"Dop!... Dop på Breite Strasse!" är det första jag läser när jag kommer till tredje delen av boken. Ännu en liten Johann har kommit till världen och Tony är förtjust över namnet eftersom det får henne att känna att ny och bättre tid är påväg. Själv uppfattar jag det helt och hållet tvärtom när några kapitel är lästa. Det väntade förfallet hänger som tunga moln på himlen och man känner verkligen av karaktärernas ängslan.
I baktanken funderar jag hela tiden på hur det kommer att sluta med den högklassiga familjen. Samtidigt lägger jag mer och mer märke till hur boken är kopplad till Thomas Mann själv. Han tillhörde också de fina kretsarna i Lübeck och många namn som Thomas, Clara, Erika och så vidare, var även personer som fanns i hans eget liv.
Jag läser vidare om Manns barndom och uppväxt och får nästan känslan av att romanen är en självbiografi, men förstår ganska snabbt att det inte riktigt är så. Boken utspelar sig under tidigt och mitten av 1800-talet och Thomas Mann föddes 1875. Däremot tror jag att han speglar sig i både karaktärerna och miljön runt omkring dem med sina egna erfarenheter. Thomas Buddenbrooks son Johann, eller Hanno som han kallas, fann liksom författaren själv sin skoltid väldigt meningslös och istället växte andra intressen fram. Thomas Mann hade också en bror som han inte alltid kom överens med och de hade ett relativt anstängt förhållande. Det här och många liknande punkter tyder på att han har använt sig av egna upplevelser och dragit nytta av sin kunnighet.
En annan sak som man lägger märke till är hur verklighetsbetonad romanen är. Mann skriver detaljerat och lämnar ingenting utanför. Att skildra omvärlden på detta viset hör just till den litterära epoken realismen som var aktuell de åren som Buddenbrooks utspelar sig på. Naturalismen var en annan epok som beskrivs vara mer radikal form av realismen. Jag märker dock inte lika mycket av denna epoken, men han har fått med den. Till exempel när han lite smygande berättar om samhällets skuggsida och otillfredsställande tillstånd som dyker upp emellanåt.
Den tredje epoken symbolismen vill jag också nämna. De var nu man skulle börja läsa mellan raderna som det heter. Man skulle få nysta upp mycket av informationen själv och försöka lista ut vad det var som pågick. Det finns inslag av detta också, men jag tycker att man får reda på det mesta fort och den är inte speciellt gåtfull eller tvivelaktig.
Jag måste säga att det ska bli spännande och se hur allting slutar nu när man bara har sista delen kvar av boken. Kärleken, framgången och tillsist förfallet. Jag hoppas framförallt att Thomas Buddenbrook kommer sluta att vara så fruktansvärt kall mot sin son. Jag mår riktigt dåligt när jag kommer till de delar i boken då han trycker ner på honom och ser Hanno som odudlig. I och för sig märker jag samtidigt att senatorn själv inte mår speciellt bra. Han verkar vara rätt så vilsen och känner av att släkten är och kommer inte bli densamma någonsin igen. Han försöker hålla humöret uppe, men det kommer tillfällen då han lägger ut osäkerhet och ilska på sina medmänniskor. Särskilt på Hanno och Christian. Detta citatet är ett bra exempel på hans handlingssätt:
"När senatorn steg in i det halvmörka sovrummet var hans min munter och hans hållning energisk. Han var så van att dölja trötthet och bekymmer bakom ett uttryck av överlägsen säkerhet att denna mask nästan av sig självt, som reslutat av en mycket kort viljeakt, hade lagt sig över hans ansikte när han öppnade dörren."
Nu lägger jag boken ifrån mig och jag måste erkänna att jag tycker det ska bli skönt att snart vara klar med romanen. Ibland kan de långa och ingående beskrivningarna bara virvla runt i huvudet och jag blir bara förvirrad. Men även om boken är rörig, så tycker jag om den. Det ska bli skönt att ha hela lovet på sig att faktiskt gotta sig i de sista 130 sidorna i lugn och ro och till sist få veta hur det kommer att gå för den förnäma famijen Buddenbrook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar