Vad är det egentligen som händer?

Frågan är inte om boken har blivit bättre. Frågan är om mina åsikter kring verket har ändrats.

Det har de. Men inte drastiskt.

När jag i denna aftontimma sätter mig med boken i famnen känner jag ett lugn sprida sig i kroppen.. Nej. Inte riktigt. Men jag tycker ändå att bokens handling börjar ta fart. Som Lisa Björnalm skrev tidigare har handlingen fått en ganska stark inriktning mot äktenskapliga relationer. Det var någonting vilket man prioriterande högt på denna tiden, någonting man behövde ta del av för att kunna försörja sig. Stor skillnad mot i dag, där man mer ser äktenskapet som ett sätt att visa sin kärlek på.

Tony är i alla fall frånskild i ett par år, ett par år då hon säkert såg sig själv som en ovärdig människa. Ensamstående på den tiden var ingen höjdare, speciellt inte för en osjälvförsörjande kvinna. Någonting jag reagerar på är Antonies förhållande till sin dotter. På något sätt känns det inte som om hon bryr sig speciellt mycket av sin avkomma i huvudtaget. Hon är mer som ett litet husdjur vilken följer henne vart hon än vill fara.
Jag tror att Tonys lycka över brodern Thomas äktenskap med stor sannolikhet var ett slags sätt att sluta fokusera på sina egna problem. Såklart att hon kände olycka i sin egen skilsmässa och att inreda, fokusera på de nygiftas bostad, fick henne på andra tankar.

Kanske var det även sorgen som fick Antoine att gifta om sig så hastigt och lustigt men en fåntratt, Permander. Jag kan säga att den mannen får mig att må psykiskt dåligt. Han verkar fruktansvärt irriterande. Inte bara sättet han talar på, utan även faktumet att han var otrogen mot kvinnan som vi alla trodde han satte högt värde på. Dock kan jag påstå mig att jag fick ett gott skratt över utbristandet vilket avslutade Antoine Buddenbrooks andra äktenskap: "Dra åt fanders, jävvla subba!"

Det känns som om känslorna i Buddenbrook ändras drastiskt då konsuln dör. Men ändå kan man likna stämningen vid en berg-och-dalbana, där man ena dagen gråter av sorg och nästa är så lycklig att man nästan spricker. Det gör mig lite yr i huvudet, jag kan inte riktigt sätta fingret på hur familjen egentligen mår. Även om familjen värdesätter varandra högt, är inte relationerna mellan familjemedlemmarna ganska ytliga?

Huset Buddenbrook verkar vara ett typiskt 1800-talsboende. Välbärgat, såklart, säkert med stil och klass. När Thomas Mann beskriver de stilla rummen känns det som om familjen inte rör sig mycket. Kvinnorna sitter mest i sofforna och väntar av tiden. Men ändå känns det trevligt.

Jag har personligen kommit till den delen av historien där man är en del av familjen. Jag sitter där i soffan, låter en cigarill sakta vandra från ena mungipan till den andra.

Nu är frågan vad nästa ämne i boken kommer att bli, äktenskapsdelen har nog passerat för den här gången. Kanske ett baby-boom är på ingång?

/Emma Andersson