Förfallet är nära...

Nu när man har läst mer än halva boken börjar man på riktigt kunna sätta ihop pusselbitarna och se förfallet. Alla dessa smådetaljer som förlorade pengar, misslyckade äktenskap, slösaktiga bröder, döda mammor och annorlunda söner bygger tillsammans upp något som kommer att bryta ned en mycket viktig, rik familj till ett förfallet, sönderrivet och sorgset pack som inte kan hantera världen.

Som Helena Henshen sa i P1s bokcirkel så har boken blivit mer beskrivande av känslor. Inte lika mycket utseende på karaktärerna utan mer hur personerna tänker och tycker vilket blir mer och mer viktigt. På grund av fallet som blir allt mer enormt blir det nödvändigt att tänka efter varje steg man tar för det kan bära iväg på en farlig väg...

Så vad fick denne Thomas Mann att skriva om en familjs förfall som inte verkar ha så mycket chans att få ett lyckligt slut? Realistiskt förstås för vem får i verkligheten ett lyckligt slut? Drömslutet tillhör sagorna.

Thomas Mann föddes år 1875 och tillhör en köpmansläkt från Lübeck. Han skrev boken Buddenbrooks 1901 och hade då ännu inte smakat på världskrigens elände. Men elände finns det gott om i hans böcker. Han skildrar i boken en rik köpmansläkts förfall från Lübeck som mycket liknar hans egna erfarenheter och man märker det när så extremt ingående ska beskriva varenda händelse inom firman som man ändå inte förstår särskilt mycket av. Han måste vara erfaren om hur det var att leva runt den tiden för när man läser boken känner man att det inte är någon nutidsmänniska som fått reda på information om den tiden utan någon som känner tiden.

Boken utspelar sig för det mesta i kring 1850 och framåt vilket är tidigare än Mann själv föddes. Men de moraliska värderingarna och de sociala förhållandena kanske är likvärdiga. Men det går emot ändrade och försämrade tider och familjen Buddenbrooks märker av detta. Jag antar att även familjen Mann kände av dessa tider. Dels för att många kallar Buddenbrooks för en delvis självbiografi och därför att han vet så mycket om ämnet. Han skriver om det på ett sätt som bara en som har varit med om det kan göra.

Thomas Mann med sina miljarder miljöbeskrivningar är väldigt realistisk. Det poppar inte direkt upp troll och älvor utan saker flyter på som det antagligen skulle gjort i verkligheten på den tiden. Hans berättande och skrivande präglas av realism, vilket är naturligt eftersom hans berättelse mycket utgår ifrån hans egna erfarenheter. Han skriver ofta händelseförloppet precis som det är utan bilder och symboler – ingen symbolism – men man måste läsa mellan raderna för att förstå hur personerna verkligen känner. Många har skal som man måste kämpa för att ta sig igenom. Naturalismen kan jag också hitta i hans verk då hans miljöbeskrivningar är ingående och många.

Kan jag kanske se en glimt av 1800-talsrealism? Jo, I Buddenbrooks avbildas verkligheten som den är och inte som vi önskar att den vore. Jag tror att det är lätt att sväva bort från det som verkligen är – känner jag igen i mitt skrivande – men Thomas Mann, han visar verkligheten. Alla kan inte få sitt sagoslut, speciellt inte i verkligheten (vi vet såklart inte hur den slutar än med det ser onekligen mörkt ut – en familjs förfall låter knappast ”levde lyckliga i alla dagar”). Varför skrev Thomas så? Kanske fick Thomas Mann inte sitt lyckliga slut...