Thomas Mann, ingen skönhet direkt.men en jävel på att skriva.
Första meningen i boken: ”Vad är det. Vad – är det..”
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vad är det..ta för något?
Ska vi verkligen läsa detta?
Du tänker Thomas Mann. Vilken Man.
Han har fått nobelpriset. Och när jag äntligen förstått att man inte får nobelpriset för endast en bok, utan för sitt hela författarskap kan jag äntligen ge upp den drömmen (uppsattsen från 9an kan alltså slängas)
Han har då fått nobelpriset. Och jag blev glad för jag fick VG i Svenska? Jag har en bit kvar kan man säga.
Googlar du Thomas Mann så får du upp 6 220 000 sökresultat.
Googlar du Hanna Kuuri får du upp 3060 sökresultat varav 2 stycken verkligen handlar om mig.
Där har ni skillnaden mina damer och herrar, vetenskapligt bevisat.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Vad är det..ta för något?
Ska vi verkligen läsa detta?
Du tänker Thomas Mann. Vilken Man.
Han har fått nobelpriset. Och när jag äntligen förstått att man inte får nobelpriset för endast en bok, utan för sitt hela författarskap kan jag äntligen ge upp den drömmen (uppsattsen från 9an kan alltså slängas)
Han har då fått nobelpriset. Och jag blev glad för jag fick VG i Svenska? Jag har en bit kvar kan man säga.
Googlar du Thomas Mann så får du upp 6 220 000 sökresultat.
Googlar du Hanna Kuuri får du upp 3060 sökresultat varav 2 stycken verkligen handlar om mig.
Där har ni skillnaden mina damer och herrar, vetenskapligt bevisat.
Till en början var man allt kaxig. 600 sidor är väl ingenting, det läser jag på några dagar. Hit med boken bara så vi kan få det överstökat! Sen sitter du där med en tegelsten till bok, och försöker traggla dig igenom 170 sidor ord, gammelsvenska, miljö och personbeskrivningar. Inte så kaxig längre va?
De första 50 sidorna är en snöstorm av ord i huvudet. Det är som att sitta där i sexan igen och försöka slå upp ord i ordboken, fältskär vad betydde det nu igen? Verkligen inte kaxig längre.
Andra meningen i boken lyder: ”Ja för knävelen, c’est la question, ma trés chére demoiselle”
Ska inte de första sidorna i en bok vara de som suger tag i min själ och håller ett fast tag de första 50 sidorna tills jag är så inne i boken att man kan släppa taget?
Thomas har nog fått det där rejält om bakfoten.
..eller så är det jag.
Jag känner mig verkligen som en naiv ungdom när jag har en sådan taskig inställning till boken. Men när mamma undrar om jag fått med mig fel bok hem så börjar jag undra. Detta kanske är en bok för dem med några (hundra) år på nacken?
Berättarperspektivet är tredje person. Alltså kanske det vanligaste perspektivet när det gäller böcker? När en bok är skriven ur ”jagform” så får du en mycket mer ”mental” beskrivning, på tankar, känslor och åsikter. Eftersom det kretsar kring en person. Men det är just det som är det negativa med ”jagform” då kan inte författaren hoppa in i en annan karaktär och berätta om dennes tankar, eftersom det är en person som skriver boken. Jag kan tycka att tredje person för denna bok är mer än rätt. Man får en helhets bild av hela berättelsen, flera synvinklar och eftersom de är så mycket beskrivningar blir de även naturligast med tredje perspektiv.
Thomas Mann beskriver sina karaktärer in i minsta detalj, och det kanske är hans besatthet till beskrivningar och detaljer som gör att man snart kan måla upp en klar bild av varje enskild person som beskrivs? Han får varje karaktär att bli speciell som verkliga personer. De kommer verkligen till liv i hans beskrivningar av dem. Speciella personlighetsdrag, typiska rörelser eller andra små detaljer som gör att varje person urskiljer sig.
