Vem överlever?

1901 – året då allt hände?

August Strindberg gifter sig för tredje gången, man kan för första gången skicka en radiosignal över Atlanten och man börjar ge ut Nobelpriset den 10 december.

Inte ett mycket betydelsefullt år för världen, men nog för Thomas Mann.

Men allt inträffade verkligen inte 1901. Det som hände var att boken Buddenbrooks såg ljusets dagar. Varför skriver då Mann likt han levde ett sekel tidigare?

Vi har alla någon gång önskat att vi vore en del av en annan tid. Kanske var det just det som Mann nappade på, att få en illusion av att leva en annan tid. Thomas Mann var fascinerad av allmänmänskliga samt världspolitiska händelser. Han vill skriva om det verkliga livet, så som han såg det. På det sättet kan man tydligt se hur han blivit influerad av realismen. Man kan se att han tycker att det är viktigt att beskriva både personer, miljö och händelser som om de faktist existerade på riktigt.

På något sätt känns det som om Thomas Mann upplevde mycket olika saker i sitt liv. Kärlek, att fly från kriget. Karriär men ändå familjefar. Nobelpristagare. Den extrema tävlan, vilken faktist ständigt pågick mellan Thomas Mann och hans bror Heinrich Mann, som även han var författare.

Det lite smått ironiska skrivsättet är någonting med Thomas Mann som jag personligen uppskattar. Den fina gränsen, att kunna skriva om ett sådant allvarligt fall likt en familjs förfall, men ändå kunna hålla huvudet över vattenytan.

Ändå är det ganska tydligt att Mann drar paralleller till sitt eget liv i historien. Många av de namn vilka förekommer i texten är snarlika med de som hans egen familj hade. Han är själv uppvuxen i en köpmannafamilj, dock med en familjefar utan lika extrema önskningar att hans barn ska ta över firman. Thomas Manns far valde nämligen att vid sin död, sälja firman och låta familjen leva vidare på räntorna. Stor skillnad.

Död, död och åter död. Vi kan nog alla hålla med om att den tredje delen av boken inte riktigt fått oss att skratta. Konsulinnans död beskrivs på ett sätt vilket påverkar alla. Ändå är det precis som Bokcirkeln tog fram, att Hannos besök vid den döda farmodern som påverkade mig mest. Sättet han såg och beskrev sin farmors bleka kropp, tanken ”det där var en främmande vaxdocka, och det låg något fasansfullt i att upphöja och fira den på detta vis”, fick mig att må dåligt. Borde man kanske ifrågasätta vad egentligen en människa är?

Är det en kropp? En levande varelse? En själ? En Thomas Mann?

/Emma Andersson