Vad gör vi?

”Buddenbrooks”, tysk litteratur från början av förra seklet. Lübeck under 1800-talet.

Min första tanke var "intressant", en tanke vilken senare övergick till "förvirring".

Boken kastar mig in i handlingen och ger mig inte tid att andas. På något sätt känns det som om Thomas Mann under de första hundra sidorna försöker kväva mig med sitt enorma ordförråd samt noga person- och miljöbeskrivningar. Detta är någonting som ger mig en fin bild av huset Buddenbrooks, men som även får mitt huvud att värka. Boken känns mycket bättre när ett par delar har passerat.

Berättaren förklarar ytligt tankarna som pågår inuti de olika karaktärernas huvud. Vissa tankar får man läsa, andra inte. Det gör mig förvirrad att man aldrig får veta vad vissa av personerna tänker på. Berättaren spelar Gud på ett sätt, men försöker ändå hålla sig utanför hjärnorna på de som inte tillhör familjen Buddenbrooks.

Herr Grünlich är ett exempel på en ganska platt karaktär, vilken man egentligen inte får uppleva så mycket tankar av. Däremot får man uppleva hans misstag samt dåliga uppförande. En rund karaktär som man noga får följa under den första delen av boken är Tony, eller Antonie som hennes riktiga namn är. Antonie framställs som en förnäm ung dam vilken tvingas in i äktenskap med en man hon från första stund föraktat. Flickan är ett tydligt exempel på den äldre tidens trolovning, vilket vi i dag kallar för tvångsäktenskap. "Så gammalmodigt!" tänkte jag då jag läste denna bit av boken. Senare kom tankarna på att denna sortens försoningar fortfarande existerar i den undre världen.

Antonie gör mig mycket förvirrad. Hon framstår på ett sätt vilket får mig att tycka om henne, med det oskyldiga utseendet och de smarta kommentarerna, men egentligen är hon bara en bortskämd liten snorunge. Hon utnyttjar tjänstefolk och kräver pengar samt saker av folk som inte är skyldiga henne någonting. Det är ändå intressant att se hur fader Johann Buddenbrooks förhållande till sin dotter ändras drastiskt direkt efter flickans skilsmässa. Han hade tidigare sett henne som sin dotter, men kanske inte sin älskade dotter. Det var inte förens efter äktenskapet som Buddenbrooks faktist insåg att han inte gjorde det bästa för sin dotter. Kanske för stunden, men inte för hela livet.

Jag tycker att det är bra att Johann Buddenbrooks får avsluta sin historia som en kärleksfull far. Om alla familjens medlemmar är det inte mycket man fått reda på ännu, boken är ganska utdragen. Troligen kommer man få reda på mer om vad som händer med de andra karaktärerna senare i boken.

Jag ser mycket fram emot fortsättningen.

/Emma Andersson