut på att strunta i verkligheten för att i stället skriva abstrakt om känslor, tankar och drömvärldar.

Thomas Mann använder sig mest av realismen och naturalismen i sitt författarskap. Jag har redan berättat att han gärna gör nogranna efterforskningar om ämnet innan han skriver om det. Detta gör att han skildrat verkligheten på ett trovärdigt vis, och jag tycker verkligen att han lyckas med realismen och naturalismen i Buddenbrook. Realismen visar sig i de oerhört detaljerade miljöbeskrivningarna såväl som i det faktum att han skildrar borgarlivet så som det verkligen var i stället för hur det verkade eller såg ut att vara. Naturalismen är mer sällsynt men finns ändå med.

Symbolismen är inte lika förekommande i Buddenbrook, men på var ställen framträder den tydligt. Detta är när man får stiga in i en karaktärs huvud och dess flygande tankar. Jag tycker själv att det är dessa korta och utspridda avsnitt håller läsarna kvar. Utan symbolismen i Buddenbrook tror jag att det skulle vara enklare att förstå en komplicerad vetenskaplig avhandling om människokroppens anatomi.

Thomas är Thomas?

Författaren. Thomas Mann var en hårt arbetande författare som utarbetade varje text metodiskt och från en bred bas av fakta. Det var sällan han skrev på utfall av ren inspiration. Karaktärarna är ofta människor som Thomas själv under sina uppväxtår i Lubeck lärde känna. Det är ingen tillfällighet att berättelsen Buddenbrooks handlar om en gammal köpmannasläkt bosatt i Lubeck. Mann var nämligen själv en del av 1800-talets yttersta köpmannafamiljer i den gamla hansastaden.

Skillnaden mellan de två berättelserna är att i verkligheten så avslutade Thomas Manns far företaget i och med sin död, därmed behövde Mann andrig känna pressen som Thomas Buddenbrook i romanen ständigt känner av – pressen att vara ansvarig för att föra familjeföretaget vidare. Kanske skrev Thomas Mann denna bok för att spekulera och tänka sig in i hur det skulle vara att befinna sig i en sådan situation som Thomas Buddenbrook, för att beskriva den kontrafaktiska historian av hans eget liv om hans far aldrig hade avslutat familjeföretaget.






Thomas Buddenbrook = Thomas Mann?

Thomas Mann skildrar, så som baksidestexten förklarar det, ”konflikten mellan livskraftiga vardagsmänniskor och ömtåliga konstnärsnaturer”. Denna slitning finns överallt i boken, exempelvis är Gerda och sonen Hanno typiska konstnärssjälar medan gamle konsuln Jean Buddenbrook och Tony båda verkar vara starka affärsmänniskor. Mest självbiografisk tror jag Thomas Mann blir när han beskriver den självklare senatorn Thomas Buddenbrooks tankar och känslor. Denna Thomas, som genom boken alltid verkat vara en typisk och stark borgare, visar sig dölja en stark konstnärssjäl han också. Thomas Manns författarskap visar att han är skapande, hans familjs viktighet visar att han nog hade förväntningar på sig om att bli en seriös köpman. Sammanfattningsvis tror jag att Thomas Mann upplevde samma slitningar från två världar så som Thomas Buddenbrook gjör i boken. Jag tror, att Thomas i själva verket är, Thomas.


Det enda frågetecknet jag har om boken är varför berättelsen mestadels utspelar sig i mitten av 1800-talet, medan han själv föddes 1875 och boken släpptes först vid 1901. Vill man inte som författare helst skildra sin egen tid? Hans berättelse innehåller dessutom inte mycket fakta om politiken som fördes, annat än att tyskarna verkade avsky Napoleon...

Japp

Spurten!
Sista inlägget!
Nu kommer hela knorren!
Men nej, efter ex antal veckor med Buddenbrooks så har inte mycket förändrats. Boken har inte förändrat mitt liv, berört mig eller skakat mig i grunden, jag läste inte ens ut den. Vad nu detta beror på kan man ju fråga sig. Beror det på att genom att läsa en bok i ett skolarbete så förstör du den för all evig framtid? Eller beror det på att boken kanske inte riktigt var ”my piece of cake”?
Kan nog sluta mig till att det är en kombination av bägge. Skolan tenderar till att förstöra de mest underbara litterära konstverk genom att man känner det lilla tvånget hela tiden, kanske är det jag som inte riktigt växt upp? Sen kan man komma till bokens innehåll, som jag skrev i mitt första inlägg så verkar ju inte ”En familjs förfall” så särskilt spännande men till skillnad från då så tycker jag verkligen att boken är tråkig. Om jag hade haft ett helt ledigt lov att ta mig igenom boken så hade jag förmodligen haft andra åsikter.

Men då var vi vid tillfället då vi ska gå igenom boken och se vad vi tycker om den. Vad menar egentligen Mann med Buddenbrooks? Var det hanns sätt att bearbeta sin ungdomstid eller hade han bara tråkigt en regnig söndagseftermiddag? Boken har en känsla av förfall och det är kanske därför jag tröttnar. Det ständiga förfallet är något som hela tiden finns med. Det känns inte som om boken lyfts en enda gång, den är ständigt sluttande. Jag tror att Thomas Mann skulle vilja visa att det är så här det går om man inte respekterar och aktar sina medmänniskor, Klothildes enda roll i boken är att vara ful, fattig och föraktad. Jag tror att detta symboliserar den överhet familjen känner mot omvärlden. Hela tiden så märker vi hur familjen känner sig oövervinneliga och starka, till och med så arroganta att de inte märker sitt nerfall och när den lilla Hanno kommer med i bilden så blir föraktet ett faktum. Och Thomas Buddenbrooks dör av tandverk…

Temat med boken skulle man nästan kunna säga är förakt. Det arroganta sätt som många människor även idag ser på omvärlden. Och där kom vi till punkten om varför boken är viktig idag. Jag tror att idag mer än någonsin så är föraktet för medmänniskor större än någonsin. Att skratta åt de som är lite annorlunda är en del av vardagen och jag ska inte säga inte häller jag gör det men det är fortfarande ett problem. Toleransen i samhället minskar för var dag och jag tror att Buddenbrooks är en bra ögonöppnare för många. Kanske har jag påverkats av denna bok ändå..

Hej då och adjö
Gustaf Uicic Sp08J

Är detta verkligen slutet?

Det är med ett uns av vemod jag smäller ihop boken. Min trogne men dock irriterande vän är äntligen slut. Är det skönt? Ja. Men en fin klassiker finns numera med på listan över böcker jag läst.

Precis som vi visste, gick det åt helvete tillslut. Döden besökte familjen och lämnade ingen oberörd. Att det var en tand som fick Thomas Buddenbrook att trilla av pinnen är ganska idiotiskt och får mig att skratta. Döden är inte rolig. Men var det verkligen Thomas Manns mening, att avsluta familjens historia med lite humor?

Hannos död beskrivs mycket bättre med formuleringar kring sjukdomen, vilken tog pojkens liv. Vid det tillfället kände jag mig förvånad, även då man under hela hans liv anat att någonting i slutet skulle gå fel.

Man får egentligen under hela boken följa flertalet dödsfall och hur familjemedlemmarna reagerat på förlusterna. Precis som människor är olika när det gäller smak, är vi även olika hur man tacklar känslor. Tony är ett typiskt exemplar på en karaktär som reagerar väldigt offentligt med sina känslor, gråter högljutt och skriker ut sina känslor. Det är svårare för ett barn likt Hanno att reagera på samma sätt. När konsulinnan dör reagerar han ganska oförstående och tolkar det helt annorlunda. Kanske är det just då som man får se att Hanno faktist inte är så gammal och mogen som han framstår att vara. Han är bara en liten pojke med höga krav på sig själv.

Även kärlek och olika familjeförhållanden går genom boken likt en röd tråd. Påverkar familjen egentligen en person speciellt mycket? I Buddenbrooks kan man se att så är fallet. Är temat på boken kanske djup familjesorg och olycka? Eller bara strävan efter lyckan? När slutet kommer kan man tydligt se att allt gick åt skogen, som det faktiskt ganska ofta gör.

Men livet familjen skiljer sig stort mot mitt dagliga liv. Medan de häller upp en tredje kopp kaffe har jag min fjärde lektion. På något sätt får jag aldrig bukt på om de gör någonting på dagarna. Kvinnorna Buddenbrooks ägnar dagarna åt att sitta av tiden och vänta på sina män. Vilken skillnad! Vad är egentligen bäst? Det bestämmer nog den enskilda personens lathet...

Under historiens gång inser jag att man borde skrivit ett eget inlägg bara om Klothilde, denne arma unga kvinna, förtryckt under hela sin livsgång. Jag tycker synd om henne. Vad gjorde hon fel för att få förtjäna denna olycka? Dagligen får hon utstå kränkningar över sitt utseende och beteende. Hur orkar hon? Jag hade lagt mig på golvet och gett upp.

Jag ser mig familjen framför mig en sista gång, det som återstår av den. Jag hoppas att de alla tillslut accepterade situationen, samt fick ett fortsatt bra liv (ironi).
Tack för mig!

Emma Andersson

Slutet för Manns 662 sidor

Så till slut rann alla 662 sidor ut. Familjens förfall som blev ett faktum fick nu även ett slut. Ett mycket annorlunda slut. Nu har man lagt alla familjemedlemmar bakom sig. Utan att egentligen ha accepterat att Hanno inte fick en framtid eller en far som brydde sig. Thomas, grå och självisk, gav han upp livet och tog emot döden som kom emot honom. Han kunde kämpat och motat bort döden, det tror jag, men han var svag och kunde inte ta de hårda slag som livet gav honom. Men Tony hon stod stark och tog emot alla slag utan att vika sig förrän till i slutet, då det även knäckte henne.

Temat som jag har dragit ut ur boken är ett förfall, familjen eller livets misslyckanden. Hela boken är ju ett förfall men samtidigt är det alltid familjen som det fokuserar på. Och på grund av misslyckanden blir det ett förfall för familjen.

