Buddenbrooks, Del 1

När det först började talas om att läsa Buddenbrooks, en roman på 600(!) sidor, i svenska B kan jag tala om för er kära vänner att skepsismen låg tät som molnen under ett åskväder i klassen SP08J. Som den läsvana (och smått pretentiösa) människa jag är tänkte jag:
”Nobelpristagare i litteratur skriver tung, tysk, 600 sidig roman om en familjs förfall. Låter toppen.”
Ärligt talat så kan jag inte säga att familjedramatik är något som drar till sig mina ögon i bokhyllorna men Mann-snubben har ju endå fått Nobelpris. Så med hörlurarna i öronen och någon förfärlig hårdrock på högsta volym satte jag mig i de röda, lätt välvda sofforna i Bäckängs cafeteria och påbörjade den läsning som skulle följa mig överallt de närmaste månaderna.

Ja, första kapitlet, ett virrvarr av namn och franska uttryck. Andra kapitlet, ja det artar sig. Tredje kapitlet, jag är fast. Helt ärligt trodde jag att boken skulle vara något utav det tråkigaste jag läst, ur handlings perspektiv, när jag öppnade den men se så fel jag hade. I boken dras man in en värld på väg mot vårat idag så kallade moderna samhälle och det samhälle där hudfärg och kön kan döma en man eller kvinnas öde. I Boken får vi träffa på hela familjen Buddenbrooks, en köpmannafamilj som efter två generationer växt sig rik och mäktig. Vi dras direkt in i handlingen i det nyinköpta huset under invigningsfesten och får träffa ett stort antal människor men det är speciellt två som Mann beskriver ur sitt tredje persons perspektiv.

Konsuln Johann Buddenbrook d.y. och dennes dotter Antonie, även kallad Tony, är de karaktärer vi får följa mest i den första delen av boken. Konsuln är en man som lever för att försörja sin familj, ta vara på sin heder och hedra gud. Han brinner för familjeföretaget som han driver tillsammans med sonen Thomas efter faderns död. Han är den som tydligast ser de tecken på företagets snabbt annalkande undergång. Motsatt till denna rediga karl är dennes dotter Tony. Hon framställs som en förståndig och vacker ung kvinna men också som en uppblåst, bortskämd unge som inte drar sig för att se andra lida för sitt eget nöje eller trevnad. Dessa två runda karaktärer är de som huvudsakligen har uppmärksamheten i de första delarna av boken, självklart då flankerade av makar och bröder.

Som mina kamrater har skrivit här i bloggen i tidigare inlägg så är Mann något förälskad i miljö- och personbeskrivningar, inte en detalj under den allseende berättaren han låter oss se varenda scen med mikroskåp. Han hoppar också flitigt runt bland karaktärernas huvuden för att ge oss en bild som är korrekt. I och med Tredje persons beskrivningen så kan man verkligen få en bred bild utav karaktärerna och de vida målande miljöbeskrivningarna gör att landskapen målas upp i huvudet på läsaren.

Efter ca. 170 sidor är boken mer spännande som någonsin och jag ser fram i mot de kommande sidorna.

På återseende
MvH
Gustaf Uicic