Tony - den stereotypiska 1800-talsborgaren...

Jaha, halva boken utläst och det är hög tid för mitt andra inlägg. Det ska behandla miljö, stämning samt fördjupa karaktärsanalysen jag påbörjade i mitt förra inlägg, men eftersom jag har svårt att fatta mig kort och sluta skriva, kommer jag dela upp uppgiften i två. Jag börjar där jag slutade förra inlägget.

Konsuln har dött – men strax innan han gjorde det lärde jag mig ännu en sida av honom. När Tony och Grunlich skilde sig, insåg konsuln att hans dotter varit olycklig under hela deras äktenskap. Han visar stor ånger, och tar form av en skyddande far som räddar sig dotter undan demonerna. Denna scen är också en av de mest rörande genom boken än så länge, då man för ovanlighets skull får se lite äkta kärlek.

Arma Klothilde har inte fått någon vändning, nu bor hon ensam men är fattig och har ingen att gifta sig med. Katastofen i stort verkar långt avlägsen för familjen Buddenbrooks, men jag anar att den inträffar när som helst nu, eftersom ekonomin är på topp och allt verkar oroväckande lugnt.

En intressant sak med boken Buddenbrooks samt Thomas Manns personbeskrivningar, är att man fortfarande får nogranna beskrivningar av huvudkaraktärerna. Detta verkar i och för sig nödvändigt eftersom de åldras genom boken och det kan vara svårt att hålla koll på hur gamla de är. Exempelvis så är Christian nu runt 30-årsåldern, men jag ser honom fortfarande som den sjuåriga lilla pojken som gör komiska imitationer av sin lärare.

Antonie Buddenbrooks är fortfarande bokens huvudkaraktär, även om det kommer inslag av hennes bröder Christian och Thomas. Ett flertal gånger, säkert 5-6 gånger, står denna meningen med i boken: “Stackars Tony!”. Det är hon som går igenom varje tragedi, det är i hennes huvud vi finner de få känslorna som är de enda man kan hitta i boken. Varför lät Thomas Mann just henne gå igenom alla tragedier?


Kanske är det för att hon är den enda karaktären stark nog att klara sig obruten genom sådana situationer, kanske är det för att man ska lära känna henne som person bättre. Min gissning är dock att Thomas Mann försöker skapa debatt – rika borgare under hans samtid var oerhört svåra att knäcka, eftersom de likt Tony växt upp med tanken att de är viktigare än alla andra, och därigenom fått en styrka i sig själv som är svår att komma åt. Känslorna ligger så djupt begravna bakom fasaden att motgångar som skilsmässor och dylikt inte kommer åt en. Giftermål i stort mellan de rika på denna tid verkar vara väldigt känslolösa – man gifter sig för att ”göra ett gott parti”, det vill säja tjäna på det ekonomiskt, samt ge ett gott rykte åt familjenamnet.

Motgångarna tycker jag var ett effektivt sätt för mig att lära känna Tony, nu tycker jag att hon är en platt karaktär, det vill säga en förutsägbar sådan. När hon möter en motgång, tar hon tag i den, gråter ut i den, blir arg och frustrerad i stunden. Nästa stund är hon helt återställd, men klagar gärna högljutt ändå eftersom hon älskar uppmärksamhet och ser sig själv som universums medelpunkt. Jag hittade ett perfekt exempel i boken på hur Tony hanterar sorg, exemplet utspelar sig när konsuln precis har avlidit. Jag citerar detta stycke eftersom det jag just i denna stund jag lärde känna Antonie Buddenbrooks på riktigt:

“Den svarta klänningen gjorde hennes figur flickaktigt slank, och trots att hon kände störst smärta av alla över att konsuln, som hon under den sista tiden stått så innerligt nära, var död, trots att hon också idag två gånger brustit ut I bittra tårar vid tanken på honom, förmådde utsikten till detta lilla familjeråd, denna lilla allvarliga överläggning som hon med värdighet ämnade delta I, sätta färg på hennes vackra kinder, ge liv åt hennes blick, göra hennes rörelser glada och viktiga...”

I nästa inlägg ska jag berätta mer om karaktärerna Christian och Thomas – Tonys bröder. Där ska jag även behandla hur miljön och stämningen är halvvägs inne i boken. Detta inlägg kommer förmodligen i veckan.