Thomas Mann skrev denna bok innehållande flera livs fall och misslyckanden. Man tycker kanske att det vore trevligt om en av dem lyckas, men inte en enda gör det. Thomas lyckas där ett tag då han blir senator, gifter sig och får en son. Men det dras snabbt en grå dimma över honom. Han visar likgiltighet mot sin son och sin fru. Tony, hon misslyckas med vad hon än gör, till och med hennes dotter gifter sig med ”fel” man. Hanno kan inte leva upp till en enda förväntning, minst sin fars.

Först när jag har ett par sidor kvar i boken känns det inte meningsfullt att läsa om personer som faller och dör. I böcker ska folk råka ut för hemska saker och må dåligt men de ska lära sig något av det. De ska bli bättre människor, utvecklas eller få ut någonting av det. Alla kan givetvis inte lyckas men det ska åtminstone finnas en tro på att lyckas. Jag tycker om annorlunda slut där huvudpersonerna kanske dör, men de ska ha lämnat efter sig något. Något som andra kan använda eller minnas, men Buddenbrook lämnar efter sig tomma hus och inte mycket saknad.

Men då de sista sidorna var avklarade blev mina tankar lite ändrade och det kändes genast lite klarare med vad jag tror att Mann vill få ut med boken. Jag tror att han vill få fram kampen om att få vara den man är – Hanno och Kai – och få älska musik eller att skriva även om man föds in i en präktig och rik familj som ägt en firma i fyra generationer. Thomas Mann själv var född i en köpmanfamilj och kanske har han själv fått ha den kampen. Han vill visa i boken att det inte hjälper att tvingas in i ett liv. Till och med när Hannos far är död frågar folk saker som ”vad ska du bli?” och ”vill du ta över din fars firma som har funnits i fyra perfekta generationer?” och pressen på Hanno som bara vill leva ett simpelt liv bland tonerna av musiken blir för mycket eftersom han är så ömtålig och själv vet att han aldrig kommer bli som sin far var klarar han inte av det.

Ett antal gånger genom boken upprepar Sesemi Weichbrodt ”bli löcklig nu mitt bårn.” trots att det aldrig sker. Inte för Tonys första äktenskap, inte för hennes andra, inte för Erikas äktenskap. Det är bara så fel och det känns som om den meningen finns där för att allt ska kännas värre. Men jag kan inte hjälpa att jag i slutet bara älskar boken av någon mycket skum anledning. Då Sesemi säger säger emot Tony. Tony säger att man ibland kan tvivla på godheten och rättvisan och i hennes fall förstår jag det. Hon som fått så mycket slag av livet men hela tiden stått upprätt utan att falla ger upp i slutet och inser att hon varit stark men hela tiden gått mot ett fall och hon ger upp då hon säger ”om det vore så” när hon talar om ett återseende med alla älskade hon förlorat. Jag älskar det sista stycket då Sesemi säger ”det är så!” och som det stod i boken står hon där som en segrarinna i den goda strid hon kämpat. Hon var övertygad och trots att det i de sista sidorna inte är mycket annat än död får man en konstig känsla av att boken slutade lyckligt. Den gör ju egentligen inte det men Sesemis starka och obrytbara tro på att det inte är slutet och att godheten segrar gör den meningsfull. Klyschigt givetvis, men underbart. Själva boken eller slutet är inte klyschig då godheten på jorden inte segrar på ett sätt som syns, i och med att döden inte känns som en seger. Men det lilla avgörande slutstycket förgyller boken på ett sätt som gör att man ser familjens misslyckanden som nödvändiga, som naturliga. Folk dör för att de inte ens orkar kämpa för att leva och det hela är så misslyckat och tragiskt att man inte riktigt vet vad man ska tro, men är det inte också så här som många liv är? Var och en i familjen bär en sådan prakt och självsäkerhet bara genom att tillhöra familjen, vilket sänks generation efter generation, att det inte känns som om de kan dö. Hanno till exempel dog då man precis hade börjat sätta sig in i karaktären och känna för honom – vilket säkert var ett knep av Thomas Mann för att det skulle bli extra sorgligt – men på något sätt är inte Hanno död. Han var resultatet av de andras misslyckanden och var dömd att falla själv. Men på något sätt finns Hannos kärlek till musiken och sin vän Kai kvar.


Den skrevs för hundra år sedan och utspelar sig för ungefär hundra fyrtio år sedan. Buddenbrooks är alltså en bok som man i första tanken ser som helt onödig för oss 2000-talare. Kanske är den onödig. Det beror på hur man tolkar boken och eftersom alla tolkar lite olika betyder givetvis den olika för oss nu. Men varför har den blivit en klassiker, ett ”måste i bokhyllan”? Om man fokuserar på personernas klädslar, beskrivningen av omgivningen, personernas handlande och samhället då är det svårt att hitta likheter med vår tid och den känns då så långt borta, som om den inte kan beröra oss. De tänkte på ett annat sätt och hade andra förväntningar av folk. Men om man ser till känslorna av att vara misslyckad, av att inte nå upp till förväntningar, att inte få gå sin egen väg och att livet kan ge en mycket hemskt, men också bra kan man genast hitta så mycket fler likheter. Deras känslor är inte olika våra bara för att de levde på en annan tid, de kände också hat, avundsjuka, glädje, tvivel på sig själva. Även om man tänker att nu förtiden är det accepterat att älska musik och att saker och ting är mer accepterat av samhället idag så finns det många normer som stoppar en från att vara den man är. Vi kan känna igen oss mer än vi tror av Thomas Manns delvis självbiografiska bok om en släkts öde.

Boken är skriven på ett sätt som både inspirerar en men också får en att inse hur dålig man själv är på att skriva. Så som Mann skriver är nästan inte mänskligt. Hur kan någon lägga ned så mycket tid och tankar bara om hur en person ser ut? Hans extrema beskrivningar om allt och alla är chockande. Att han inte tröttnar, utan kan skriva en hel bok full med så mycket. Varenda mening är sprängfull av ord som verkligen betyder något. Han skriver aldrig en ”tom” mening utan allt är rikt. Vem kan inte låta bli att beundra Thomas Mann åtminstone lite? Eller ganska mycket...

Förhoppningsvis får man inspiration av att läsa boken, förhoppningsvis får man förstående för den tiden, förhoppningsvis får man nya perspektiv på saker. Kanske blir man arg på den eller glad av den. I värsta fall passerar man den utan att beröras, men det tror jag inte att någon någonsin kommer att kunna göra. Vare sig man vill det eller inte står man där paff och undrar hur det är möjligt. Hur mycket det skrivande ordet egentligen kan åstadkomma. Det är nog mer än vi förstår.

De kom. De segrade. De föll.

Äntligen!
Det blev verkligen inte att gotta sig i de sista 130 sidorna som jag trodde, utan mer tragiskt och näst intill jobbigt att ta sig igenom dem. I slutet blev jag väldigt trött på romanen och det kändes nästan som man visste hur det skulle sluta. De väntade förfallet kom och både Thomas och Hanno Buddenbrook nådde sin slutpunkt och lämnade jordlivet. Hela tiden har det känts som att det var kvinnorna som fick stå lite i bakgrunden och titta på, men ändå var de tillslut dem som överlevde och fanns kvar när männen gick bort. Jag undrar om Thomas Mann ville säga någonting med det, eller om det bara var en tillfällighet?

Det var i och för sig två ganska oväntade dödsorsaker tycker jag. Att Thomas avled i stort sett på grund av en tand, blev så gott som skrattretande. Hela hans levnadsbana och karriär slutade väldigt hastigt. Hannos död var också plötslig och jag blev ganska snopen när jag läste det. Jag undrar varför Mann valde att även låta Hanno gå bort. Personligen tycker jag att det var ett dåligt slut på boken och det kunde inte bli mycket mer elände. Men samtidigt fanns det ingenting kvar att kämpa för i familjen, så kanske var det lämpligast att avsluta verket på det sättet.

Buddenbrooks relevans idag är ganska bred om man tänker efter. Det finns fortfarande förnäma familjer som lever i en hyfsat sträng miljö där kvinnor är hemmafruar och männen sköter arbetet och ekonomin. Givetvis är det inte som på 1800-talet, men man kan dra vissa likheter.

Att ha framgång och pengar är ännu något som nästintill alla människor strävar efter i vilken branch som helst, men det innebär inte att man blir lyckligare, vilket Thomas Mann också får fram. När familjen låg på topp, kändes de ändå inte sorgfria. Hela atmosfären omkring dem var grå och besvärad ändå. Alla de relationer som de hade till varandra uppfattade man som relativt ansträngda och det finns inte många glada stunder som framstod av kärlek eller förbindelser. De belåtna ögonblicken var när de gått bra för någon inom arbetet eller när någon utav kvinnorna lyckats gifta sig rikt. Det är ganska gräsligt egentligen.

Ett annat samband tycker jag att man finner i religionen. Kristendomen var betydande för släkten och man bad till gud om man lyckoönskade något eller någon och det framstår väldigt tydligt i texten. Som t.ex "Gud straffe mig", "gud kan inte vilja det" o.s.v. I vår tid är det inte lika vanligt att vara riktigt så formell som våra fäder var och vi kan ofta missbruka sådana ord som "herregud" och "guuud va äckligt" m.m. och det skulle vara fasansfullt i deras öron. Så det finns både likheter och skillnader.

I det hela tycker jag att budskapet är nätt och jämt en familjs förfall. Det känns som de har börjat surfa från en hög våg och sakta glidit hela vägen ner till havsbottnen. Som ett diagonalt streck har färden gått och det finns knappt några upp och ner svängar alls. Jag försöker tänka på om Thomas Mann vill få fram något mer budskap eftersom mycket av de han skriver relaterar till hans eget liv, men allt hänger i grunden på förfallet och att vägen dit är knagglig och problematisk.


Från toppen till botten.