Han tar upp saker som vanliga personbeskrivningar som man är van vid inte gör, speciella ansiktsdrag. T.ex. ”små runda och djupt liggande ögon, samma starkt utskjutande och böjda näsa, och under kinden antydde redan ett par linjer att ansiktet inte alltid skulle behålla sin nuvarande barnsliga runda form”
De första sidorna består av många personer eftersom familjen då har en middag, där släkt och vänner är inbjudna. Alltså består början av mycket personbeskrivningar eftersom Thomas vill introducera läsaren till alla de olika personerna. Även fast man tycker att det kan vara tungt att läsa alla dessa detaljer så måste man tänka omvänt, det skulle vara mer förvirrande om massa namn nämndes utan att man fick en bild av dem (alltså: man skulle klaga på det vilket som) Sen kan man ju diskutera hur detaljerad bild man vill få av de olika personerna, som egentligen inte har en så stor roll för bokens början. Ibland tar han det till överdrift.
..det är den trångsynta tonåringen i mig som pratar.
En miljöbeskrivning ”gråa, tunna moln fladdrade fort över himlen. Den grumliga gropiga sjön var täckt av skum så långt ögat såg. Stora mäktiga vågor kom vältrande med ett obevekligt och skräckinjagande lugn, bugade majestätiskt i det de bildade en mörkgrön, metallblank, rund rygg och vräkte rytande in över stranden”
Har ni hört någon beskriva något så simpelt som vågor såhär detaljerat någon gång? Man kan inte undgå att undra hur många timmar han spenderat på stranden och studerat vågorna för att tills sist komma fram till detta resultat. För mycket fritid är min diagnos.
De första 50 sidorna är en snöstorm av ord i huvudet. Det är som att sitta där i sexan igen och försöka slå upp ord i ordboken, fältskär vad betydde det nu igen? Verkligen inte kaxig längre.
Andra meningen i boken lyder: ”Ja för knävelen, c’est la question, ma trés chére demoiselle”
Ska inte de första sidorna i en bok vara de som suger tag i min själ och håller ett fast tag de första 50 sidorna tills jag är så inne i boken att man kan släppa taget?
Thomas har nog fått det där rejält om bakfoten.
..eller så är det jag.
Jag känner mig verkligen som en naiv ungdom när jag har en sådan taskig inställning till boken. Men när mamma undrar om jag fått med mig fel bok hem så börjar jag undra. Detta kanske är en bok för dem med några (hundra) år på nacken?
Berättarperspektivet är tredje person. Alltså kanske det vanligaste perspektivet när det gäller böcker? När en bok är skriven ur ”jagform” så får du en mycket mer ”mental” beskrivning, på tankar, känslor och åsikter. Eftersom det kretsar kring en person. Men det är just det som är det negativa med ”jagform” då kan inte författaren hoppa in i en annan karaktär och berätta om dennes tankar, eftersom det är en person som skriver boken. Jag kan tycka att tredje person för denna bok är mer än rätt. Man får en helhets bild av hela berättelsen, flera synvinklar och eftersom de är så mycket beskrivningar blir de även naturligast med tredje perspektiv.
Thomas Mann beskriver sina karaktärer in i minsta detalj, och det kanske är hans besatthet till beskrivningar och detaljer som gör att man snart kan måla upp en klar bild av varje enskild person som beskrivs? Han får varje karaktär att bli speciell som verkliga personer. De kommer verkligen till liv i hans beskrivningar av dem. Speciella personlighetsdrag, typiska rörelser eller andra små detaljer som gör att varje person urskiljer sig.
Han tar upp saker som vanliga personbeskrivningar som man är van vid inte gör, speciella ansiktsdrag. T.ex. ”små runda och djupt liggande ögon, samma starkt utskjutande och böjda näsa, och under kinden antydde redan ett par linjer att ansiktet inte alltid skulle behålla sin nuvarande barnsliga runda form”
De första sidorna består av många personer eftersom familjen då har en middag, där släkt och vänner är inbjudna. Alltså består början av mycket personbeskrivningar eftersom Thomas vill introducera läsaren till alla de olika personerna. Även fast man tycker att det kan vara tungt att läsa alla dessa detaljer så måste man tänka omvänt, det skulle vara mer förvirrande om massa namn nämndes utan att man fick en bild av dem (alltså: man skulle klaga på det vilket som) Sen kan man ju diskutera hur detaljerad bild man vill få av de olika personerna, som egentligen inte har en så stor roll för bokens början. Ibland tar han det till överdrift.
