Första intrycket av Buddenbrooks

Hallå ärade Thomas Mann-fans. Jag heter Frida Krantz, ny medlem i denna grupp. Anledningen till att ni inte hört från mig förut, är för att jag för några veckor sedan genomgick operation. Men nu är jag här. Hyfsat återställd och med ett rykande färskt första inlägg om Buddenbrooks. Det handlar om de första 170 sidorna, och främst ska jag behandla första intryck, karaktärsanalyser samt berättarperspektivet.


Förnäma Familjen Buddenbrooks. Foto från filmatiseringen från 2008.

Mitt första intryck av Manns mästerverk var, att här har vi en riktig utmaning. Över 600 sidor, detta skrivet på 1800-talet. Ett helt annat språk än det man är van vid, med en hel del ord och formuleringar man bara kan gissa sig till innebörden. Bokens inledning fann jag extra förvirrande - man slängdes in i en trevlig liten familjesituation, men innan man lärt sig vem som är vem ska denna välbärgade lilla familj ha en stor inflyttningsfest. Karaktär efter karaktär introduceras och allt blir ett enda virrvarr av personbeskrivningar. Det tar ett tag innan jag ens har koll på den närmaste familjen, och 50 sidor in i boken undrar jag vem Thomas i boken är. Tonys bror så klart, säger nån. Jaha.

Thomas Manns personbeskrivningar är verkligen något extra. Hårfärg, kroppsbyggnad och utseende får man gissa sig till, personens handrörelser och talfel däremot tycks Mann tycka vara väsentligt. I början beskrevs alla karaktärer som snälla, ödmjuka, blygsamma och ädla – det var då jag började ana att Mann ville måla upp en falsk bild för oss. Detta visar att berättarperspektivet förvisso är allvetande, men inte ger oss all information. Thomas Mann har full kontroll över vad som händer – och kanske är det just därför man vill läsa vidare.

Över till karaktärerna. Jag vill börja med att beskriva en karaktär jag tycker har växt allt eftersom man lärt sig nya saker om honom. Johann ”Jean” Buddenbrooks är den äldre konsulns son som tar över affärerna när den gamle dör. Jämfört med sin far verkar han vara en förutsägbar, menlös och platt karaktär som nämns genom boken men inte ger något särskilt intryck.

Karaktären förändras dock när han berättar för sin dotter Tony om den symboliska kedjan de alla i familjen är en del av. Man måste vara stark, förklarar han, och Tony känner sig viktig. Kanske är han en kraftfull och förståndig ledare av företaget ändå? Med båda fötterna fastlimmade vid jordytan är han efter detta för mig en stadig men kall karaktär, som grundar alla sina beslut på ekonomin, företagets bästa samt familjens rykte.

Boken Buddenbrooks handlar om en familjs förfall – det står tydligt på bokens baksidetext. Det ska bli intressant att se hur den alltid stabile konsuln Johann Buddenbrooks ska ta itu med dessa motgångar.

Över till den absoluta protagonisten för i alla fall första delen, nämligen den sköna Antonie Buddenbrooks, konsulns bortskämda och upproriska dotter. Oftast kallas hon för Tony, och när hon var ung var hon en bortskämd liten dam som alltid ville gnida i andras ansikten att hon var bättre än dem. Tony är den enda av karaktärerna som jag fått medlidande för och kunnat identifiera mig med. När hon gick igenom sin första livskris, att tvingas gifta sig med Grunlich, fick man följa hennes tankegångar och tyckte synd om henne. Men när hon några sidor senare accepterat faktum och lagt allt bakom sig ser man att hon i själva verket är en lika kall person som resten av familjen Buddenbrooks.

Klothilde är ingen huvudperson, snarare tvärt om – men jag tycker ändå hon är en intressant karaktär som tål att diskuteras. Hon är en fattig, mager kusin till familjen som bor i huset men ändå bara nämns i texten när hon äter(ofta massiva mängder) eller när hon inte nämns. Det vill säga som för att markera att tjänstefolket var mindre värt. Exempel på detta bidrar Grunlich med, som i början fjäskade för alla i familjen Buddenbrooks förutom Klothilde, som han knappt märkte av.

Jag tycker det ska bli intressant att se om hon kan bli en större karaktär längre fram när det omtalade förfallet drabbar familjen Buddenbrooks. Kanske blir hon då jämlik med familjen, och behandlad därefter. Förvisso beskrivs Klothilde redan nu som en nöjd person, men personligen tycker jag att hon är en ganska patetisk varelse som förtjänar att börja leva på riktigt.

Sammanfattningsvis, Buddenbrooks är en bok jag gärna och lätt fastnar i. Kanske är det en bra sak, eftersom jag snarast möjligt ska ha ytterligare 170 sidor lästa och därmed återkomma med ett andra inlägg. Det intressanta just nu är att invänta det stundande förfallet av den mäktiga familjen Buddenbrooks – hur förändras dess medlemmar av en sådan katastrof? Vilka är svaga när det krisar – och vilka står starka kvar och kämpar? Jag väntar med spänning och läser villigt vidare.