Sammanfattningsvis tycker jag att intrigen, karaktärerna, miljön, berättartekniken och allt de andra, bidrar till att temat är "olycka" eller kanske helt enkelt "otur". Enligt Tony handlar det mer om oflyt och dåliga val av män. Medans Thomas Buddenbrook levde i olycka. Visst, han hade en vacker fru och en musikalisk son. Men man märkte av att han faktiskt var missnöjd med sitt liv. Den ständiga stressen och påtryckningarna utifrån tog kol på honom och han brydde sig inte ens när han visste att hans fru var otrogen mot honom. Det slutade inte bara i misär, för det har hela tiden i skuggan omkring dem varit de från början.

Jag är glad att jag läst hela boken och tycker att det har varit intressant, fast jag är så gott som säker på att jag aldrig hade valt ut denna boken själv i hyllan på biblioteket, men variation är alltid nyttigt. Detta är det sista inlägget och jag hoppas att Thomas Mann fick ett bättre slut på sin egna livssaga.

Även om det är en ganska tung och bitter bok, kommer jag samtidigt alltid att komma ihåg den som väldigt annorlunda och absolut gripande.

Tack och Adjö :)

Jag kan inte relatera till någon av dem, men det gör inget.

Som de sa i radiorogrammet Bokcirkeln kan det vara svårt att relatera till karaktärerna, eftersom de visar få känslor och mest bara bryr sig om pengar. Jag tycker som de, men jag tycker inte det är något problem. Istället koncentrerar jag mig på att lära mig karaktärernas relationer till varandra samt lära mig hur de tänker – det är intressant, väcker många tankar och är för mig en godtycklig ersättning över att kunna känna igen mig och leva mig in i berättelsen.

fortsättning andra uppgiften; miljö, stämning och karaktärsanalyser.

Historien utspelar sig under 1800-talets Tyskland, närmare bestämt i den sprudlande handelsstaden Lubeck. Vi följer de rikaste kretsarna med stadens viktigaste familjer. Jag uppfattar miljön som förvirrande, eftersom varenda liten detalj blir dokumenterad i boken. Miljö- och personbeskrivningarna tröttar ut och gör att texten i stort känns tråkig. Ändå håller boken sina läsare kvar. Varför? För mig beror det på fascinationen över att utforska familjemedlemmarnas relationer till varanda samt att få tillåtelse att dyka ner i vissa karaktärers huvuden. Hela historien utspelar sig i en verklighet oerhört olik denna, och det känns exklusivt att ha en sådan värld så nära till hands. Samtidens människor såg säkerligen den blankpolerade fasaden, nu får vi som läsare av denna bok tjuvtitta bakom den.

Stämningen i boken är kall, och det verkar inte finnas någon familjen Buddenbrooks. Det finns en firma Buddenbrooks, men ingen familj. Jag tror det var Ida Davidsson som sa det först. Firman står över allt, stämningen är alltid ansträngd och formell, även om det är två syskon som samtalar. Dock får man som sagt ibland dyka in i människornas tankar, och då känns stämningen genast lite mer personlig.

Raskt över till lite karaktärsanalyser. Bröderna Christian och Thomas Buddenbrooks såg jag i början som platta karaktärer, förutsägbara och det fanns inte mycket information om dem. Halvvägs genom boken har de dock tillsammans med sin syster Tony klivit upp på prispallens topp tre. Nu lär man sig många nya sidor av de tre syskonen, till på köpet kommer man in i deras komplicerade relationer till varandra.

Thomas Buddenbrooks är den nya konsuln, och han skäms oerhört över sina syskon. Tony anser han vara barnslig då hon helst ägnar sig åt sin favoritsysselsättning att klaga, och Christian framstår i hans ögon som den hemskaste person som möjligtvis går att hitta. I övrigt verkar Thomas Buddenbrooks vara en förståndig och resonlig ung man, men mot sin bror har han så starkt förutfattade meningar att han har svårt att dölja det i sitt annars så effektiva pokeransikte.

Christian Buddenbrooks är vad man i boken kallar en ”svirare”, han bryr sig långt mer om nöjen, och framförallt teater, än om arbete och allvar. Han verkar vara en ödmjuk personlighet som inte drar sig för att bjuda på sig själv för att få omgivningen att skratta. En viktig sak som Thomas finner störande i sin brors personlighet är att han aldrig tycks ta något på allvar.

Christian har sedan länge accepterat Thomas som familjens överhuvud; men detta gör bara saken värre. Det som stör Thomas mest med sin bror är nämligen att han inte kan säga emot eller stå för sina åsikter och kräva mer. Thomas kan tydligt se att det aldrig kan bli någon framgångsrik köpman av denne bror, därför är han för honom bara en svart fläck på familjetavlan.

Tony - den stereotypiska 1800-talsborgaren...

Jaha, halva boken utläst och det är hög tid för mitt andra inlägg. Det ska behandla miljö, stämning samt fördjupa karaktärsanalysen jag påbörjade i mitt förra inlägg, men eftersom jag har svårt att fatta mig kort och sluta skriva, kommer jag dela upp uppgiften i två. Jag börjar där jag slutade förra inlägget.

Konsuln har dött – men strax innan han gjorde det lärde jag mig ännu en sida av honom. När Tony och Grunlich skilde sig, insåg konsuln att hans dotter varit olycklig under hela deras äktenskap. Han visar stor ånger, och tar form av en skyddande far som räddar sig dotter undan demonerna. Denna scen är också en av de mest rörande genom boken än så länge, då man för ovanlighets skull får se lite äkta kärlek.

Arma Klothilde har inte fått någon vändning, nu bor hon ensam men är fattig och har ingen att gifta sig med. Katastofen i stort verkar långt avlägsen för familjen Buddenbrooks, men jag anar att den inträffar när som helst nu, eftersom ekonomin är på topp och allt verkar oroväckande lugnt.

En intressant sak med boken Buddenbrooks samt Thomas Manns personbeskrivningar, är att man fortfarande får nogranna beskrivningar av huvudkaraktärerna. Detta verkar i och för sig nödvändigt eftersom de åldras genom boken och det kan vara svårt att hålla koll på hur gamla de är. Exempelvis så är Christian nu runt 30-årsåldern, men jag ser honom fortfarande som den sjuåriga lilla pojken som gör komiska imitationer av sin lärare.

Antonie Buddenbrooks är fortfarande bokens huvudkaraktär, även om det kommer inslag av hennes bröder Christian och Thomas. Ett flertal gånger, säkert 5-6 gånger, står denna meningen med i boken: “Stackars Tony!”. Det är hon som går igenom varje tragedi, det är i hennes huvud vi finner de få känslorna som är de enda man kan hitta i boken. Varför lät Thomas Mann just henne gå igenom alla tragedier?


Kanske är det för att hon är den enda karaktären stark nog att klara sig obruten genom sådana situationer, kanske är det för att man ska lära känna henne som person bättre. Min gissning är dock att Thomas Mann försöker skapa debatt – rika borgare under hans samtid var oerhört svåra att knäcka, eftersom de likt Tony växt upp med tanken att de är viktigare än alla andra, och därigenom fått en styrka i sig själv som är svår att komma åt. Känslorna ligger så djupt begravna bakom fasaden att motgångar som skilsmässor och dylikt inte kommer åt en. Giftermål i stort mellan de rika på denna tid verkar vara väldigt känslolösa – man gifter sig för att ”göra ett gott parti”, det vill säja tjäna på det ekonomiskt, samt ge ett gott rykte åt familjenamnet.

Motgångarna tycker jag var ett effektivt sätt för mig att lära känna Tony, nu tycker jag att hon är en platt karaktär, det vill säga en förutsägbar sådan. När hon möter en motgång, tar hon tag i den, gråter ut i den, blir arg och frustrerad i stunden. Nästa stund är hon helt återställd, men klagar gärna högljutt ändå eftersom hon älskar uppmärksamhet och ser sig själv som universums medelpunkt. Jag hittade ett perfekt exempel i boken på hur Tony hanterar sorg, exemplet utspelar sig när konsuln precis har avlidit. Jag citerar detta stycke eftersom det jag just i denna stund jag lärde känna Antonie Buddenbrooks på riktigt:

“Den svarta klänningen gjorde hennes figur flickaktigt slank, och trots att hon kände störst smärta av alla över att konsuln, som hon under den sista tiden stått så innerligt nära, var död, trots att hon också idag två gånger brustit ut I bittra tårar vid tanken på honom, förmådde utsikten till detta lilla familjeråd, denna lilla allvarliga överläggning som hon med värdighet ämnade delta I, sätta färg på hennes vackra kinder, ge liv åt hennes blick, göra hennes rörelser glada och viktiga...”

I nästa inlägg ska jag berätta mer om karaktärerna Christian och Thomas – Tonys bröder. Där ska jag även behandla hur miljön och stämningen är halvvägs inne i boken. Detta inlägg kommer förmodligen i veckan.

Sammanhang och annat

Ja, i denna tredje del av boken så till kommer det nya unga grenar till familjen medens de gamla ramlar av. I och med konsulinnans död så ser man förfallet och sammanhållningen i familjen rasa samman ytterliggare.

Sönderfallet i familjen är något vi har fått följa genom hela boken, med en stark symbolism har vi fått se hur familjen långsamt faller samman. Den långsamt slutande väg familjen går har alltid funnits där, vi har sett den genom olika antydningar i hela boken. Ett exempel på förvarningar som Mann ger oss genom symbolik är sonen Hannos avvikande väg från familjen i övrigt, mamman Gerda föreställs alltid som något lite mörkare och avvikande från familjen och ofta får vi veta att hon är den som skall föda de kommande generationerna Buddenbrooks. Stilmässigt så kan man tydligt se att boken tillhör realismen, detta ser vi genom den objektiva, nästan vetenskapliga, vinklingen vi ser i boken. Också de långa exakta beskrivningarna gör att vi får en mycket realistisk bild av karaktärerna och miljön.

