Ytterligare en söndag med Buddenbrooks...

…Och familjen vandrar långsam den vindlande, nedåtstigande vägen mot under gång. Boken tar vändning efter vändning och jag har nästa kommit in i en vardaglig rytm i läsandet. Det maler på och man kommer in i det hyfsat vardagliga livet hos familjen Buddenbrooks, man flyter in i boken och följer karaktärerna ur deras synvinkel. Den enda skillnaden mellan läsare och karaktär Mann ger är den ständigt överhängde slöja av domedag som genomsyrar varje ord. Stämningen i boken är minst sagt mörk, även om den tillsynes kan var glad och trevlig. Det finns hela tiden det kommande löftet om undergång i varje nytt kapitel. Ett exempel är Christians lättja gällande arbetet, till början så tycker han arbetet är underbart och han flyter med den dagliga strömmen och allt verkar bra men endå så hänger ett orosmoln över den kommande sviraren och får man inte sina föraningar bekräftade, jo Christian lämnar nästan arbetet helt för att ägna dagarna till skämt och spel.

Ett annat intressant inslag är osämjan mellan de två väldigt olika bröderna, bråken varslar också de om något förekommande ont. Som jag skrev så är bröderna varandras motsatser. Christian är den obotlige sviraren och Thomas den stabile, arbetsamme och gode mannen. Thomas gör allt för att firman skall gå ihop ,liksom sin far, men tillskillnad från denne så vågar Thomas satsa mer och de köpmännen på börsen uttalar sig:
”Den unge Buddenbrooks vill känna pengar.”
Thomas får vi följa allt mer under denna del av boken. Hanns giftermål och hanns kämpande för att hålla ihop firman. Han är en man som inte tål lathet och detta är en av de grejerna som leder till osämjeskapet med brodern. Just detta sätt som Thomas Mann skapar den svarta slöjan är mycket skickligt.

Något annat som utgör ett kännetäcken för Manns författarskap, något vi också ser mycket tydligt i boken Döden i Venedig, Är de långa målande miljö- och Perssonbeskrivningarna. Miljöbeskrivningarna i Buddenbrooks är underbara. De förädlar stämningen och ger boken en fyllighet som är svår att uppnå, när beskrivningarna uppnår hela sidor då kan i alla fall jag sätta mig tillbaka och bara låtas föras i boken ström. Många skulle nog klaga på att detta hämmar den egna bilden av miljön men jag påstår det motsatta, desto mer pusselbitar desto större pussel, i och med de många detaljerna i miljöbeskrivningarna så kan man bygga upp den på ett helt annat plan, man får verkligen en hel värld i huvudet.

Buddenbrooks är mycket intressant, detta är läsning som ger nöje.

Mvh
Gustaf Uicic
yterligare