2:a delen av Buddenbrooks

Tony och Morten från tv-serien Buddenbrooks

Andra inlägget i denna tjocka bok vi tilldelats ska röra lite andra områden - stämning och miljö - och fördjupningar i karaktärerna.

Om jag börjar med stämningen i boken måste jag säga att den verkligen är varierande. I början är det svårt att placera den men när man lärt känna karaktärerna mer personligt bli det lättare. När konsul Buddenbrook dör är det som en svart dimma dras över Buddenbrooks hus. Konsulinnan och Tony klär sig i svart och sörjer, men när Christian är närvarande och berättar om sina resor – som tyvärr inte blir uppskattade – blir stämningen i alla fall lättsam och glad. Roliga och glada ord används. Stämningen stiger bara när Thomas gifter sig med Gerda och Tony är överlycklig för hans skull. Konsulinnan är också glad men det är som om hon har passerat en fasen i livet där man är lycklig för det känns aldrig som hon verkligen är glad.

Jag tänkte lite på karaktärernas relationer till varandra. Christian som är en fri, rolig och pratsam man som intresserar sig för teater får ingen glädje tillbaka. När han berättar om sin tid i London och om människorna han träffade får han som svar av sin mamma: ”Det där intresserar oss absolut inte”. Inte heller hans bror, Thomas uppskattar hans passion till teater. Hans bror tycker att han kommer från en för bra familj för att finna nöje i simpla saker som teater eller musik. Tony, systern tycket bara att han är konstig, men Thomas tycker att han är självisk och dum. Att han inte är vuxen och han liknar Christians beteende ”som när någon har feber och yrar”. Thomas tror att han är så duktig och perfekt och att han vet precis hur livet ska hanteras och hävdar att Christian kommer förgå om han fortsätter på det okunniga sätt han håller på med. Trots att Christian inte beter sig som man borde vågar han gå sin egen väg utan att känna att han måste göra som sin far och bror. Thomas däremot, han är feg. Men Tony och Thomas verkar lära känna varandra bättre och eftersom han gifter sig med Gerda, Tonys kompis, blir Tony glad och pratar med sin bror hela tiden och vill hjälpa till.

Ju mer tiden går desto mer föraktar Thomas Christian. Han retar sig på honom, på alla sätt. Han avskyr att Christian skämtar om yrket och säger: ”Du gör dig löjlig med dina kärleksaffärer, dina harlekinsupptåg, dina sjukdomar”. Jag undrar om Christian kommer att påverkas av sin bror, glädjedödaren. ”Du som inte ens har en aning om vad arbete är, du som fyller ut ditt liv genom att med teater och frestande och narrstreck skaffa dig en rad känslor och förnimmelser och tillstånd som du kan sysselsätta dig med, som du kan iaktta och vårda, som du kan babbla om utan att skämmas...” säger Thomas till Christian. Varför ska Tom säga till vad som är rätt och fel i Christians liv? Han kallar Christian för en missbildning, en sjuk fläck på deras familjs kropp. Jag hoppas att Christian struntar i honom och gör som han själv vill. Men äldsta brodern har alltid respekt…

Just som Tony kommit närmare sin pappa dör han. Han lämnar efter sig en sorgsen familj till en början. Men som blir lyckligare. Tony som under de tio år som gått sedan Grünlich inte varit helt lycklig och glad mår bättre när hon träffar Herr Permaneder. Vid tillfället innan Tony och herr Permaneder gifter sig står det om Tony: ”...det verkade vara slut med hennes invärtes tvekan och vacklan, ty hennes min, medan hon under samtal med gästen långsamt knäppte knapparna på sina lätta handskar, var lugn, säker, nästan högtidlig... Hon hade återfunnit den stämning som hon kände så väl från forna tider.” Här tänker jag att kanske kan hon nu få förbli lycklig. Men Tony verkar vara dömd att misslyckas. Äktenskapet med herr Permaneder får även det sitt slut.

Miljön i boken är extremt beskrivande. Varenda möbel och varenda vind får en detaljrik beskrivning och Thomas Mann måste ha ägnat flera år till att bara lära sig ord för inte nog med att han beskriver allt så ingående, allt han beskriver hittar han olika ord för. Med ordvariationen blir det mer levande men på något sätt kan jag inte känna mig omgiven av det han beskriver. Det känns alltid som om jag tittar ned på personerna och miljön ovanifrån, som en åskådare. I en bra bok ska man känna vinden som beskrivs, inte se den. Jag försöker komma in i beskrivningarna och bli en del av dem, men Thomas Mann lyckas faktiskt inte få mig att göra det...