Innan talade jag om förfallet i familjen och hur detta sträcker sig över hela boken och detta kan nästan ses som den sammanhållande faktorn i boken. Förfallet skildras på ett sådant sätt att det känns som om det spelar en stor roll för Mann själv. Som många av mina vänner har skrivit så återfinns namn i boken hos Thomas Manns släktingar och konflikten mellan bröderna Thomas Buddenbrooks och Christian Buddenbrooks kan liknas med tävlan och rivaliteten mellan Thomas Mann och brodern Heinrich Mann.

Jag tror boken Buddenbrooks gav Mann en chans att bearbeta sin ungdom och uppväxt och gå vidare i livet , en slags självterapi.

Mvh
Gustaf Uicic

En ny vändning

"Dop!... Dop på Breite Strasse!" är det första jag läser när jag kommer till tredje delen av boken. Ännu en liten Johann har kommit till världen och Tony är förtjust över namnet eftersom det får henne att känna att ny och bättre tid är påväg. Själv uppfattar jag det helt och hållet tvärtom när några kapitel är lästa. Det väntade förfallet hänger som tunga moln på himlen och man känner verkligen av karaktärernas ängslan.

I baktanken funderar jag hela tiden på hur det kommer att sluta med den högklassiga familjen. Samtidigt lägger jag mer och mer märke till hur boken är kopplad till Thomas Mann själv. Han tillhörde också de fina kretsarna i Lübeck och många namn som Thomas, Clara, Erika och så vidare, var även personer som fanns i hans eget liv.

Jag läser vidare om Manns barndom och uppväxt och får nästan känslan av att romanen är en självbiografi, men förstår ganska snabbt att det inte riktigt är så. Boken utspelar sig under tidigt och mitten av 1800-talet och Thomas Mann föddes 1875. Däremot tror jag att han speglar sig i både karaktärerna och miljön runt omkring dem med sina egna erfarenheter. Thomas Buddenbrooks son Johann, eller Hanno som han kallas, fann liksom författaren själv sin skoltid väldigt meningslös och istället växte andra intressen fram. Thomas Mann hade också en bror som han inte alltid kom överens med och de hade ett relativt anstängt förhållande. Det här och många liknande punkter tyder på att han har använt sig av egna upplevelser och dragit nytta av sin kunnighet.

En annan sak som man lägger märke till är hur verklighetsbetonad romanen är. Mann skriver detaljerat och lämnar ingenting utanför. Att skildra omvärlden på detta viset hör just till den litterära epoken realismen som var aktuell de åren som Buddenbrooks utspelar sig på. Naturalismen var en annan epok som beskrivs vara mer radikal form av realismen. Jag märker dock inte lika mycket av denna epoken, men han har fått med den. Till exempel när han lite smygande berättar om samhällets skuggsida och otillfredsställande tillstånd som dyker upp emellanåt.

Den tredje epoken symbolismen vill jag också nämna. De var nu man skulle börja läsa mellan raderna som det heter. Man skulle få nysta upp mycket av informationen själv och försöka lista ut vad det var som pågick. Det finns inslag av detta också, men jag tycker att man får reda på det mesta fort och den är inte speciellt gåtfull eller tvivelaktig.

Jag måste säga att det ska bli spännande och se hur allting slutar nu när man bara har sista delen kvar av boken. Kärleken, framgången och tillsist förfallet. Jag hoppas framförallt att Thomas Buddenbrook kommer sluta att vara så fruktansvärt kall mot sin son. Jag mår riktigt dåligt när jag kommer till de delar i boken då han trycker ner på honom och ser Hanno som odudlig. I och för sig märker jag samtidigt att senatorn själv inte mår speciellt bra. Han verkar vara rätt så vilsen och känner av att släkten är och kommer inte bli densamma någonsin igen. Han försöker hålla humöret uppe, men det kommer tillfällen då han lägger ut osäkerhet och ilska på sina medmänniskor. Särskilt på Hanno och Christian. Detta citatet är ett bra exempel på hans handlingssätt:

"När senatorn steg in i det halvmörka sovrummet var hans min munter och hans hållning energisk. Han var så van att dölja trötthet och bekymmer bakom ett uttryck av överlägsen säkerhet att denna mask nästan av sig självt, som reslutat av en mycket kort viljeakt, hade lagt sig över hans ansikte när han öppnade dörren."

Nu lägger jag boken ifrån mig och jag måste erkänna att jag tycker det ska bli skönt att snart vara klar med romanen. Ibland kan de långa och ingående beskrivningarna bara virvla runt i huvudet och jag blir bara förvirrad. Men även om boken är rörig, så tycker jag om den. Det ska bli skönt att ha hela lovet på sig att faktiskt gotta sig i de sista 130 sidorna i lugn och ro och till sist få veta hur det kommer att gå för den förnäma famijen Buddenbrook.

Förfallet är nära...

Nu när man har läst mer än halva boken börjar man på riktigt kunna sätta ihop pusselbitarna och se förfallet. Alla dessa smådetaljer som förlorade pengar, misslyckade äktenskap, slösaktiga bröder, döda mammor och annorlunda söner bygger tillsammans upp något som kommer att bryta ned en mycket viktig, rik familj till ett förfallet, sönderrivet och sorgset pack som inte kan hantera världen.

Som Helena Henshen sa i P1s bokcirkel så har boken blivit mer beskrivande av känslor. Inte lika mycket utseende på karaktärerna utan mer hur personerna tänker och tycker vilket blir mer och mer viktigt. På grund av fallet som blir allt mer enormt blir det nödvändigt att tänka efter varje steg man tar för det kan bära iväg på en farlig väg...

Så vad fick denne Thomas Mann att skriva om en familjs förfall som inte verkar ha så mycket chans att få ett lyckligt slut? Realistiskt förstås för vem får i verkligheten ett lyckligt slut? Drömslutet tillhör sagorna.

Thomas Mann föddes år 1875 och tillhör en köpmansläkt från Lübeck. Han skrev boken Buddenbrooks 1901 och hade då ännu inte smakat på världskrigens elände. Men elände finns det gott om i hans böcker. Han skildrar i boken en rik köpmansläkts förfall från Lübeck som mycket liknar hans egna erfarenheter och man märker det när så extremt ingående ska beskriva varenda händelse inom firman som man ändå inte förstår särskilt mycket av. Han måste vara erfaren om hur det var att leva runt den tiden för när man läser boken känner man att det inte är någon nutidsmänniska som fått reda på information om den tiden utan någon som känner tiden.

Boken utspelar sig för det mesta i kring 1850 och framåt vilket är tidigare än Mann själv föddes. Men de moraliska värderingarna och de sociala förhållandena kanske är likvärdiga. Men det går emot ändrade och försämrade tider och familjen Buddenbrooks märker av detta. Jag antar att även familjen Mann kände av dessa tider. Dels för att många kallar Buddenbrooks för en delvis självbiografi och därför att han vet så mycket om ämnet. Han skriver om det på ett sätt som bara en som har varit med om det kan göra.

Thomas Mann med sina miljarder miljöbeskrivningar är väldigt realistisk. Det poppar inte direkt upp troll och älvor utan saker flyter på som det antagligen skulle gjort i verkligheten på den tiden. Hans berättande och skrivande präglas av realism, vilket är naturligt eftersom hans berättelse mycket utgår ifrån hans egna erfarenheter. Han skriver ofta händelseförloppet precis som det är utan bilder och symboler – ingen symbolism – men man måste läsa mellan raderna för att förstå hur personerna verkligen känner. Många har skal som man måste kämpa för att ta sig igenom. Naturalismen kan jag också hitta i hans verk då hans miljöbeskrivningar är ingående och många.

Kan jag kanske se en glimt av 1800-talsrealism? Jo, I Buddenbrooks avbildas verkligheten som den är och inte som vi önskar att den vore. Jag tror att det är lätt att sväva bort från det som verkligen är – känner jag igen i mitt skrivande – men Thomas Mann, han visar verkligheten. Alla kan inte få sitt sagoslut, speciellt inte i verkligheten (vi vet såklart inte hur den slutar än med det ser onekligen mörkt ut – en familjs förfall låter knappast ”levde lyckliga i alla dagar”). Varför skrev Thomas så? Kanske fick Thomas Mann inte sitt lyckliga slut...

Vem överlever?

1901 – året då allt hände?

August Strindberg gifter sig för tredje gången, man kan för första gången skicka en radiosignal över Atlanten och man börjar ge ut Nobelpriset den 10 december.

Inte ett mycket betydelsefullt år för världen, men nog för Thomas Mann.

Men allt inträffade verkligen inte 1901. Det som hände var att boken Buddenbrooks såg ljusets dagar. Varför skriver då Mann likt han levde ett sekel tidigare?

Vi har alla någon gång önskat att vi vore en del av en annan tid. Kanske var det just det som Mann nappade på, att få en illusion av att leva en annan tid. Thomas Mann var fascinerad av allmänmänskliga samt världspolitiska händelser. Han vill skriva om det verkliga livet, så som han såg det. På det sättet kan man tydligt se hur han blivit influerad av realismen. Man kan se att han tycker att det är viktigt att beskriva både personer, miljö och händelser som om de faktist existerade på riktigt.

På något sätt känns det som om Thomas Mann upplevde mycket olika saker i sitt liv. Kärlek, att fly från kriget. Karriär men ändå familjefar. Nobelpristagare. Den extrema tävlan, vilken faktist ständigt pågick mellan Thomas Mann och hans bror Heinrich Mann, som även han var författare.

Det lite smått ironiska skrivsättet är någonting med Thomas Mann som jag personligen uppskattar. Den fina gränsen, att kunna skriva om ett sådant allvarligt fall likt en familjs förfall, men ändå kunna hålla huvudet över vattenytan.

Ändå är det ganska tydligt att Mann drar paralleller till sitt eget liv i historien. Många av de namn vilka förekommer i texten är snarlika med de som hans egen familj hade. Han är själv uppvuxen i en köpmannafamilj, dock med en familjefar utan lika extrema önskningar att hans barn ska ta över firman. Thomas Manns far valde nämligen att vid sin död, sälja firman och låta familjen leva vidare på räntorna. Stor skillnad.

Död, död och åter död. Vi kan nog alla hålla med om att den tredje delen av boken inte riktigt fått oss att skratta. Konsulinnans död beskrivs på ett sätt vilket påverkar alla. Ändå är det precis som Bokcirkeln tog fram, att Hannos besök vid den döda farmodern som påverkade mig mest. Sättet han såg och beskrev sin farmors bleka kropp, tanken ”det där var en främmande vaxdocka, och det låg något fasansfullt i att upphöja och fira den på detta vis”, fick mig att må dåligt. Borde man kanske ifrågasätta vad egentligen en människa är?

Är det en kropp? En levande varelse? En själ? En Thomas Mann?

/Emma Andersson

Första intrycket av Buddenbrooks

Hallå ärade Thomas Mann-fans. Jag heter Frida Krantz, ny medlem i denna grupp. Anledningen till att ni inte hört från mig förut, är för att jag för några veckor sedan genomgick operation. Men nu är jag här. Hyfsat återställd och med ett rykande färskt första inlägg om Buddenbrooks. Det handlar om de första 170 sidorna, och främst ska jag behandla första intryck, karaktärsanalyser samt berättarperspektivet.


Förnäma Familjen Buddenbrooks. Foto från filmatiseringen från 2008.

Mitt första intryck av Manns mästerverk var, att här har vi en riktig utmaning. Över 600 sidor, detta skrivet på 1800-talet. Ett helt annat språk än det man är van vid, med en hel del ord och formuleringar man bara kan gissa sig till innebörden. Bokens inledning fann jag extra förvirrande - man slängdes in i en trevlig liten familjesituation, men innan man lärt sig vem som är vem ska denna välbärgade lilla familj ha en stor inflyttningsfest. Karaktär efter karaktär introduceras och allt blir ett enda virrvarr av personbeskrivningar. Det tar ett tag innan jag ens har koll på den närmaste familjen, och 50 sidor in i boken undrar jag vem Thomas i boken är. Tonys bror så klart, säger nån. Jaha.

Thomas Manns personbeskrivningar är verkligen något extra. Hårfärg, kroppsbyggnad och utseende får man gissa sig till, personens handrörelser och talfel däremot tycks Mann tycka vara väsentligt. I början beskrevs alla karaktärer som snälla, ödmjuka, blygsamma och ädla – det var då jag började ana att Mann ville måla upp en falsk bild för oss. Detta visar att berättarperspektivet förvisso är allvetande, men inte ger oss all information. Thomas Mann har full kontroll över vad som händer – och kanske är det just därför man vill läsa vidare.

Över till karaktärerna. Jag vill börja med att beskriva en karaktär jag tycker har växt allt eftersom man lärt sig nya saker om honom. Johann ”Jean” Buddenbrooks är den äldre konsulns son som tar över affärerna när den gamle dör. Jämfört med sin far verkar han vara en förutsägbar, menlös och platt karaktär som nämns genom boken men inte ger något särskilt intryck.

Karaktären förändras dock när han berättar för sin dotter Tony om den symboliska kedjan de alla i familjen är en del av. Man måste vara stark, förklarar han, och Tony känner sig viktig. Kanske är han en kraftfull och förståndig ledare av företaget ändå? Med båda fötterna fastlimmade vid jordytan är han efter detta för mig en stadig men kall karaktär, som grundar alla sina beslut på ekonomin, företagets bästa samt familjens rykte.

Boken Buddenbrooks handlar om en familjs förfall – det står tydligt på bokens baksidetext. Det ska bli intressant att se hur den alltid stabile konsuln Johann Buddenbrooks ska ta itu med dessa motgångar.

Över till den absoluta protagonisten för i alla fall första delen, nämligen den sköna Antonie Buddenbrooks, konsulns bortskämda och upproriska dotter. Oftast kallas hon för Tony, och när hon var ung var hon en bortskämd liten dam som alltid ville gnida i andras ansikten att hon var bättre än dem. Tony är den enda av karaktärerna som jag fått medlidande för och kunnat identifiera mig med. När hon gick igenom sin första livskris, att tvingas gifta sig med Grunlich, fick man följa hennes tankegångar och tyckte synd om henne. Men när hon några sidor senare accepterat faktum och lagt allt bakom sig ser man att hon i själva verket är en lika kall person som resten av familjen Buddenbrooks.

Klothilde är ingen huvudperson, snarare tvärt om – men jag tycker ändå hon är en intressant karaktär som tål att diskuteras. Hon är en fattig, mager kusin till familjen som bor i huset men ändå bara nämns i texten när hon äter(ofta massiva mängder) eller när hon inte nämns. Det vill säga som för att markera att tjänstefolket var mindre värt. Exempel på detta bidrar Grunlich med, som i början fjäskade för alla i familjen Buddenbrooks förutom Klothilde, som han knappt märkte av.

Jag tycker det ska bli intressant att se om hon kan bli en större karaktär längre fram när det omtalade förfallet drabbar familjen Buddenbrooks. Kanske blir hon då jämlik med familjen, och behandlad därefter. Förvisso beskrivs Klothilde redan nu som en nöjd person, men personligen tycker jag att hon är en ganska patetisk varelse som förtjänar att börja leva på riktigt.

Sammanfattningsvis, Buddenbrooks är en bok jag gärna och lätt fastnar i. Kanske är det en bra sak, eftersom jag snarast möjligt ska ha ytterligare 170 sidor lästa och därmed återkomma med ett andra inlägg. Det intressanta just nu är att invänta det stundande förfallet av den mäktiga familjen Buddenbrooks – hur förändras dess medlemmar av en sådan katastrof? Vilka är svaga när det krisar – och vilka står starka kvar och kämpar? Jag väntar med spänning och läser villigt vidare.

Ytterligare en söndag med Buddenbrooks...

…Och familjen vandrar långsam den vindlande, nedåtstigande vägen mot under gång. Boken tar vändning efter vändning och jag har nästa kommit in i en vardaglig rytm i läsandet. Det maler på och man kommer in i det hyfsat vardagliga livet hos familjen Buddenbrooks, man flyter in i boken och följer karaktärerna ur deras synvinkel. Den enda skillnaden mellan läsare och karaktär Mann ger är den ständigt överhängde slöja av domedag som genomsyrar varje ord. Stämningen i boken är minst sagt mörk, även om den tillsynes kan var glad och trevlig. Det finns hela tiden det kommande löftet om undergång i varje nytt kapitel. Ett exempel är Christians lättja gällande arbetet, till början så tycker han arbetet är underbart och han flyter med den dagliga strömmen och allt verkar bra men endå så hänger ett orosmoln över den kommande sviraren och får man inte sina föraningar bekräftade, jo Christian lämnar nästan arbetet helt för att ägna dagarna till skämt och spel.

Ett annat intressant inslag är osämjan mellan de två väldigt olika bröderna, bråken varslar också de om något förekommande ont. Som jag skrev så är bröderna varandras motsatser. Christian är den obotlige sviraren och Thomas den stabile, arbetsamme och gode mannen. Thomas gör allt för att firman skall gå ihop ,liksom sin far, men tillskillnad från denne så vågar Thomas satsa mer och de köpmännen på börsen uttalar sig:
”Den unge Buddenbrooks vill känna pengar.”
Thomas får vi följa allt mer under denna del av boken. Hanns giftermål och hanns kämpande för att hålla ihop firman. Han är en man som inte tål lathet och detta är en av de grejerna som leder till osämjeskapet med brodern. Just detta sätt som Thomas Mann skapar den svarta slöjan är mycket skickligt.

Något annat som utgör ett kännetäcken för Manns författarskap, något vi också ser mycket tydligt i boken Döden i Venedig, Är de långa målande miljö- och Perssonbeskrivningarna. Miljöbeskrivningarna i Buddenbrooks är underbara. De förädlar stämningen och ger boken en fyllighet som är svår att uppnå, när beskrivningarna uppnår hela sidor då kan i alla fall jag sätta mig tillbaka och bara låtas föras i boken ström. Många skulle nog klaga på att detta hämmar den egna bilden av miljön men jag påstår det motsatta, desto mer pusselbitar desto större pussel, i och med de många detaljerna i miljöbeskrivningarna så kan man bygga upp den på ett helt annat plan, man får verkligen en hel värld i huvudet.

Buddenbrooks är mycket intressant, detta är läsning som ger nöje.

Mvh
Gustaf Uicic
yterligare

Helgens äventyr - bakåt i tiden

FAMILJEN BUDDENBROOKS

Vad är det egentligen som händer?

Frågan är inte om boken har blivit bättre. Frågan är om mina åsikter kring verket har ändrats.

Det har de. Men inte drastiskt.

När jag i denna aftontimma sätter mig med boken i famnen känner jag ett lugn sprida sig i kroppen.. Nej. Inte riktigt. Men jag tycker ändå att bokens handling börjar ta fart. Som Lisa Björnalm skrev tidigare har handlingen fått en ganska stark inriktning mot äktenskapliga relationer. Det var någonting vilket man prioriterande högt på denna tiden, någonting man behövde ta del av för att kunna försörja sig. Stor skillnad mot i dag, där man mer ser äktenskapet som ett sätt att visa sin kärlek på.

Tony är i alla fall frånskild i ett par år, ett par år då hon säkert såg sig själv som en ovärdig människa. Ensamstående på den tiden var ingen höjdare, speciellt inte för en osjälvförsörjande kvinna. Någonting jag reagerar på är Antonies förhållande till sin dotter. På något sätt känns det inte som om hon bryr sig speciellt mycket av sin avkomma i huvudtaget. Hon är mer som ett litet husdjur vilken följer henne vart hon än vill fara.
Jag tror att Tonys lycka över brodern Thomas äktenskap med stor sannolikhet var ett slags sätt att sluta fokusera på sina egna problem. Såklart att hon kände olycka i sin egen skilsmässa och att inreda, fokusera på de nygiftas bostad, fick henne på andra tankar.

Kanske var det även sorgen som fick Antoine att gifta om sig så hastigt och lustigt men en fåntratt, Permander. Jag kan säga att den mannen får mig att må psykiskt dåligt. Han verkar fruktansvärt irriterande. Inte bara sättet han talar på, utan även faktumet att han var otrogen mot kvinnan som vi alla trodde han satte högt värde på. Dock kan jag påstå mig att jag fick ett gott skratt över utbristandet vilket avslutade Antoine Buddenbrooks andra äktenskap: "Dra åt fanders, jävvla subba!"

Det känns som om känslorna i Buddenbrook ändras drastiskt då konsuln dör. Men ändå kan man likna stämningen vid en berg-och-dalbana, där man ena dagen gråter av sorg och nästa är så lycklig att man nästan spricker. Det gör mig lite yr i huvudet, jag kan inte riktigt sätta fingret på hur familjen egentligen mår. Även om familjen värdesätter varandra högt, är inte relationerna mellan familjemedlemmarna ganska ytliga?

Huset Buddenbrook verkar vara ett typiskt 1800-talsboende. Välbärgat, såklart, säkert med stil och klass. När Thomas Mann beskriver de stilla rummen känns det som om familjen inte rör sig mycket. Kvinnorna sitter mest i sofforna och väntar av tiden. Men ändå känns det trevligt.

Jag har personligen kommit till den delen av historien där man är en del av familjen. Jag sitter där i soffan, låter en cigarill sakta vandra från ena mungipan till den andra.

Nu är frågan vad nästa ämne i boken kommer att bli, äktenskapsdelen har nog passerat för den här gången. Kanske ett baby-boom är på ingång?

/Emma Andersson

Ytterligare 175 sidor lästa

Thomas Manns frustrerande långa och unika beskrivningar fortsätter och halva boken är nu läst. Man har äntligen fått lite mer kläm på boken och det är inte längre en pina att ta upp romanen och börja läsa. Buddenbrooks håller på att bli riktigt medryckande.


Det var efter Tonys skilsmässa med Grünlich och konsuln Johann Buddenbrooks bortgång som allt började gå utför i familjen. Kanske är det just den dystra stämningen som gör att boken blir intressantare. På något sätt är man mer engagerad i verket när det dyker upp problem och kontroverser. Karaktärerna blir lite risigare och det är oftast nu man kan gå in djupare i de olika personligheterna.

Den nedstämda tiden efter de olika händelserna påverkar alla i familjen Buddenbrooks. Som Lisa berättar klär sig konsulninnan och Tony i svart efter konsulns död och Tony är den karaktäreren som jag finner mest påverkad. Efter bankrutten och den påföljande skilsmässan med Grünlich hjälpte hennes pappa henne väldigt mycket och de fick på så vis en mycket bättre relation än vad de hade i början av boken. Samtidigt som saknaden är stor efter honom, känner sig Tony som en skamfläck i familjen. Släkten Buddenbrooks ska vara perfekt och att skilja sig var något man aboslut inte gjorde. Hennes klagomål forsar fram emellanåt hela tiden, men hon rycker faktiskt upp sig när hennes bror Thomas finner kärleken med Gerda, som är en gammal vän till Tony. Även hennes yngre syster Clara förlovar sig med pastor Sievert Tiburtius och de båda trolovningarna höjer stämningen en aning i familjen.

En konflikt som jag tyckte var väldigt fängslande att läsa var Thomas attityd mot hans yngre bror. Enligt Thomas var det inte Tony som var skamfläcken i släkten, det var Christian. Han tyckte han betedde sig löjligt och gjorde sig hela tiden lustig för att vara umgängets mittpunkt. Hans intressen för teater och resor gjorde honom inte heller till en värdig och respektabel man. Thomas helt enkelt skämdes över honom och förstod inte alls hur folk kunde fatta honom som underhållande. Jag hittade en ganska långt men bra citat från boken, som gör att man verkligen förstår Thomas ogillande för brodern.

"Thomas hade läst en bok, ett historiskt verk som gjort starkt intryck på honom och som han prisade i livliga ordalag. Den osjälvständige Christian, som aldrig skulle ha hittat boken på egen hand men var mottaglig för intryck och öppen för varje påverkan, läste den nu han också, på detta vis förberedd och predisponerad, fann den alldeles underbar, gav så ingående som möjligt uttryck för sina känslor... och efter det var boken död för Thomas. Han talade om den med likgiltighet och kyla. Han låtsades som om han knappt hade läst den. Han överlät åt sin bror att beundra den ensam..."

Thomas får i vilket fall sin vilja igenom när ett långt gräl bryter ut strax efter detta uttalandet. Christian reser till Hamburg för att istället bli delägare för en annan affärsrörelse och lämnar sällskapslivet på klubben där han skulle bli mycket saknad.

Stämningen i boken är nu ganska munter och miljön runt omkring karaktärerna känns trygg och lugn. Till och med Tonys skamfläck håller på att tvättas bort när en ny man dyker upp i hennes liv. En man hon träffat i München och som nu hade rest till Buddenbrooks-huset för att fråga efter hennes hand. Herr Permaneder, faller inte alls Tony i smaken utseendemässigt och hon skäms lite över hans "bonniga" sätt att prata och uttrycka sig. Men under ett samtal med hushållerskan Ida Jungmann, kvällen innan hon ska tacka ja, säger hon "det skall ju ändå bli så", och hon gifter sig för andra gången.

Men det dröjer inte länge innan hennes äktenskap hamnar i katastrof ännu en gång. En kväll upptäcker hon sin make otrogen med deras kokerska och Tony flyr ifrån München med dottern Erika, hem igen. Gråtandes berättar hon den vidriga händelsen för konsulninnan och Thomas, men herr Permaneders sista ord till henne vägrar hon berätta. Men Thomas försöker ändå övertala henne att glömma det som hänt. Jag själv blev riktigt förbannad när jag läste detta stycket! Han ber henne gå tillbaka till en motbjudande gammal gubbe, som nu till och med inte kunnat hålla sina händer i styr, bara för familjens rykte inte ska påverkas. Det var faktiskt första gången som boken fick mig att byta humör helt och hållet, vilket är väldigt positivt och uppmanar mig till att fortsätta läsa.

I alla fall så avslutades Tony Buddenbrooks andra äktenskap efter ett långt och vasst tal med Thomas. Hon berättade till och med senare vad det var herr Permaneder hade skrikit natten hon åkte. Att det var ordet "subba" fick mig att skratta till lite. Tänk vad ordens betydelse har förändrats sen dess. Om någon hade kallat mig eller någon annan subba idag, hade man knappt brytt sig eftersom fula ord är en del av vår vardag. Ganska otäck tanke enligt mig.

2:a delen av Buddenbrooks

Tony och Morten från tv-serien Buddenbrooks

Andra inlägget i denna tjocka bok vi tilldelats ska röra lite andra områden - stämning och miljö - och fördjupningar i karaktärerna.

Om jag börjar med stämningen i boken måste jag säga att den verkligen är varierande. I början är det svårt att placera den men när man lärt känna karaktärerna mer personligt bli det lättare. När konsul Buddenbrook dör är det som en svart dimma dras över Buddenbrooks hus. Konsulinnan och Tony klär sig i svart och sörjer, men när Christian är närvarande och berättar om sina resor – som tyvärr inte blir uppskattade – blir stämningen i alla fall lättsam och glad. Roliga och glada ord används. Stämningen stiger bara när Thomas gifter sig med Gerda och Tony är överlycklig för hans skull. Konsulinnan är också glad men det är som om hon har passerat en fasen i livet där man är lycklig för det känns aldrig som hon verkligen är glad.

Jag tänkte lite på karaktärernas relationer till varandra. Christian som är en fri, rolig och pratsam man som intresserar sig för teater får ingen glädje tillbaka. När han berättar om sin tid i London och om människorna han träffade får han som svar av sin mamma: ”Det där intresserar oss absolut inte”. Inte heller hans bror, Thomas uppskattar hans passion till teater. Hans bror tycker att han kommer från en för bra familj för att finna nöje i simpla saker som teater eller musik. Tony, systern tycket bara att han är konstig, men Thomas tycker att han är självisk och dum. Att han inte är vuxen och han liknar Christians beteende ”som när någon har feber och yrar”. Thomas tror att han är så duktig och perfekt och att han vet precis hur livet ska hanteras och hävdar att Christian kommer förgå om han fortsätter på det okunniga sätt han håller på med. Trots att Christian inte beter sig som man borde vågar han gå sin egen väg utan att känna att han måste göra som sin far och bror. Thomas däremot, han är feg. Men Tony och Thomas verkar lära känna varandra bättre och eftersom han gifter sig med Gerda, Tonys kompis, blir Tony glad och pratar med sin bror hela tiden och vill hjälpa till.

Ju mer tiden går desto mer föraktar Thomas Christian. Han retar sig på honom, på alla sätt. Han avskyr att Christian skämtar om yrket och säger: ”Du gör dig löjlig med dina kärleksaffärer, dina harlekinsupptåg, dina sjukdomar”. Jag undrar om Christian kommer att påverkas av sin bror, glädjedödaren. ”Du som inte ens har en aning om vad arbete är, du som fyller ut ditt liv genom att med teater och frestande och narrstreck skaffa dig en rad känslor och förnimmelser och tillstånd som du kan sysselsätta dig med, som du kan iaktta och vårda, som du kan babbla om utan att skämmas...” säger Thomas till Christian. Varför ska Tom säga till vad som är rätt och fel i Christians liv? Han kallar Christian för en missbildning, en sjuk fläck på deras familjs kropp. Jag hoppas att Christian struntar i honom och gör som han själv vill. Men äldsta brodern har alltid respekt…

Just som Tony kommit närmare sin pappa dör han. Han lämnar efter sig en sorgsen familj till en början. Men som blir lyckligare. Tony som under de tio år som gått sedan Grünlich inte varit helt lycklig och glad mår bättre när hon träffar Herr Permaneder. Vid tillfället innan Tony och herr Permaneder gifter sig står det om Tony: ”...det verkade vara slut med hennes invärtes tvekan och vacklan, ty hennes min, medan hon under samtal med gästen långsamt knäppte knapparna på sina lätta handskar, var lugn, säker, nästan högtidlig... Hon hade återfunnit den stämning som hon kände så väl från forna tider.” Här tänker jag att kanske kan hon nu få förbli lycklig. Men Tony verkar vara dömd att misslyckas. Äktenskapet med herr Permaneder får även det sitt slut.