..det är den trångsynta tonåringen i mig som pratar.
En miljöbeskrivning ”gråa, tunna moln fladdrade fort över himlen. Den grumliga gropiga sjön var täckt av skum så långt ögat såg. Stora mäktiga vågor kom vältrande med ett obevekligt och skräckinjagande lugn, bugade majestätiskt i det de bildade en mörkgrön, metallblank, rund rygg och vräkte rytande in över stranden”
Har ni hört någon beskriva något så simpelt som vågor såhär detaljerat någon gång? Man kan inte undgå att undra hur många timmar han spenderat på stranden och studerat vågorna för att tills sist komma fram till detta resultat. För mycket fritid är min diagnos.
Men man kan inte undgå att bli lite imponerad i smyg. Man vill tycka det är överdrivet och dumt att beskriva vågor sådär ingående, vem har inte sett vågor innan? Men ändå är det avundsjuka och imponerande känslor som väller fram. Detta är riktigt skickligt!
Boken handlar om, om jag fårstått det rätt, om familjen Buddenbrooks som till ytan är en välbärgad familj, med mycket pengar och klass. De har ett fint rykte som de jobbat hårt för. Men så går det fel. Och det är ungefär här, när familjens firma börjar gå dåligt som man vill pausa och be Lyxfällan träda in. För plötsligt hamnar familjen i en kris kan man kalla det. Och detta är väl det som sätter fart på det hela, en familj som ser ut att gå under.
Boken handlar om, om jag fårstått det rätt, om familjen Buddenbrooks som till ytan är en välbärgad familj, med mycket pengar och klass. De har ett fint rykte som de jobbat hårt för. Men så går det fel. Och det är ungefär här, när familjens firma börjar gå dåligt som man vill pausa och be Lyxfällan träda in. För plötsligt hamnar familjen i en kris kan man kalla det. Och detta är väl det som sätter fart på det hela, en familj som ser ut att gå under.
Det gäller att fortsätta läsa. Peppa sig själv. Detta kommer gå bra Hanna. Du kommer orka de resterande 491 sidorna som är framför mig. Kom igen Hanna! Heja Hanna!
Det gäller att ständigt hålla igång läsningen, en eller två sidor om dagen. För det är lätt hänt att du glömmer läsa lite imorgon, och dagen efter det. För i ärlighetens namn så är detta ingen bok som man sträckläser, eller läser av huvudtaget (skämt å sido) Den är krävande och jobbig, lite som en pojkvän faktiskt. Och när du väl ska ta tag i det, då är plötsligt allt roligare/viktigare än boken. Tömma diskmaskinen låter plötsligt väldigt roligt. Rensa gamla strumpor har jag aldrig gjort.. varför inte passa på nu? (ja, precis som en pojkvän)
Det gäller att ständigt hålla igång läsningen, en eller två sidor om dagen. För det är lätt hänt att du glömmer läsa lite imorgon, och dagen efter det. För i ärlighetens namn så är detta ingen bok som man sträckläser, eller läser av huvudtaget (skämt å sido) Den är krävande och jobbig, lite som en pojkvän faktiskt. Och när du väl ska ta tag i det, då är plötsligt allt roligare/viktigare än boken. Tömma diskmaskinen låter plötsligt väldigt roligt. Rensa gamla strumpor har jag aldrig gjort.. varför inte passa på nu? (ja, precis som en pojkvän)
Hoppas alltså att boken blir bättre, och med de orden skrivna så säger jag godnatt.
Hanna Kuuri
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar