Är detta verkligen slutet?

Det är med ett uns av vemod jag smäller ihop boken. Min trogne men dock irriterande vän är äntligen slut. Är det skönt? Ja. Men en fin klassiker finns numera med på listan över böcker jag läst.

Precis som vi visste, gick det åt helvete tillslut. Döden besökte familjen och lämnade ingen oberörd. Att det var en tand som fick Thomas Buddenbrook att trilla av pinnen är ganska idiotiskt och får mig att skratta. Döden är inte rolig. Men var det verkligen Thomas Manns mening, att avsluta familjens historia med lite humor?

Hannos död beskrivs mycket bättre med formuleringar kring sjukdomen, vilken tog pojkens liv. Vid det tillfället kände jag mig förvånad, även då man under hela hans liv anat att någonting i slutet skulle gå fel.

Man får egentligen under hela boken följa flertalet dödsfall och hur familjemedlemmarna reagerat på förlusterna. Precis som människor är olika när det gäller smak, är vi även olika hur man tacklar känslor. Tony är ett typiskt exemplar på en karaktär som reagerar väldigt offentligt med sina känslor, gråter högljutt och skriker ut sina känslor. Det är svårare för ett barn likt Hanno att reagera på samma sätt. När konsulinnan dör reagerar han ganska oförstående och tolkar det helt annorlunda. Kanske är det just då som man får se att Hanno faktist inte är så gammal och mogen som han framstår att vara. Han är bara en liten pojke med höga krav på sig själv.

Även kärlek och olika familjeförhållanden går genom boken likt en röd tråd. Påverkar familjen egentligen en person speciellt mycket? I Buddenbrooks kan man se att så är fallet. Är temat på boken kanske djup familjesorg och olycka? Eller bara strävan efter lyckan? När slutet kommer kan man tydligt se att allt gick åt skogen, som det faktiskt ganska ofta gör.

Men livet familjen skiljer sig stort mot mitt dagliga liv. Medan de häller upp en tredje kopp kaffe har jag min fjärde lektion. På något sätt får jag aldrig bukt på om de gör någonting på dagarna. Kvinnorna Buddenbrooks ägnar dagarna åt att sitta av tiden och vänta på sina män. Vilken skillnad! Vad är egentligen bäst? Det bestämmer nog den enskilda personens lathet...

Under historiens gång inser jag att man borde skrivit ett eget inlägg bara om Klothilde, denne arma unga kvinna, förtryckt under hela sin livsgång. Jag tycker synd om henne. Vad gjorde hon fel för att få förtjäna denna olycka? Dagligen får hon utstå kränkningar över sitt utseende och beteende. Hur orkar hon? Jag hade lagt mig på golvet och gett upp.

Jag ser mig familjen framför mig en sista gång, det som återstår av den. Jag hoppas att de alla tillslut accepterade situationen, samt fick ett fortsatt bra liv (ironi).
Tack för mig!

Emma Andersson