Miljön i boken är extremt beskrivande. Varenda möbel och varenda vind får en detaljrik beskrivning och Thomas Mann måste ha ägnat flera år till att bara lära sig ord för inte nog med att han beskriver allt så ingående, allt han beskriver hittar han olika ord för. Med ordvariationen blir det mer levande men på något sätt kan jag inte känna mig omgiven av det han beskriver. Det känns alltid som om jag tittar ned på personerna och miljön ovanifrån, som en åskådare. I en bra bok ska man känna vinden som beskrivs, inte se den. Jag försöker komma in i beskrivningarna och bli en del av dem, men Thomas Mann lyckas faktiskt inte få mig att göra det...

Buddenbrooks, Del 1

När det först började talas om att läsa Buddenbrooks, en roman på 600(!) sidor, i svenska B kan jag tala om för er kära vänner att skepsismen låg tät som molnen under ett åskväder i klassen SP08J. Som den läsvana (och smått pretentiösa) människa jag är tänkte jag:
”Nobelpristagare i litteratur skriver tung, tysk, 600 sidig roman om en familjs förfall. Låter toppen.”
Ärligt talat så kan jag inte säga att familjedramatik är något som drar till sig mina ögon i bokhyllorna men Mann-snubben har ju endå fått Nobelpris. Så med hörlurarna i öronen och någon förfärlig hårdrock på högsta volym satte jag mig i de röda, lätt välvda sofforna i Bäckängs cafeteria och påbörjade den läsning som skulle följa mig överallt de närmaste månaderna.

Ja, första kapitlet, ett virrvarr av namn och franska uttryck. Andra kapitlet, ja det artar sig. Tredje kapitlet, jag är fast. Helt ärligt trodde jag att boken skulle vara något utav det tråkigaste jag läst, ur handlings perspektiv, när jag öppnade den men se så fel jag hade. I boken dras man in en värld på väg mot vårat idag så kallade moderna samhälle och det samhälle där hudfärg och kön kan döma en man eller kvinnas öde. I Boken får vi träffa på hela familjen Buddenbrooks, en köpmannafamilj som efter två generationer växt sig rik och mäktig. Vi dras direkt in i handlingen i det nyinköpta huset under invigningsfesten och får träffa ett stort antal människor men det är speciellt två som Mann beskriver ur sitt tredje persons perspektiv.

Konsuln Johann Buddenbrook d.y. och dennes dotter Antonie, även kallad Tony, är de karaktärer vi får följa mest i den första delen av boken. Konsuln är en man som lever för att försörja sin familj, ta vara på sin heder och hedra gud. Han brinner för familjeföretaget som han driver tillsammans med sonen Thomas efter faderns död. Han är den som tydligast ser de tecken på företagets snabbt annalkande undergång. Motsatt till denna rediga karl är dennes dotter Tony. Hon framställs som en förståndig och vacker ung kvinna men också som en uppblåst, bortskämd unge som inte drar sig för att se andra lida för sitt eget nöje eller trevnad. Dessa två runda karaktärer är de som huvudsakligen har uppmärksamheten i de första delarna av boken, självklart då flankerade av makar och bröder.

Som mina kamrater har skrivit här i bloggen i tidigare inlägg så är Mann något förälskad i miljö- och personbeskrivningar, inte en detalj under den allseende berättaren han låter oss se varenda scen med mikroskåp. Han hoppar också flitigt runt bland karaktärernas huvuden för att ge oss en bild som är korrekt. I och med Tredje persons beskrivningen så kan man verkligen få en bred bild utav karaktärerna och de vida målande miljöbeskrivningarna gör att landskapen målas upp i huvudet på läsaren.

Efter ca. 170 sidor är boken mer spännande som någonsin och jag ser fram i mot de kommande sidorna.

På återseende
MvH
Gustaf Uicic

Thomas Mann

Det första intrycket jag får av boken är ett mycket förvirrat intryck. Personer hit och dit. Oklokt av Thomas Mann att börja boken med en fest som är ett enda virrvarr av personer. Jag håller med emma att man knappast kan andas. Man får läsa långsamt och skriva ned all personer för att över huvudtaget få veta vilka som är huvudpersonerna. Förvirrande är också att personerna nämns ibland med deras efternamn, ibland med deras förnamn och ibland med en förkortning eller smeknamn av namnet. Det framgår visserligen efter ett tag, men i början då man ändå är tillräckligt förvirrad av alla höga herrar och fina damer blir det inte lättare att hålla reda på folk med flera olika namn.

Men lyckligtvis växer boken och när man kommit under fund med vem som är vem kan man börja fokusera på handlingen och inser då att den inte alls är dålig. Den är till och med bra och än så länge har den bara blivit bättre och bättre. Om det fortsätter så, finns bara goda förhoppningar.

Thomas Mann använder sig av invecklade och detaljrika beskrivningar om allt som händer och om alla som passerar. Dessa ibland irrelevanta beskrivningar påminner mig om en annan författare som i och för sig är snäppet extremare. Tolkien beskriver de mest onödiga saker man kan få reda på i en bok. Mycket beskrivningar gör en text levande men den dör strax efter om man går för långt. Skillnaden mellan dessa författare är att Thomas Mann är en väldigt bra och lärd författare. Han vet vad han gör och han får läsaren att fortsätta läsa med entusiasm. Tolkien däremot faller eftersom han har så mycket tankar och berättelser som han vill få ut men som han inte kan på ett intressant sätt.

Thomas Mann skriver i tredje person, vilket gör att man kan få små inblickar i allas liv. Problemet är bara att det blir opersonligt i vissa fall och känslorna får man verkligen leta efter mellan raderna.

Personerna man får följa mest är konsuln Buddenbrook och Tony. Den intressantaste att följa är helt klart Tony. Hon, den förnäma, lydiga och vackra dottern som väljer bort kärleken framför att göra sin familj nöjd, vilket jag inte kan förstå. Kanske skulle man förstå det om man levde på den tiden. Men att välja att leva resten av livet med en man som hon irriterar sig på med hans guldgula polisonger bara för att han är köpman och har fjäskat för hennes föräldrar istället för en lite mindre betydelsefull man som hon tycker om kan jag knappast förstå vilken tid det än är. Men Tony utvecklas från att vara en ung, okunnig sparv – som hennes föräldrar uttrycker det – till en mogen ung kvinna som kan ta beslut. Jag tror att det är unge Swarzkopfs förtjänst. Hon utvecklades mycket under tiden då hon var hos honom och insåg mycket. Jag tror att hon kommer att utvecklas mycket sedan.

Konsuln däremot är och kommer säkert att förbli lika förnäm hela tiden. Han manar på sin dotter att gifta sig med den lämpliga mannen och de är säkert stolta över Thomas som det går så bra för, men det känns som om han verkligen bara bryr sig om sig själv i början. Jag undrar om det var så på den tiden då allt handlade om att gifta sig med de inom samma samhällskretsar och ekonomiska kretsar. Familjen Buddenbrook är så instängda och självgoda att de missar mycket viktigt i livet. Men när Konsuln inser att det var fel att gifta bort Tony med Grünlich inser man att han har brytt sig om henne hela tiden. Han ville bara att hon skulle vara lycklig och han erkänner att han har misslyckats. Konsulinnan, hans fru som inte tar så mycket uppmärksamhet till sig däremot verkar inte ha en åsikt, för hon säger inte mycket om det och man kan undra om hon verkligen bryr sig. Kanske beror det på att Grünlichs fall hänger på ekonomi, vilket på den tiden inte var något för kvinnor att bry sig om. Tony till exempel hade ingen aning om hur det verkligen låg till med Grünlichs affärer förrän hennes pappa talade om det.

Trots en förvirrande början har jag en förväntan av att boken kommer visa sig väldigt bra och intressant. En man får väl knappast ett nobelpris och en så läst bok för ingenting!

491 sidor kvar

Thomas Mann, ingen skönhet direkt.
men en jävel på att skriva.

Första meningen i boken: ”Vad är det. Vad – är det..”
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vad är det..ta för något?
Ska vi verkligen läsa detta?

Du tänker Thomas Mann. Vilken Man.
Han har fått nobelpriset. Och när jag äntligen förstått att man inte får nobelpriset för endast en bok, utan för sitt hela författarskap kan jag äntligen ge upp den drömmen (uppsattsen från 9an kan alltså slängas)
Han har då fått nobelpriset. Och jag blev glad för jag fick VG i Svenska? Jag har en bit kvar kan man säga.
Googlar du Thomas Mann så får du upp 6 220 000 sökresultat.
Googlar du Hanna Kuuri får du upp 3060 sökresultat varav 2 stycken verkligen handlar om mig.
Där har ni skillnaden mina damer och herrar, vetenskapligt bevisat.

Till en början var man allt kaxig. 600 sidor är väl ingenting, det läser jag på några dagar. Hit med boken bara så vi kan få det överstökat! Sen sitter du där med en tegelsten till bok, och försöker traggla dig igenom 170 sidor ord, gammelsvenska, miljö och personbeskrivningar. Inte så kaxig längre va?
De första 50 sidorna är en snöstorm av ord i huvudet. Det är som att sitta där i sexan igen och försöka slå upp ord i ordboken, fältskär vad betydde det nu igen? Verkligen inte kaxig längre.

Andra meningen i boken lyder: ”Ja för knävelen, c’est la question, ma trés chére demoiselle”
Ska inte de första sidorna i en bok vara de som suger tag i min själ och håller ett fast tag de första 50 sidorna tills jag är så inne i boken att man kan släppa taget?
Thomas har nog fått det där rejält om bakfoten.
..eller så är det jag.

Jag känner mig verkligen som en naiv ungdom när jag har en sådan taskig inställning till boken. Men när mamma undrar om jag fått med mig fel bok hem så börjar jag undra. Detta kanske är en bok för dem med några (hundra) år på nacken?

Berättarperspektivet är tredje person. Alltså kanske det vanligaste perspektivet när det gäller böcker? När en bok är skriven ur ”jagform” så får du en mycket mer ”mental” beskrivning, på tankar, känslor och åsikter. Eftersom det kretsar kring en person. Men det är just det som är det negativa med ”jagform” då kan inte författaren hoppa in i en annan karaktär och berätta om dennes tankar, eftersom det är en person som skriver boken. Jag kan tycka att tredje person för denna bok är mer än rätt. Man får en helhets bild av hela berättelsen, flera synvinklar och eftersom de är så mycket beskrivningar blir de även naturligast med tredje perspektiv.

Thomas Mann beskriver sina karaktärer in i minsta detalj, och det kanske är hans besatthet till beskrivningar och detaljer som gör att man snart kan måla upp en klar bild av varje enskild person som beskrivs? Han får varje karaktär att bli speciell som verkliga personer. De kommer verkligen till liv i hans beskrivningar av dem. Speciella personlighetsdrag, typiska rörelser eller andra små detaljer som gör att varje person urskiljer sig.
Han tar upp saker som vanliga personbeskrivningar som man är van vid inte gör, speciella ansiktsdrag. T.ex. ”små runda och djupt liggande ögon, samma starkt utskjutande och böjda näsa, och under kinden antydde redan ett par linjer att ansiktet inte alltid skulle behålla sin nuvarande barnsliga runda form”

De första sidorna består av många personer eftersom familjen då har en middag, där släkt och vänner är inbjudna. Alltså består början av mycket personbeskrivningar eftersom Thomas vill introducera läsaren till alla de olika personerna. Även fast man tycker att det kan vara tungt att läsa alla dessa detaljer så måste man tänka omvänt, det skulle vara mer förvirrande om massa namn nämndes utan att man fick en bild av dem (alltså: man skulle klaga på det vilket som) Sen kan man ju diskutera hur detaljerad bild man vill få av de olika personerna, som egentligen inte har en så stor roll för bokens början. Ibland tar han det till överdrift.
..det är den trångsynta tonåringen i mig som pratar.

En miljöbeskrivning ”gråa, tunna moln fladdrade fort över himlen. Den grumliga gropiga sjön var täckt av skum så långt ögat såg. Stora mäktiga vågor kom vältrande med ett obevekligt och skräckinjagande lugn, bugade majestätiskt i det de bildade en mörkgrön, metallblank, rund rygg och vräkte rytande in över stranden”
Har ni hört någon beskriva något så simpelt som vågor såhär detaljerat någon gång? Man kan inte undgå att undra hur många timmar han spenderat på stranden och studerat vågorna för att tills sist komma fram till detta resultat. För mycket fritid är min diagnos.

Men man kan inte undgå att bli lite imponerad i smyg. Man vill tycka det är överdrivet och dumt att beskriva vågor sådär ingående, vem har inte sett vågor innan? Men ändå är det avundsjuka och imponerande känslor som väller fram. Detta är riktigt skickligt!

Boken handlar om, om jag fårstått det rätt, om familjen Buddenbrooks som till ytan är en välbärgad familj, med mycket pengar och klass. De har ett fint rykte som de jobbat hårt för. Men så går det fel. Och det är ungefär här, när familjens firma börjar gå dåligt som man vill pausa och be Lyxfällan träda in. För plötsligt hamnar familjen i en kris kan man kalla det. Och detta är väl det som sätter fart på det hela, en familj som ser ut att gå under.

Det gäller att fortsätta läsa. Peppa sig själv. Detta kommer gå bra Hanna. Du kommer orka de resterande 491 sidorna som är framför mig. Kom igen Hanna! Heja Hanna!
Det gäller att ständigt hålla igång läsningen, en eller två sidor om dagen. För det är lätt hänt att du glömmer läsa lite imorgon, och dagen efter det. För i ärlighetens namn så är detta ingen bok som man sträckläser, eller läser av huvudtaget (skämt å sido) Den är krävande och jobbig, lite som en pojkvän faktiskt. Och när du väl ska ta tag i det, då är plötsligt allt roligare/viktigare än boken. Tömma diskmaskinen låter plötsligt väldigt roligt. Rensa gamla strumpor har jag aldrig gjort.. varför inte passa på nu? (ja, precis som en pojkvän)

Hoppas alltså att boken blir bättre, och med de orden skrivna så säger jag godnatt.

Hanna Kuuri

Om de första 170 sidorna

När jag fick höra om Thomas Manns klassiska verk Buddenbrooks för några veckor sedan, kändes den ganska dyster och inte särskilt spännande. Att läsa om en familjs mognande och förfall under 1800-talet, var något jag aldrig tidigare hade gjort.
Jag måste erkänna att de första sidorna var tämligen förvirrande och man undrade hur Thomas Mann lyckats hålla ihop alla miljö- och personbeskrivningar, utan att röra till det för sig själv. Men när de första femtio sidorna var lästa, förstod jag mycket bättre och boken började plötsligt bli förvånandsvärt bra.

Berättarperspektivet är i tredje person och är i stort sett från ett allvetande perspektiv hela tiden. Man får aldrig direkt en inblick i någons "huvud", men Mann går djupare i vissa av sina karaktärer för att förstärka dem som huvudpersoner. Konsuln, fadern i familjen och hans dotter Antonie (Tony), är de personer man hittills har förstått sig på mest. Konsuln är en handelskraftig och nobel man som gör allt för att få sitt ärftliga företag stående. Efter hans mor och fars bortgång blir det hans uppgift att ta hand och driva familjen Buddenbrooks vidare, som den framgångsrika och kristna släkt de alltid varit.

För att hålla sin uppskattade berömmelse i behåll, måste konsuln vara bestämd och visa sina barn hur man ska uppföra sig bland folk. Hans äldsta son Thomas visar sig vara förträfflig och liknar sin far mycket till sättet. Även den förnäma Antonie ser högt upp till sin pappa, beter sig visserligen inte direkt skötsamt och är väldigt bortskämd, men är inte värre än sin andra bror, Christian. Han är det svarta fåret i familjen, som tycker om att göra sig lustig och finner sin egen väg i livet.

När yttligare femtio sidor är lästa i boken får man ta del av Antonies liv mycket mer. En orubblig fråga om förlovning växer fram när unge herr Grûnlich begär hennes hand. Hon trivs inte alls i detta, faller istället för en annan man, men finner sedan sig själv i det för att inte göra sin far besviken. Här märker man klart hur stor betydelse föräldrarnas, främst faderns åsikt hade under denna tiden. En annan stor betydenhet var givetvis hur förmögen dotterns framtida make var, så att det även kunde se lovande ut för familjen själv.

När de äldsta barnen flyttar från Buddenbrooks huset, blir det bara konsuln, konsulninnan, dottern Clara och Ida Jungmann kvar. Nu utbreder sig istället en stor politisk fråga för konsuln och oro bildas för en revolution om medborgarrätt ska sättas igång av folket.

Vad gör vi?

”Buddenbrooks”, tysk litteratur från början av förra seklet. Lübeck under 1800-talet.

Min första tanke var "intressant", en tanke vilken senare övergick till "förvirring".

Boken kastar mig in i handlingen och ger mig inte tid att andas. På något sätt känns det som om Thomas Mann under de första hundra sidorna försöker kväva mig med sitt enorma ordförråd samt noga person- och miljöbeskrivningar. Detta är någonting som ger mig en fin bild av huset Buddenbrooks, men som även får mitt huvud att värka. Boken känns mycket bättre när ett par delar har passerat.

Berättaren förklarar ytligt tankarna som pågår inuti de olika karaktärernas huvud. Vissa tankar får man läsa, andra inte. Det gör mig förvirrad att man aldrig får veta vad vissa av personerna tänker på. Berättaren spelar Gud på ett sätt, men försöker ändå hålla sig utanför hjärnorna på de som inte tillhör familjen Buddenbrooks.

Herr Grünlich är ett exempel på en ganska platt karaktär, vilken man egentligen inte får uppleva så mycket tankar av. Däremot får man uppleva hans misstag samt dåliga uppförande. En rund karaktär som man noga får följa under den första delen av boken är Tony, eller Antonie som hennes riktiga namn är. Antonie framställs som en förnäm ung dam vilken tvingas in i äktenskap med en man hon från första stund föraktat. Flickan är ett tydligt exempel på den äldre tidens trolovning, vilket vi i dag kallar för tvångsäktenskap. "Så gammalmodigt!" tänkte jag då jag läste denna bit av boken. Senare kom tankarna på att denna sortens försoningar fortfarande existerar i den undre världen.

Antonie gör mig mycket förvirrad. Hon framstår på ett sätt vilket får mig att tycka om henne, med det oskyldiga utseendet och de smarta kommentarerna, men egentligen är hon bara en bortskämd liten snorunge. Hon utnyttjar tjänstefolk och kräver pengar samt saker av folk som inte är skyldiga henne någonting. Det är ändå intressant att se hur fader Johann Buddenbrooks förhållande till sin dotter ändras drastiskt direkt efter flickans skilsmässa. Han hade tidigare sett henne som sin dotter, men kanske inte sin älskade dotter. Det var inte förens efter äktenskapet som Buddenbrooks faktist insåg att han inte gjorde det bästa för sin dotter. Kanske för stunden, men inte för hela livet.

Jag tycker att det är bra att Johann Buddenbrooks får avsluta sin historia som en kärleksfull far. Om alla familjens medlemmar är det inte mycket man fått reda på ännu, boken är ganska utdragen. Troligen kommer man få reda på mer om vad som händer med de andra karaktärerna senare i boken.

Jag ser mycket fram emot fortsättningen.

/Emma Andersson

Testar 1,2,3

BUDDENBROOKS!
En riktig läsfest.